Att ge eller inte ge – och varför
I en av tjugopersonersköerna i bokhandeln lägger jag märke till ett medelålders par som köar tomhänta. Där står vi alla och dignar under det ena praktverket efter den andra pockethögen, men de bara slököar, som om ingenting ska hända om några dagar.
Äntligen är det deras tur och då jag hör jag henne säga:
– Sex presentkort på fyrahundra!
Jag hinner knappt fundera på saken, innan några köare bakom mig börjar prata om familjen som skickade runt en femhundring på julafton. Alla fick och alla gav – lika mycket.
Som om gåvor (klappar och andra) är något man slarvar över på en halv lunchrast?! Ånej, gåvor ska man vara noga med.
Gåva enligt lagboken
Juridiskt är en gåva ...för givaren gods som överlämnas utan krav på vederlag; för mottagaren ett förvärv. Och de flesta julklappar kan passera som inre lösöre för personligt bruk .
Inom juridiken är uppsåtet med en gärning centralt. Mitt uppsåt vid gåvogärningar är i allmänhet att du ska bli glad över det som jag hittat på till dig. Och jag vill själv komma på vad du ska bli glad åt. Men så är det inte vid alla mina gåvotillfällen, det ska skamligen erkännas.
Mosters ljustake
För mottagaren medför gärningen ibland oönskade konsekvenser. Ska moster Margaretas julklappsljusstake tas fram varje gång hon kommer? Tänk om hon inte ringer före? Och måste jag skriva en uttömmande recension som tack för boken jag fick av farbror Harald?
Missförstå mig inte nu. Jag vill inte missunna vare sig givare eller mottagare gåvoglädjen, men jag funderar ibland över själva fenomenet. Och jag är sannerligen inte först i världshistorien.
Giva är saligare än att taga uppmanar bibelns Apostlagärningar och Havamal bjuder på tipset Med gåvor och gengåvor varar vänskapen längst.
Latinskt värre
Ja, vilka ytterligare konsekvenser för det med sig att jag ger dig en gåva, julklapp, present? Måste du ge mig en tillbaka då? Vid ett liknande tillfälle? Och måste din gengåva då motsvara din gåva till mig? I status? Pengavärde? Affektionsvärde?
En gåva skall man värdera icke efter gåvans storlek utan efter givarens sinnelag, tyckte den grekiske filosofen Plutarkos och kyrkofadern Hieronymus gick mer rakt på sak: Given häst ska man inte skåda i munnen (Noli equi dentes inspicere donati).
Både i sagor och verklighet har kungar och andra makthavare överlämnat gåvor med uppsåtet att blidka sin värd eller att visa sin rikedom och därmed sin makt. Att ta emot en gåva är att sälja sin frihet (Beneficium accipere libertatem est vendere), menade poeten Publius Syrus.
Och vem minns inte den trojanske prästen Laokoons varning för grekernas ståtliga gåva: Vad det än må vara, fruktar jag danaerna också när de kommer med gåvor (Quidquid id est, timeo Danaos et dona ferentes).
Så gåvor, de ska man vara noga med.
Text: Margareta Lithén
Foto: Göran G. J0hansson
Margareta Lithén
Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.
2 Kommentarer till “Att ge eller inte ge – och varför”
-
Så sant som det är skrivet i dessa gåvotider.
Det är inte ovanligt att gåvor för med sig en obehaglig känsla av att man borde känna tacksamhet, även när man får något oönskat. Men kanske är en gåva som är förbunden med ett visst krav ingen gåva, utan helt enkelt en present eller en julklapp.
Tänkvärt! Och vissa klarar sig nog bättre utan julklappar, om den bara är till för att skapa ett jämt värde mellan släktingar. Ge bort eller köp något nyttigt till bättre behövande. Det Önskar i varje fall en okänd välgörare.