Kulturdelen

Somliga går med trasiga skor

Det finns examensarbeten. Och så finns det examensarbeten. Ett av de mer udda är att göra en egen teaterpjäs, från början till slut. Skriva manus, regissera och själv stå på scen, som enda skådespelaren dessutom. Därtill marknadsföra, boka scener, engagera eventuella medarbetare, ordna finansiering, skaka fram rekvisita och allt annat som hör till. På fyra veckor.

Den uppgiften har Södertäljetjejen Marina Nyström fått, som slutkläm på sin tid på Göteborgs scenskola. Somliga går i trasiga skor heter föreställningen och den gavs för en knökafull salong på Sagateatern i Södertälje den 20 augusti.

Redan innan dörrarna slogs upp hade föreställningen börjat, en sliten dragspelare satt uppkliven på en container och spelade, tyst och vemodigt, föreställningens titelmelodi. En skygg figur smög längs husfasaden med sin fiol. Allt medan en uteliggare med en trådvagn på hjul från en av de intilliggande affärerna störde den ivrigt väntande publiken med sin närvaro, körde in i hopen med sin skräpiga vagn och var nära att krocka, tittade provocerande rakt på de förväntansfulla teaterbesökarna, som inte hade gjort något ont, de skulle se teater.

Den där uteliggaren följde naturligtvis med in på teatern, till scengolvet som prytts med en massa trasiga skor och där också en kontrabasist nu uppenbarade sig. Bakom den slitna uteliggarfasaden dolde sig Marina Nyström. Hela garderoben och all rekvisita förvarade hon i sin vagn och med enkla omklädningar på scen gestaltade hon fem olika karaktärer, en och en, med ett gemensamt: hemlöshet. Det gjorde hon med hjälp av sin musikaliska ensemble, som med både sina röster och instrument förstärkte totalupplevelsen.

Högsta önskan: en egen dörr

Där var den uttittade med kundvagnen, med alla sina tics och läten, som hade förlorat familj och hem. Där var finnen som kom på den briljanta idén att ställa sig i bostadskö hos kungen, där finns ju plats. Där var mamman som längtade efter den son hon inte sett på trettio år, fast oftare efter sin dagliga knarkdos. Där var djurälskaren som bar omkring på en and i en papperskasse och där var vräkta Veronika.

Det hade kunnat vara oöverstigligt tungt. Men musikvalet, med låtar som 34:an och Änglahund som gjorde pjäsen uthärdlig. Och samtidigt hjälpte den som kontrast till att fördjupa innehållet i pjäsen. Marina Nyström lyckades med konststycket att spegla sina människoöden med respekt och samtidigt med humor. Alltihop utifrån de skildrade personernas perspektiv.

”Det finns dom som kallar oss svaga i samhället”, säger en av karaktörerna. ”Men snacka om brist på perspektiv. Vi är dom starkaste som finns, som överlever, trots misär.”

Total närvaro

Att ge hemlösa ett ansikte var Marina Nyströms tanke med sin pjäs Somliga går i trasiga skor.

Marina trollband publiken i nästan en timme, så lång fick hennes pjäs vara. Ändå har hon använt bara en bråkdel av sitt manus, berättar hon när hon genomsvettig och nästan ihjälkramad av gamla STA-kompisar (Södertälje Teateramatörer) och andra i publiken som inte nog kunde berömma henne springer ut i sensommarnatten. Där, på kajkanten intill Maren, med Pretzeltowns musik dånande uppifrån Stadsparken, berättade hon om sitt projekt.

– Jag har gjort rejäl research, iakttagit, samtalat med hemlösa, suttit på parkbänkar och gjort dokumentärfilm. En del av personerna i pjäsen existerar precis så här, andra har jag klistrat och klippt ihop av fragment av flera olika.

– Det är någonting med utanförskapet som jag alltid har varit så fängslad av, säger hon. Vad har de här personerna varit med om i sina liv? Jag vill helt enkelt berätta om dom, genom att gestalta dem på scen. Låta dom få leva genom mig, och berätta deras dolda historier.

Den här föreställningen ser hon fortfarande som ett utvecklingsprojekt. En grundidé var att komma i kontakt med hemlösa som själva ville vara med på scen och berätta sina historier tillsammans med henne.

– Framöver tänker jag mig en stadig kontakt med Stadsmissionen och vill spela pjäsen för hemlösa.  Jag vill så gärna lyfta upp dom, och ge dom ett värde. Historierna och dom själva existerar lika mycket som du och jag.

Ingen ville gå hem

– Tack, ropar någon ur den kvardröjande publiken och vinkar från Marenplan. Natten är magiskt sensommarljum, det är en timme sen slutscenen, men publiken vill inte gå hem.

– Tusen tack själv, svarar Marina och vinkar tillbaks, med blombuketter i famnen och en trasig sko fylld med slantar.

– Idéen är inte att tjäna pengar på föreställningen, jag vill att alla ska känna sig inbjudna, utan att ta entréavgift. Men mot slutet ställer vi fram en trasig sko, som du såg, där åskådarna får skänka en slant som går till organisationer som hjälper hemlösa i Sverige. Till exempel Stadsmissionen. Om dom vill.

Sagateatern har hon stått på många gånger.

– Gud, ja. Jag var i unga tonåren när jag började i STA, jag köpte mig ett eget busskort så jag skulle lyckas ta mig till mina teatergrupper.

Jag spelade teater i kulturskolan, jag gick teater- och scenkonst på Täljegymnasiet för Eva Stockås, underbart att hon dök upp ikväll förresten. STA har betytt jättemycket. Det är här jag har inspirerats, fått mod att våga, hittat glöden, den som gör att jag älskar teater. Jag brinner för gestaltandet och berättandet på scen.

Dramaten

Marina är bara 24 år gammal. Just nu gör hon praktik på Dramaten, går omkring i denna ärevördiga gamla institution och känner på stämningen, drar med fingrarna över det åtminstone fiktiva tidsdammet bakom ridåerna, gluttar på de gångjärnsknarriga logedörrarna och ja, stormtrivs. Bland alla dem som går igen där, för något lurigt sitter i väggarna, i alla vrår och tak från tidiga storheter, säger hon.

– Vid en kvällsrepetition började ett instrument, en melodika, bete sig väldigt lustigt. Det fick sitt egna liv, och spelade alldeles själv. Spännande! Tänk om det var Bergman, Krook eller Strindberg som var på besök och vill musicera. Hursomhelst, bad jag spöket ge mig en lyckospark i röven innan det skulle bege sig vidare. Så vem vet, nu kanske jag har Bergman att flyga vidare med.

Pjäsen hon ska vara med i är Inferno av Peter Weiss, där spelar hon lejon som ser ut som Strindberg, eller var det månne tvärtom? Den är, enligt programförklaringen, ”en skrämmande, rolig och absurd musikteater med tvära kast, viktiga insikter och blod som skvätter”. Den går upp på Elverket i slutet av september. Då har Marina Nyström något halvår kvar tills hon är färdig på scenskolan.

Med ”de stora”

– Det är klart man känner sig som en liten fjärt vid sidan om Börje Ahlstedt, Marie Rickardsson och Lena Endre och alla de andra på Dramaten, men mest är det bara helt fantastiskt. Det har ju varit en dröm sen man var liten, och ville bli skådespelerska, att en dag få ha en egen logenyckel till Dramaten. Nu sitter den där, på min nyckelknippa.

Somliga går i trasiga skor hade urpremiär i Göteborg i våras och spelades i augusti i en andra omgång på tre olika ställen i Stockholmsområdet, där Sagateatern var given.

– Det finns ingen tryggare scen att vara på, Sagateatern är mitt hem, säger Marina Nyström.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.