Ivar (Tord Peterson) och Axel (Sven Wollter) på väg att göra upp om morfarsskapet.

Änglagård – Tredje gången gillt

Att göra uppföljare till succéer är ett vågspel och det är inte alltid modigt att ge sig på det. Och resultat blir sällan lyckat. Änglagård – Tredje gången gillt fortsätter nysta på faderskapstråden, som den här gången mest är en morfarsskapsfråga, eftersom Fannys och Zacs (?) dotter Alice vill veta allt om Änglagård och släkten där. Och när Fanny och Zac förstår att hon menar allvar, återvänder de till Änglagård efter 16 år och tar flickan med sig.

Och visst är det roligt för oss i publiken att få komma tillbaka till Änglagård med dess vackra landskap – sommar som vinter – och människorna vi minns från de tidigare två filmerna. Men inte lika roligt som det måste ha varit för de medverkande. En mysig återträff.

För det är svårt att hänga med i storyn, som i många delar saknar trovärdighet. Varför blir  folket i byn så förfärade, nästan rädda för den lilla familjen? Och varför har Fanny, själv länge osäker på vem hennes pappa är, inte berättat för dottern att Zac inte är hennes biologiske far?

Den lilla familjen: Fanny (Helena Bergström), Alice (Molly Nutley) och Zac (Rikard Wolff).

I den mån Colin Nutley har haft något manus – han jobbar ju mycket med improvisation – har det varit med många lösa ändar, för det blir rörigt. Med många bakåtklipp, som jag inte är säker på att jag förstått, om jag inte hade sett de tidigare filmerna. Är det en trend i vår tid att berätta i tablåer? Jag har hört sådant om andra filmer också. Är det vårt surfande på internet som påverkar? In på en hemsida, läs en bit, in på en artikel i en nättidning, klicka på läs mer … läs en annan … Där  är det OK, men på film vill jag se en hel berättelse.

Visst, det  finns en del  roliga poänger, många vackra bilder, några mysstunder och framförallt fina skådespelarinsatser: Sven Wollters Axel är trovärdig in i minsta gest och Reine Brynolfsson tror jag också på som deprimerad kyrkoherde. Molly Nutley spelar precis så opponerande och äkta , som den tonåring Alice är. Och Maria Lundqvist i den nya rollen som handlarns fru är en frisk fläkt både i byn och i filmen.

Två av de mest sammansatta karaktärerna i de tidigare filmerna saknas: Axels fru Rut (Viveca Seldahl) och Gottfrid (Ernst Günther), bror till Ivar. Båda skådespelarna har gått bort sedan Änglagård 2 och tomrummet är stort efter dem – i den här och i andra filmer. För egen del är det Gottfrids godmodiga ansikte jag ser framför mig, när jag tänker på Änglagård.

Jag hoppas att det inte blir någon Änglagård 4, vilket Colin Nutleys andats om. Konceptet håller inte. Det är min åsikt det, men vi var  ungefär 125 personer som såg premiären på Estrad och på utvägen hörde jag spridda omdömen som ” Det var en rolig film” … ”Jag tyckte den var bättre än tvåan” … ”Visst var det en bra film?” …

Till sist:

Det nya digitala konceptet på Estrad har något av experiment över sig. Det första man möts av är ett litet anslag på ytterdörren till Stadshuset: VI TAR INTE KORT. Något som inte känns så digitalt, och åtminstone till Änglagårdspremiären på Juldagen fick vi inga biljetter, eftersom kassans laptop och/eller systemet strejkade.

Själva filmstarten blev sedan som en dröm i rosa och grangrönt, vilket vi i publiken accepterade först (Aha! Ett nytt grepp av Nutley?), men efter en stund började vi tissla och tassla och skruva på oss i bänkarna. Så blev plötsligt hela duken rosa  och efter en kort paus började allt om och då  kom det verkliga Mallorcalandskapet.

Låt oss hoppas att detta bara var någon digital röda hund eller mässling.

Text: Margareta Lithén

Foto: Tony Nutley/SF Bio

Fakta:

Regi: Colin Nutley, Fanny: Helena Bergström, Alice: Molly Nutley, Zac:Rikard Wolff, Henning: Reine Brynolfsson, Axel: Sven Wollter, Ivar: Tord Peterson. Dessutom: Jakob Eklund, Jan Mybrand, Adrian Matenda, Maria Lundqvist, Lena T Hansson, Ing-Marie Carlsson, m fl.

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.