Konstnär under lupp

Hasior fotograferar vid flamberingen 1976. Foto: Michael Borchers.

På 1970-talet rasade en storm i Södertälje. För och emot. Mitt i stormen befann sig det fantastiska – alternativt hemska – konstverk som kommunen hade bestämt sig för att uppföra på kanalsluttningen borta vid badhuset. Solspann heter det, eller Hasiors hästar som det för enkelhets skull kallas efter sin upphovsman. En som har intresserat sig speciellt för honom är Gunn-Britt Robertsson, tidigare Södertäljebo och journalist på Länstidningen. För fem år sedan började hon forska om hans liv.

Hasior fyller på bränsle i en av Solspanns hästar 1976. Foto: Michael Borchers.

Gunn-Britt Robertsson var inte med när hästarna restes, inte heller när de flamberades första gången 1972. Det var däremot förstås konstnären själv, Władysław Hasior. Han smög, enligt tillförlitliga besökare, omkring i sin vita rock och fotograferade efter att ha hällt något tjärliknande i hästarnas eldgropar och tänt på. Och betonghästarna, som före påtuttningen hade sträckt sig mot himlen som skinande ljusgrå skapelser förvandlades på ett ögonblick till sotade hästar i språng, precis som meningen var.

Nyfikenheten väckt

Men det där såg inte Gunn-Britt Robertsson, mer än på bild. Hon satt på Länstidningens redaktion, satte rubriker och bestämde utrymmet på förstasidorna.

– Jag minns inte att jag träffade Hasior personligen – han var inte uppe på redaktionen någon gång, åtminstone inte samtidigt som jag. Men jag levde med i hans arbete. Jag fick ju ta hand om allt material som skrevs om honom.

Hon lyssnade på kollegerna när de pratade om Solspann och konstnären, läste vad de skrev och la märke till det de inte skrev, de där frågorna som de inte ställde och som hon själv hade på tungan. Hennes nyfikenhet var väckt, men än fick det dröja flera år tills hon gjorde något av den.

För fem år sedan började hon läsa konsthistoria och valet till C-uppsatsen blev enkelt: Władysław Hasior!

Konstintresserad

Vem var han, mannen som skapade Solspann? Den frågan har följt tidigare Södertäljebon Gunn-Britt Robertsson ända sen hon första gången hörde talas om honom.

Uddevalla var hennes hemstad och säg den uddevallabo som har undgått att snubbla över och undra över hällristningar, det kryllar av dem i den trakten.

Gunn-Britt Robertsson själv var förstås inget undantag, särskilt fascinerades hon av symbolerna i ristningarna. Och då var steget inte långt till att fångas av Hasiors hästar många år senare.Hon växte upp i ett hem med stort konstintresse och hennes pappa målade och tecknade, så hon hade kanske inget val. Under alla sina år i tidningsvärlden har hon också recenserat många konstutställningar, både i Stockholm och Södertälje. Konsthallen här hade på hennes tid i stan hög status i konstkretsar och lockade stora namn.

Hästarna står där, anfrätta av tidens tand, flamberingarna har upphört, de som tidigare understundom företogs i fackelsken med tillhörande diktläsning. De vita stenrundlar på sluttningen som ingår i skulpturgruppen är numera i princip övervuxna. Konstnären själv, som handgripligen uppförde sitt konstverk, han dog 1999, 71 år gammal.

– För mig ramlade han bara liksom ur historien, säger Gunn-Britt Robertsson. Men det gjorde inte min nyfikenhet. Jag ville veta mer.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.