Kulturdelen

En påse ris

I Södertälje konsthall kunde man fram till söndag den 17 oktober njuta av japansk konst. Kulturdelen har bett Christer Duke att titta på konsten och berätta för oss vad han ser. Att han inte gör det förrän ett par dagar innan tavlorna och konstinstallationerna (bland annat med ris) packas ner i lådor och fraktas tillbaka dit där de hör hemma har med Nobelpriset i litteratur att göra. Inte för att han fick det, inte heller var pristagaren japan, men Christer Duke är inte bara konstkännare och Japanexpert, han skriver också till japansk media om företeelser i Sverige som de är intresserade av. Däribland nobelpriset i litteratur.

Konst från Japan

15 japanska konstnärer i Södertälje konsthall. Ett både intressant och ovanligt möte. Men Södertälje konsthall – i den skepnad som den framträder i sedan en tid – ger ett helt annat anslag till sina utställningar än tidigare. Förr fascinerades man av ljuset, rymden, bredden. Konsthallen var verkligen ett vackert rum som gjort just för utställningar.

Mot en större koncentration

Nu är anslaget ett annat, dovare, slutnare –  i en färgskala som tappat bort sitt ljus. Har man då vunnit något i en kanske nödtvungen förändring? Ja, möjligen en ökad, visuell koncentration kring det som ställs ut.

Och för publiken är det självfallet en vinst att Konsthallen nu har en ny öppenhet ut mot bibliotek och tänkbara besökare. Men en förlust i att ha förlorat en egen reception – för information och nödvändig uppsikt över det utställda.

Att se världen med japanska ögon

15 japanska konstnärer – av skiftande ålder och bakgrund – deltar i utställningen. Sina skiftande olikheter till trots är det mycket som förenar dessa konstnärer i en sensibilitet som är den japanska konstens egen. Men vad skapar då den japanska konstens särprägel och vad innebär det då att se världen med japanska konstnärsögon?

Skillnaderna dyker ju upp först i vår urvalsprocess av sinnesintryck – och hur vi tolkar dem. Till exempel då just vårt seende. Det är ju en urvalsprocess som till största delen är dold för oss, ligger till stor del på det omedvetnas plan.

En sammansatt brygd

Hur vi tolkar vad vi ser och vad vi medvetet väljer att lägga huvudvikten vid – där är det en rad av faktorer som spelar in. De viktigaste är vår kunskap, vårt kunnande, vår livserfarenhet, vår grad av estetisk sensibilitet, våra föreställningar och vår eventuella religiösa övertygelse. Alltså – en sammansatt, mångfacetterad brygd som färgar vårt seende och vårt urval av de synintryck som vi väljer att verkligen lägga märke till.

Och konstnären utgör inget undantag – vare sig han arbetar med penslar, färg och duk eller han arbetar med senaste generationen av tekniskt avancerade digitalkameror. Och vare sig han nu gör det i Öst eller i Väst.

Åtta miljoner kami

Men i den klassiskt orienterade, japanske konstnärens synsätt spelar självfallet specifikt japanska föreställningar in och färgar seendet. Han arbetar i en övärld med besjälade berg, floder och vattenfall. Åtta miljoner kami – gudar om vi nu väljer att kalla dem så, eller gudomliga krafter, kraftcentra – möter överallt i japansk natur och skapar en mycket speciell naturkänsla. Ännu idag!

Och de döda, förfädren, finns nära de levande. Från sina grå, stenklädda gravar ser de ut över familjens och byns risfält. Cirkeln är sluten – ingen början, inget slut.

Men när det gäller att av direkta synintryck och av samlade minnesbilder av natur skapa en komprimerad, verkningsfull och konstnärligt fullödig bild är det ju naturligtvis också betydelsefullt vilka konstnärliga uttrycksmedel som konstnären använder.

Den snabba attacken

Den klassiskt arbetande konstnären i Japan – likaväl som i föregångslandet Kina – använder ju oftast tuschpenseln i sitt skapande. Och det är ett av de smidigaste redskap som överhuvudtaget finns för ett variationsrikt, konstnärligt uttryck. Och tuschmålaren arbetar ju mot det kraftigt sugande, japanska papperet i alla dess raffinerade variationer.

Så tänk er in i situationen att ni har rivit tuschstången mot rivstenen, droppat vatten för att få tusch av just den svärta ni önskat, ni lyfter penseln, doppar den i tuschet – och sedan ACTION!

Den snabba attacken mot papperet, ja,ja – men minns: tuschmålarens streck går inte att korrigera. Det finns inga möjligheter till successiva ändringar och förbättringar – som när man till exempel målar akvarell. Linjen måste vara den rätta – från det ögonblick penselns spets snuddar det subtila, snabbt sugande, vita papperet. Det finns ingen återvändo.

Det skapande ögonblicket

Konstnären måste alltså från början ha sin bild klar i sitt medvetande. Kanske under lång tid ha mediterat kring den, samlat, komprimerat intryck – inför ”det skapande ögonblicket”. Och då gäller det att arbeta med en fräschör som skulle bilden just ha tillkommit direkt inför sitt motiv.

Den gamla, japanska konsten var inte direkt naturavbildande som i vårt eget, västerländska måleri. Man sökte återge en natur, fylld av ett inre liv – antytt genom bildens själva ton och rytm. Kanske kan man säga att de gamla tuschmålarna arbetade med en sorts stämningsbilder där bildens atmosfär – skapad just genom tuschets tonvalörer – var väsentlig. Man såg tuschmåleriet som något av ett bilddiktande.

”Tomhetens estetik”

Den som vill försöka förstå egenarten hos den japanska konsten bör också göra sig förtrogen med MA-begreppet. Möjligen skulle man litet förenklat kunna tala om en ”tomhetens estetik”. Men då gäller det att se ”tomheten” som ett aktivt begrepp, en dynamisk princip – en ”tomhet” för att ge plats, utrymme åt något att framträda, synliggöras, gestaltas. En skapande tomhet!

Detta ”ma” som så många västerlänningar haft så svårt att förstå, möter i de flesta klassiska, japanska konstformer – i det subtila noh-dramat, i teceremonin, haiku-dikten, musiken, i tuschmåleriet och kalligrafin – men också i arkitekturen.

Allt detta sagt för att ge några riktpunkter när man närmar sig även den japanska konst som skapas idag. Och som nu möter oss ännu några dagar i Södertälje konsthall. En konst med influenser från Väst men också med tydliga anslag från det gamla Japan.

Ögonblickets förgängliga konst

Själv tycker jag mycket om Mitsuharu Miyakes installation med de vardagligaste av föremål – plastpåsar. Han knyter ihop dem, fyllda med några få risgryn, hänger upp dem i ljusa trådar, skapar av dem en graciös rörelsebalett, i takt med luftens andning i rummet.

Det är en mycket japansk installation, en ögonblickets förgängliga konst. Ljuset försilvrar påsarna och skapar det skiraste och sprödaste av skuggspel mot Konsthallens golv.

Silver och blå rymd

I bakgrunden till Mitsuharu Miyakes installation skimrar Toshiko Watanabes stora målningar, ”Message from Faraway, 2003”. Först ser man dem som en japansk variant av amerikansk, expressiv ”action painting”. Men där finns också ett poetiskt anslag som är ovedersägligt japanskt.

De expressiva stråken av silver i lätta rytmer över en rymdblå bakgrund. Silverstråkens taktila tilltal – och skönhet.

Ma i grönton

Ma-begreppet finns som en skapande princip i Jun Ogatas två meditativa målningar, ”Kokesen”. En stilla yta i subtil, grön ton – med små lätta skiftningar. Och en mörktonad blå målning – som i ett stort kakemono-format. Med en ljusare blåton i ett stråk – som vore det skapat av en kalligrafs pensel. Konst som poesi.

Ofta ser man i den japanska konsten just detta drag av den nära förbindelsen mellan bildkonsten och kalligrafin, Ofta är ju även dagens konstnärer skickliga kalligrafer, väl förtrogna med tuschpenselns uttryckskraft.

Av ljus och skugga

Akiko Kondos ”Distans Thought” , två målningar som har sin egen suggestion. Den som älskar molnens landskap, de lätta skyarnas spel av ljus och skugga bör absolut se de här målningarna.

Det är ett poetiskt landskap av lätta skyar, av det milda ljusets väg genom det stilla grå. Suggestiva målningar för oss i nordisk oktober!

Som en mandala

Av ett helt annat uttryck är Nobuo Yoshikawas  tolv  ” CG simulation Geometry in space”. Små tavlor med ytterligt välorganiserade bildrum. Färgen är högt uppdriven. Rytmerna intensiva. Det är bilder, effektiva i dagens medialandskap. En konst i så intensiv rörelse att det är ett under att tavlorna förmår hänga kvar på Konsthallens vägg.

Som en mandala, en stilla meditationsbild, ser man till avsked Naoto Okudas ljusa fyrkant lysa – från” Inside lightning ” 1 och 3. Och den som hade turen att besöka Konsthallen medan även Södertäljes stadshus på Campusgatan var öppet, kunde  glädja sig åt återseendet med den begåvade Harue Takami, redan ett namn även på svensk botten.

I Stadshuset visade hon sin senaste version av installationen ”About light, 2007”.

Text: Christer Duke

Foto: Göran G. Johansson

Christer Duke

Skrev i dagspress under gymnasietiden på Södra Latin på 50-talet. Dikter i Medan Lagrarna Gro, Bonniers unglitterära tidskrift, noveller i Vi. Journalist på allvar, på 60-talet. Kom till Länstidningen 1966 och blev snart tidningens förste kulturredaktör, fram till pensioneringen 1997. Arbetar sedan decennier med kulturutbyte mellan Sverige och Japan. Omfattande resor i Japan sedan mitten av 70-talet, skriver nu från Sverige för dagstidningen Mainichi i Tokyo.