Kulturdelen

Per Åslund gjuter mest små änglar, men här finslipar han också en lite större ängel.

På ett berg i Norge står en ängel och tittar ut över havet. En annan vaktar i Australien, ytterligare en håller uppsikt mot Mount Everest i Nepal. De är alla tillverkade i Järna.

Vi hörde talas om änglarna och sökte upp tillverkaren, konstgjuteriet Ta Form i Järna. Och visst hade vi kommit rätt, inne i gjuteriet möter en jätteängel, ett par meter hög. På bord och bänkar står änglar i olika storlekar och tillverkningsskeden.

Det är Olle skoglund som visar runt, det är han som tillsammans med en kollega tog över gjuteriet för fjorton år sedan och formade det till vad det är idag. Det är också han som ansvarar för produktionen av änglarna. För gjuteriet gör mycket mer än dem. Främst arbetar de med konstnärer och formgivare, gjuter i egna former efter konstnärens anvisningar eller i den form som hon eller han har baxat dit. Just nu står en fåtölj i betong i ett efterbearbetningsrum, och på ryggstödet sträcker en elefant ut sitt huvud. På golvet nedanför känner vi igen Nigel Wells antroposofiska vattentrappa, formen till den, i grön plast av något slag.

Förtvivlan födde iden

Hope United vill bygga en tyst kedja av änglar som en motrörelse mot destruktiva handlingar. Ängeln symboliserar hopp.

Hela ängelhistorien började med att en av de konstnärer som Ta Form samarbetar med, Lehna Edwall, ville göra en ängel. I betong, det är det materialet de arbetar med hos Ta Form – för trädgårdsmöber och som sagt för konstnärlig utsmyckning.

– Hon var så trött på allt negativt, på alla katastrofer och krig och droppen var terrorbombningen i Madrid i mars 2004, berättar Olle Skoglund.

– Hon ville skapa en motkraft, en symbol för hopp. Ängeln är just en sådan, universell och inte bunden till någon enskild religion. Tanken var att folk skulle kunna köpa sig en ängel och ha i trädgården. Idén växte och snart var vi flera om att utveckla den. Projektet Hope United hade fötts.

Det gick ut på att placera ut änglar i hela världen som en tyst kedja för hopp.

Sagt och gjort.

Den 17 september för fem år sedan befann sig sju stycken av entusiasterna från Sverige på olika platser på jordklotet, med var sin trettio kilos betongängel i bagaget. Med nödiga tillstånd och handlingar i portföljen. Exakt klockan tolv lokal tid monterades den första. I Emae på ön Vanuatu i Stilla havet. Kort därefter var klockan tolv i Mount Buffalo i Australien och det var dags för den ängeln att placeras på rätt plats. Sen följde resten, som en våg, från Uralbergen i Ryssland till Kita på Mali, vidare till Urubama i Peru, Mount Nansen i Kanada and slutligen Hawaii.

Jätteinstallation

Tillsammans bildar de här änglarna en jättelik konstinstallation, men den går inte att uppfatta, inte ens från rymden, eftersom änglarna bara är sjuttio centimeter höga. Och syftet var ju primärt ett annat.

De röda prickarna på kartan visar var änglarna är placerade.

När änglarna var på plats och entusiasterna hade återvänt drog de linjer på kartan mellan sina änglar och upptäckte att figuren bildade ett nät med fyrtiotvå skärningspunkter. De skulle bli nästa etapp. En ängel i varje sådan punkt.

Där är de nu, just nu finns änglarna i 15 länder, en del av dem inte alls i någon skärningspunkt utan för att någon har hört av sig och föreslagit en vacker plats någon annanstans. En av dem står i jämtländska Storsnasen.

– Skärningspunkterna är inte en så viktig princip att vi benhårt måste hålla fast vid den, konstaterar Olle Skoglund som också berättar att från början var tanken att sätta ut änglarna på platser där något hemskt har inträffat, en jordbävning, ett krig, eller en annan katastrof av något slag.

Tvärtom

– Men det blev svårt. Vi har alla platser som har drabbat oss på olika sätt och det var inte lätt att välja. Så vi tänkte om och bestämde oss för tvärtom: Änglarna ska stå i natursköna områden, på oförstörda platser.

En av placeringarna utanför skärningspunkterna har han själv medverkat till.

– Jag var på semester på Azorerna och tänkte att här är så underbart vackert, här skulle en ängel göra sig bra. Jag tog mod till mig och knallade in på turistbyrån med mitt lite udda ärende. De hänvisade till borgmästaren som blev jätteglad. Kort därefter hörde en familj av sig där mamman alltid hade önskat att få komma till Azorerna en dag. Ett av deras barn hade mirakulöst räddats från en ovanlig sjukdom och de ville rikta sitt tack till någon eller något. Det slutade med att de åkte till Azorerna med en ängel.

Själva tillverkningen

Fredrik Ruppel och Ronny Pedersen fyller gjutformen med betong.

Fredrik Ruppel och Ronny Pedersen, två av Ta Forms medarbetare, gjuter en ängel medan vi hälsar på. De baxar upp en trälåda som har skruvats ihop med kraftiga bultar, upp på ettskakbord, trycker öronkåpor över sina huvuden och slår om on-knappen. Hela bordet börjar skaka, det dammar och ryker. Inuti lådan ligger ängelformen, upp och ner med armeringstrådar från huvud till fotändan. För att inte huvudet ska brytas av, upplyser Fredrik Ruppel. Han slevar i betongen med nåt som ser ut som en murslev. Ronny Pedersen håller emot, lutar formen så att betongen ska nå alla delar. Samtidigt kollar han två små hål i formens mitt, där innanför finns vingarna och när det börjar rinna ur hålen vet han att betongen fyllt på också där och täpper till med fingrarna. Hela fyllningen tar nån halvtimme, sen ställs lådan på tork ett par dygn, berättar Ronny Pedersen och när ängeln därefter plockas ur sin form ska den torka i maklig takt och slipas.

Rätt och riktigt

– Att få tillstånd att placera änglarna i de olika länderna har inte varit svårt, berättar Olle Skoglund när vi efter en stund har flyttat oss till utomhuslagret.

– Mer än i två fall. Det ena var Hawaii, där vi var tvungna att skänka ängeln till en privatfamilj och placera den i deras trädgård, någon offentlig utsmyckning av det här slaget ville myndigheterna inte veta av. Det andra var Australien där vi fick vänta hur länge som helst på svar på vår begäran och när den kom var den torr och formell. Ängeln var välkommen, bara vi inte tänkte placera henne i en stad eller i nån park.

Olle Skoglund var en av de två som kånkade en av de första änglarna till Ryssland.

– Vi hade aldrig kunnat drömma om det gensvar vi möttes av. Men så småningom förstod vi. Folket i Uralbergen hade länge levt avskärmade från omgivningen. Och så dyker vi upp, två främlingar från väst och öppnar upp kommunikationen mot världen, dessutom med en symbol för hopp. Vi gav över tjugo teveintervjuer inom ett par dagar, det var helt surrealistiskt och ängeln omgärdades snabbt av rökelse och blommor.

Unika berättelser

Olle Skoglund.

Alla de andra änglarna har också sin egen historia. De håller på att samlas i en dokumentärfilm, avslöjar Olle Skoglund.

Den som skulle till Nepal fick för det första smugglas in, eftersom Kina hade täppt till gränserna inför OS av rädsla för terroristattacker. Väl inne i Nepal fraktades den sista biten till sin utkikspunkt vid klätterbaslägret mot Mont Everest av bärare, sherpas, upp till Kalapathar på 5 500 meter. Den är specialtillverkad för att klara väderförhållandena på plats och hade förstärkts med ett fundament som skulle tillåta ett ojämnt underlag. Vid placeringen var de dock tvungna att slå sönder denna sinnrikt utformade fot och ängeln fick en plats direkt på berget, när en plan och tillräckligt stor, så småningom hittades.

Peruängeln halshöggs och kidnappades. Men den har återfunnits och rests igen.

– Vi har fått kort, så vi vet det. Men inte exakt var den står, säger Olle Skoglund.

Pengar

Jätteängeln i gjuteriet hör till projektet, men bara som marknadsföring. Den ska så småningom få en beläggning, bli blank som en spegel, med tanken att en ängel speglar sin omgivning, säger Olle Skoglund. Eller förgyllas, de har inte bestämt än. Mer än att den ska fraktas runt i Stockholm på cykelkärra nästa sommar för att dra uppmärksamhet till Hope United. För att på så sätt få hjälp med finansieringen. Hittills har kostnaderna täckts av privata utlägg, av sponsorer, av försäljning av betongänglar för husbehov och av smycken som Lehna Edwall också formgett, däribland änglar att hänga om halsen

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.