Musiken drog besökare till Södertälje

– Vi är helt klart nöjda, summerar en något trött festivalgeneral, Erik Stromberg, några dagar efter att sista sladdarna har vindats upp och parken återställts så att boulebanan vågar sig fram igen.

Pretzeltown anordnades i år för fjärde gången i rad. Det kan inte ha undgått så väldigt många, av normalt hörande personer i alla fall. Musiken, i och ikring genren hårdrock, bäddade in stora delar av stan. Av besökarna kom ungefär hälften resandes, från hela landet, och även utomlands ifrån. Vilket också gällde artisterna.

Efter en snabbtitt över folkhavet kunde kulturdelen.nu konstatera att så värst många gråhåriga eller krumböjda lyssnare lockade den inte, men för all del, en och annan medelålders och några lite äldre par kunde vi upptäcka. I övrigt ungdomar av olika åldrar och modeller, allt mellan svartklätt nitade och mer garderobsstädade. Kul såg de ut att ha i alla fall och trycket framför scenerna gick det inte att ta miste på, åtminstone inte på fredag kvällen.

– Festivalen är känd, konstaterar Erik Strömberg, som håller ihop arrangemanget. Vilket för övrigt numera den nybildade ideella föreningen Pretzeltown svarar för. Tio personer ur den drog hela lasset.

– Jag åker runt i landet på somrarna på andra festivaler och när jag säger att jag är från Södertälje kopplar de flesta till Pretzeltown. Det är kul.

Ändå var besökssiffran lägre i år än förra året, festivalen tunnade dessutom ut för var dag.

– Ja, vi har funderat på varför. Eftersom det är val i år ordnade vi en politisk debatt, men den drog inte så många. Inte heller danstävlingen. Arrangemanget krockade dessutom med Stadsloppet. Men vi är, som sagt, nöjda ändå.

Hela kalaset gick loss på cirka 400 000 kronor, summan täcks av sponsorer av olika slag, berättar Erik Stromberg.

Nästa år, blir det nåt Pretzeltown då?

– Absolut, som det känns nu i alla fall. Vi kommer dessutom att ordna fler spelningar under hela året, men då i lite mindre omfattning förstås.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Mer av Göran G. Johanssons bilder finns på http://telgefoto.se/pretzelbildspel/

Festivalhistoria enligt Jonte

Trots att den här festivalen bara funnits i fyra år börjar historierna runt den samlas på hög. Jag var bara med som arrangör första året, men har varit där de andra åren i olika former, och i mina ögon och öron har det aldrig  varit fråga om någon stökig festival som lockar till något slags allmänt fylleslag eller samling för slagskämpar med behov av att hävda sig. Tvärtom har det varit ren och pur glädje som varit den dominerande faktorn.

Vare sig det handlar om att bli överkörd av rockångvälten Entombed, överraskad av Hoffmaestro & Craas tempo, charmad av “dum-polka-punken” från Israeliska Brutal Polka, helcharmad av punkpoetlegenden Attilla the Stockbroker och hans mandolinbaserade dikter, eller imponerad av mängden människor som samlats i parken för att se Johnossi.

Dessutom var det så att under det första året, SAMARBETADE för första gången, på hur länge som helst, de flesta studieförbunden. Den ena hjälpte till med ljud, den andra med pengar (för det behövs faktiskt sånt också på en gratisfestival) och den tredje bidrog med något annat.

Alla ville vi visa att det GICK att göra något istället för att bara sitta och prata. Och det gjorde det ju uppenbarligen.

Det enda obehagliga som hänt runt festivalen, var när någon sköt runt Crocs Inn samma kväll ljudutrustningen ställdes upp. Men å andra sidan blev den delvis
bevakad av stora delar av länets polisstyrka. En och annan promillehaltig person har väl passerat genom Stadsparken de här dagarna, men den dominerande gruppen där får sägas vara av det mer professionella slaget. De hade somnat i parken i alla fall.

LITE BANDHISTORIER

Nattas (som delar medlemmar med Bible Black)
Hydrogen (vars sångare nu är en etablerad promotor)
Gemini Five (som alltid ger järnet. Tros en avsparkad strömkabel mitt i giget)
250 kg kärlek (Eddie Meduza-texter i Östermalmskläder)
Orange Club (som funnits hur länge som helst)
One hour hell (som, enligt uppgift, ska ut på USA-turné snart)
Köttgrottorna (punkhjältar från förr)
Attila the stockbroker (punktrubadur som överraskade alla med bara en mandolin )
Kungers (med Andreas Grega)
Loud Pipes. (ascoolt rockabilly-band med en otroligt skön trummis som spelade stående)
Entombed (jetlaggade efter att ha landat direkt från Calcutta gjorde de ett höjdargig.)
Kalle Baah (ljudkillen här schabblade bort, nästan halva, deras speltid)
Hoffmaestro & Chraa (sjukt mycket folk i parken)
VII Arcano (otroligt sköna Italienare som spelade på en ganska kass tid)
The ugly (som faktiskt är vad de heter)
Basko Sthlm (spelade första året . Då hette man Tabasco Sthlm)
Promoe (tungt mycket folk i parken)
Grave (tungt och hårt)
Brutal Polka (israeliska galningar som påminde om Village People on acid)
Grande (som inom kort borde få sitt genombrott)
Lucien (vars sista spelning någonsin bestod av fem pers i publiken. )
Asta Kask (vars hi-hat ställ gick sönder. Saskia fick vara hi-hat-ställ i stället.)

Text och foto: Jonas ”Jonte”Strömberg

Jonte är en roadie/hump/stagehand som har haft rockklubb och arrangerat konserter och är suverän på värdelöst vetande. T.ex vilket år försvann den blinkande triangeln från tv-rutan?

Pretzeltown slog på stort, fick lycklig publik

När man anländer till parken i Södertälje centrum är det första man möts av musik och folk som står framför scenen i ett rytmiskt gungande. Tvåmannabandet Bratkilla visade vad domgick för och publiken tyckte om det dom hörde, även jag. Electroniskt blandat med hårda rytmer funkar alltid. Det är en bra grej med Pretzeltown, variationen på musiken, det finns något för dom flesta smaker.

Dock är inte musiken allt vid denna tillställning. Om du ursprungligen kommer ifrån Södertälje och är av yngre slag så kan jag nästan garantera att det kommer att kännas som en klassåterträff. Ungdomarna samlas på ett och samma ställe i en enda stor kompott, en bra chans att träffa nya människor och att socialisera. Det är även intressant att spana och inspireras av folk med olika stilar som är med på festivalen.

Åter till musiken, trots att jag personligen inte kände till ett enda band sen tidigare så var det trevligt ändå. Dom som spelade hade drag i sig och stämningen var på topp. Att mindre stora band får chansen att visa upp sig på en festival är ett bra sätt att främja Södertäljes kulturliv. Det gav även en varmare känsla än vad man hade fått av en riktigt stor artist med flera tusen i publiken. Mer intimt.

Senare framåt kvällen, när bandet Jonathan Johansson började spela, så tog dom publiken med storm. Stämningen var positiv och folk hängde över stängslet medan dom formade sina händer till hjärtan. Mycket trevligt och fint att se sådan glädje spridas med musik. Bandet hade energi på scen och var inte bara intressanta att lyssna på, utan även att se.

Höjdpunkten var dock Johnossi, då var det som mest publik under hela dagen, vilket är trevligt, men även besvärligt om man vill fota några bilder. Bandet hade en bra kontakt med publiken, som ivrigt sjöng med i refrängerna. Efter ett tag började sångaren predika om att i Södertälje, då måste man vara stark, annars kan man inte ta sig därifrån … Ja, det kan man ju tolka hur man vill. Bandet avrundade med deras största hits och efteråt gick folk hem, nöjda efter dagen.

Men med allt bra finns det även negativa saker som kan förbättras. En festival är till för att folk ska ha roligt, samlas, och för gemenskapen. Att man då har bås från olika politiska partier stör lite. Varför blanda in politik i något som samlar folk av olika ståndpunkter och har det trevligt? Detta är en helg där man ska bortse från olikheter och bara njuta av stämningen.

Så till nästa år hoppas jag att Pretzeltown behåller den mysiga stämningen, men skippar att spräcka bubblan med politik.

Text & foto: Isabelle Barret

Isabelle Barret är 17 år och går andra året på Wendela Hebbegymnasiets foto-, film- och grafisk design-linje. Stickar långa halsdukar på fritiden.

Gör om gör rätt, Pretzeltown!

Pretzeltown festival är verkligen ett fantastiskt initiativ. Musikevenemang är riktigt bra för att engagera många olika målgrupper i en stad där många gnäller på att kulturlivet dalar och attdet inte händer någonting. Jag själv har varit där i fyra år och sett hur den utformat sig olika varje år, men med samma grund som en gratis drogfri rockfestival centralt i Södertälje.

I år fanns det tyvärr många brister. För man inser ju att det måste vara några fel gjorda när det är en i grunden så ultimat kombination men ändå inte drar så mycket folk. De som kommer är i majoritet ungdomar med förkärlek för rock och metal-musik. Och de är inte överdrivet många, inte ens i Södertälje.

Handlar det om att musiken inte fångar upp intresset för fler, att det borde vara mer blandat? Jag anser det. Tidigare år har de hållit sig till en bas av rock och närliggande genrer men ändå lånat in stor blandning av allt ifrån lågmäld indiepop till galen SKA. I år såg man ett försök som inte räckte hela vägen. Johnossi och Jonatan Johansson, de som man märkte var festivalens dragplåster, körde första kvällen och sen var det inte så mycket mer som drog den stora massan.

Tycker inte man ska byta spår när det gäller den sköna blandningen mellan glada amatörer och mer etablerade musiker. Inte heller bjuda in kommersiell skitmusik som kringelfestivalen kör, se Darin och Amy Diamond, för så lågt kan man inte gå. Men mer blandade genrer som också varvas om varann för att befolka stadsparken hela dagarna.

En annan sak jag tyckte hade satsats lite på men ändå misslyckats med i år var faktiskt något så enkelt som tidsandan. Att försöka få in festivalen i det som är på tapeten nu. Politiken var inte något som glömts bort så här i valår, befolkade partitält och en debatt var jättebra initiativ. Förutom det faktum att debatten blev ganska död då det bara var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna som närvarade. Men av det jag hört hade arrangörerna bjudit in alla partier men bara fått positiv respons från tre. Det är ganska svårt att göra något åt saken då. Fast Pensionärspartiet var tydligen intresserade av att komma, fast de fick visst inte. Var det en plan på ungdomspolitik alltså? Framgick inte helt klart det heller.

Något som diskuterades i debatten men inte var närvarade på festivalen var ett engagemang för miljön. Viktigt, aktuellt och helt bortglömt. Varit på många andra liknande evenemang och festivaler som de senaste åren satsar stenhårt på att uppmärksamma miljön i olika former. Om inte för uppriktigt intresse så för att det är hett just nu. Man ska väl inte behöva söka sig till rockfria drogfestivaler för att se bättring? Fanns inte heller någon tanke kring maten, för vad är texmex-tallrik innehållande färgämnen och majs värt? Förra året, då placerades en husvagn med inneboende som bakade pizza med schysta råvaror på plats. Och där fanns även hemgjorda chokladbollar. Riktigt omtalat och lyckat! Vad fanns det i år? Så svårt kan det inte vara, Södertälje ligger granne med ett av Sveriges största biodynamiska centrum – Saltå kvarn. Varför inte samarbeta?

I helhet var festivalen ändå tillräckligt bra för att jag skulle återkomma alla dagar. Det är som sagt en så jäkla go’ grej som Södertälje behöver!

Men för att den trogna publiken ska återkomma måste det bli lite skärpning.

Text: Sandra M. Karlung

Sandra Margareta Karlung är 17 år och går andra året på Södra Latins Gymnasium för teater och scenkonst. Hennes lediga tid går åt att hänga med Södertälje Teateramatörer och samla på sig gamla prylar. Musik i form av reggae och progg gillas lika starkt som vegetarisk mat.

Foto & bildtexter: Göran G. Johansson