Kulturdelen

En vecka full med ord

– Man skriver liksom i tre steg, säger Tatjana Pensonen från Södertälje.

– Först är det som att kliva ut ur sig själv, när man formulerar sig. Sen får man distans till sin text när man tittar igenom den. Och därefter läser man upp den för andra och då blir det ytterligare ett steg.

Tatjana är en av 24 ungdomar från hela landet som var med på Södertäljes skrivarläger i år.

Tatjana Pensonen och Fanny Ramström

Södertälje kommuns skrivarläger i början av augusti har blivit en institution. I år hölls det för artonde gången och numera lockar det ungdomar, från 16 år och uppåt, från hela landet. Mest tjejer, men just den här sommaren har fyra killar vågat sig dit.

– Det allra bästa är sammanhållningen, säger Fanny Ramström från Hölö och här för tredje gången.

En hel vecka har hon rådbråkat språket, tänjt och dragit i det åt alla tänkbara håll, testat olika genrer och stilar. Provat poesi och prosa och nosat på hur ett filmmanus kan se ut.

– Det har varit en toppenvecka, säger hon, särskilt samtalen, diskussionerna med de andra. När man pratar om att skriva och om vad man skriver kommer man in på så mycket.

Bryggdikter

Att träffa andra som också skriver är veckas behållning, säger Fanny Ramström och Tatjana Pensonen.

Vi möter henne på bryggan i Frustuna by, scoutgården i Gnesta som har fått bli lägrets hemvist. Där finns gott om skrivarställen; stora gräsmattor, några roddbåtar och en hel sjö, lummiga trädkronor att klättra sig en skrivplats i, och så bryggan förstås. Hon håller, tillsammans med Tatjana Pensonen, från Södertälje, på att lägga sista handen vid sina noveller. Dem, som de ska läsa upp senare på kvällen, sista kvällen.

Novellen är veckans långuppgift, och den har de bollat med någon av ledarna under arbetets gång, så långt de har velat.

En av dem är författaren, Magnus Ljunggren.

– Det känns både läskigt och otroligt lyxigt att få prata om sin text med en riktig författare, säger Tatjana.

– Jag suger åt mig precis hela tiden. Jag har skrivit dikter tidigare, men aldrig längre berättelser. Det krävs en hel del disciplin för det. Allt eftersom man skriver och pratar om sin text så dyker ännu mer upp.

– Ja, alla här tar skrivandet seriöst, tillägger Fanny. Alla har något att säga och det den ena säger väcker något annat hos mig och så vidare. Det är häftigt att lyssna på andra.

– Plus att alla vågar läsa upp, säger Tatjana, fast det var läskigt först.

Mikaela Olsson samtalar med författaren Magnus Ljunggren om sin novell.

Skriva på riktigt

Skrivandet på lägret och i skolan är väldigt olika, enas de om.

– I skolan ska det vara på ett särskilt sätt efter en massa kriterier, för att ge bra betyg, summerar Fanny. Här på lägret handlar det inte om prestation. Här skriver man bara. Det blir helt annorlunda. Mycket bättre och mycket roligare.

Ledare i år är Ulla Troeng och Emma Nilsson, båda bibliotekarier på Södertälje stadsbibliotek och så den tillreste författaren.

– Det här ju sommarens höjdpunkt, konstaterar de alla tre.

Ulla Troeng och Emma Nilsson leder skrivarlägret.

Ulla Troeng är i sammanhanget en riktig räv, hon har varit med under en herrans massa år. Kvällen före vårt besök klädde hon på sig en jättelik turban och lindade in sig som en mumie, kedjade fast sig i källarnedgången med några udda föremål vid sin sida. Ungdomarna är inte alls förberedda på denna dramatiska scen, men leddes dit i skymningen för att betrakta den under tystnad och associera fritt i en text.

– Det blev många häftiga texter, säger mumien själv, och gnuggar de myggbett som för hennes del också blev en del av behållningen.

– Vi fick höra texter om döden, om fångenskap, om livet.

– Den här gruppen är verkligen fin, säger Emma Nilsson, särskilt imponerad är hon över ivern alla har visat att få läsa upp sina texter.

– Det vill aldrig ta slut. Vi har hållit på till halv elva, elva varje kväll. Men så roligt.

Man blir glad av att vara på skrivarläger, konstaterar Karolina Hård.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Smakprov ur veckans många texter:

En mamma ger sin dotter kritor och tillåtelse att rita på tapeten. Flickan har roligt, ritar och visar sedan stolt upp för sina föräldrar vad resultatet blev. En sol, en blomma och en ballerina med rosa knytskor. ”En sån vill jag bli när jag blir stor!” säger hon och pekar på flickan. Föräldrarna ler. Nästa dag går pappa och river ner tapeten, för att dagen efter börja sätta upp nya i hallen.

Av Fanny Ramström

Egentligen så skulle jag kommit till världen 1989 i Paris, under mamma och pappas sista resa tillsammans.

Jag tror att jag på något vis anade vad som väntade bortom den beskyddande världen jag befann mig i,

där jag hade haft ständig flyt och lagomt med buller. Det jag lärde mig tidigt, är att man inte alltid kan få

som man vill.

Hur envis jag än var på att stanna kvar i mammas mage, så tvingades jag ut med kejsarsnitt en solig

vårdag 1990.

Av Tatjana Pensonen, ur novellen Vem kan älska en enarmad bandit som mig, lika bra som du gjorde, hälsningar Nibor.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.