Ernani på Estrad – en fest

Plötsligt lösgör sig Angela Rotondos klingande sopran högt över såväl övriga solister som kör och orkester. Fr.v Ilona Autio, Patrik Hörman, Angela Rotondo, Mats Carlsson, Michael Schmidberger, Jesper Taube och Eric Westanskog och Södertäljeoperans kör och orkester.

Vilken fest för en operaälskare: att sitta på Estrad och njuta av en Verdiopera man aldrig tidigare hört och ändå känna igen sig! Södertäljeoperan har i gömmorna hittat den sällan spelade Ernani, som är sådär tio år äldre  än Verdis mer kända Rigoletto, La Traviata och Il Trovatore (”Trubaduren”).

Operor har ju ofta invecklade intriger, men den här tar nästan priset. Den bygger på Victor Hugos  drama Hernani från 1830, men operans handling har Giuseppe Verdi och librettisten Francesco Maria Piave förlagt  till 1500-talets Spanien. Här finns kärlek, kungaval, hämnd, spanska ädlingar, kärlek igen, heder, ära och politik. Passion i alla dess former med andra ord – allt spetsat med glöd från Italiens frihetskamp, som Verdi deltog aktivt i.

Angela Rotondo lägger mycket känsla i sin tolkning av Elviras parti.

Programhäftet ger god vägledning liksom Södertäljeoperans hemsida, men det är inte lätt att hänga med i storyn, speciellt som det här är en konsertversion, men man förlåter allt för passionen, den ljuvliga musiken och de starka insatserna från solister, kör och musiker.

Ibland tycker jag det är synd att stråkarna är så få i den lilla orkestern, men när kören kommer in svänger det. Södertäljeoperan har en fantastisk kör. Och Verdi gillade ju körer, det märks. Här finns också några fina körpartier, även om Ernani har mer av solist- och ensemblesång, harmoniska duetter och terzetter, ja till och med septetter. En av höjdpunkterna är, när alla sju solister sjunger en septett, orkestern och kören drar på  och så plötsligt lösgör sig Angela Rotondos klingande soprantoner högt över dem alla. Mäktigt. Hon har en underbar röst både nere på det varma djupet och på höjden.

Mats Carlsson (Ernani) och Angela Rotondo (Elvira) lyssnar på Jesper Taube (Don Carlo) och väntar på sina insatser.

Men visst faller jag för Mats Carlsson, som sjunger huvudrollen, Ernani. Han har en härlig tenor med silvertråd i klangen och sjunger som om det vore hur lätt som helst, hur svårt det än är.

Så får han också en kyss på pannan av dirigenten Giovanni Impellizzeri, efter väl förrättad aria. Det får även basen Michael Schmidberger, när han  har tagit operans lägsta sångton – så låg att man måste vända bästa örat till för att ta in hela klangen.

Giovanni Impellizzeri är mycket uttrycksfull i sitt sätt att leda sångare och musiker.

Kyss på pannan får också Jesper Taube, som med sin runt behagliga baryton ersätter Marcus Jupither. Taube får dessutom dirigentens eloge för sitt inhopp – med all rätt.

Trots att vi bara ser dirigent Impellizzeri bakifrån, framgår det tydligt hur uttrycksfull han är i sitt sätt att leda sångare och musiker. Och han är populär också hos publiken – har hela dess öra, när han vänder sig om för att säga några ord.

Giovanni Impellizzeri har publikens hela öra, när han vänder sig om för att säga några ord. Mats Carlsson och Michael Schmidberger lyssnar förtjust.

Då och då under den tre timmar långa operakvällen kommer jag på mig själv med att småle, för  musiken är så verdisk, så verdisk. Som till exempel när han låter en sopran- eller tenorsolist inleda en aria, för att strax bjuda in träblåsarna att ackompanjera eller  kommunicera med sångsolisten. Eller när han släpper lös all sin livsglädje i en rungande vals. Dagen efter konserten finner jag mig gnolandes på den kända valsen ur La Traviata, trots att det säkert var ett år sedan jag hörde den.

I det innehållsrika programhäftet läser jag att Giuseppe Verdi i mitten på 1800-talet flyttade ut på landet tillsammans med sin Giuseppina (= sant) och började driva jordbruk i Sant’ Agata  i norra Italien.

Utanför hans Villa Verdi växer än idag äppelträd som han lät plantera. Äppelträd som fortfarande bär frukt – precis som hans musik.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.