STA, Södertälje Teateramatörer, fyller 50 år i år och det ska firas med dunder och brak. Egentligen har de funnits ännu längre. Det hela började i grundaren Maj-Britt Ahlins vardagsrum.

Maj-Britt Ahlin var väldigt teaterintresserad. Hon förstod dessutom vilken enorm kraft teater och särskilt amatörteater kan ha på den som ägnar sig åt den, vilken växtmån den erbjuder. Alltså samlade hon, tillsammans med sin man Elof, små grupper hemma hos sig här i Södertälje, intresserade barn och ungdomar och spelade teater med dem. När det blev för trångt bland byråer och soffbord sökte de sig till andra och olika ställen på stan, Torekällberget, IOGT/NTO-lokalen och dåvarande Dalgården. Verksamheten växte undan för undan och några år efter att mattan hade rullats ihop hemma hos Ahlins första gången bildades föreningen STA, Södertälje teateramatörer. Med teatermamman själv som primus motor.

Saga

Sedan 2002 håller Hans Qviström i tyglarna. Att han över huvud taget började med teater kan han tacka sin storebror Mats för, han som senare blev etablerad skådis.

– Han tyckte att jag och Henrik, andra brorsan, bråkade så mycket så han drog med oss hit, säger Hans Qviström.

Vi träffar honom på Sagateatern, STA:s egen hemvist. Det är mörkt på scen, fast höstsolen skiner ute, högtidligt och tyst med de heltäckande svarta draperierna ända från taket, öde bland publikstolarna, inga projektorer eller fläktar låter. En och annan markering i scengolvet visar på nyss avklingade föreställningar. Det var här någon skulle stå, någon skulle stanna upp, någon skulle avlossa sin nyckelreplik, mitt i strålkastarljuset.

Hans Qviström är van vid sånt, han har både spelat och regisserat teater ända sen barnsben.

Han var åtta år när han kom till STA och rätt snart satt han i styrelsen, till en början visserligen utan rösträtt. Ansvar för sin första ungdomsgrupp fick han när han var fjorton.

Det är så det fungerar i STA.

– I vår styrelse är alla åldrar representerade, från sexton och uppåt. Vi ger ansvar till dem som vill ha det, gör ledare av dem som är engagerade.

God tillväxt

STA har runt 200 medlemmar, ett tjogotal nya letar sig dit om året, från sexåringar till de som är över nittio. Äldsta medlemmen är hundraett.

Det finns ett fjortontal olika grupper. De träffas i gamla flickskolan nån gång i veckan, jobbar fram pjäser och spelar teater, lär sig fotografera, sminka, ljussätta, bygga scenerier, allt som har med teater att göra.

Ni jobbar fram pjäser, sa du? Finns det inga färdiga?

– Så klart, men det är svårare. Med en färdig pjäs följer en rollista som ska besättas. Det är lättare att skapa själv, att berätta en historia tillsammans som känns viktig eller rolig.

– Vårt mål är att skapa förståelse för teater, för skådespelarens arbete, för tekniken.

Vad är det för bra med amatörteater, då?

– Lusten, svarar han utan att blinka.

– Teater gör näring och en enorm personlig utveckling. Vi har inga krav på produktivitet. Vi litar på medlemmarnas egna initiativ, här blir inget servat. Allt skapas hela tiden. Vi uppfinner efter hand tillsammans, släpper saker fritt, låter kreativiteten styra. Av ren och skär lust.

Med morfar på scen

En av grupperna är den så kallade blandgruppen. Den kom till av en slump, uppfinningar föds ofta ur misstag, påminner Hans Qviström.

– Vi hade brist på ledare och bestämde oss för att bjuda in de små barnen tillsammans med sina mor- eller farföräldrar. Och det blev en succé. Vi lyckas till och med med konststycket att få gruppen att kännas viktig för alla åldrar som deltar.

STA är inte landets äldsta amatörteaterförening, inte heller den största.

– Vad som däremot är lite unikt är att vi är en förening och med så bred aktivitet. Likaså att vi har en egen scen, av hög kvalitet. Det rimmar väl med Maj-Britt Ahlins vision: Att skapa teater och spela teater utifrån amatörernas villkor och att göra det med bästa tänkbara förutsättningar. Värna om kvalitet och konstnärlighet. För det ändamålet är Saga helt enkelt en optimal teater.

Det går inte att tala om STA utan att Maj-Britt Ahlin nämns flera gånger. Det var hon som skapade grunden, som satte ribban och formulerade filosofin. Hon som insåg den potential som ligger i teatern för alla, inte minst unga människor, hon som förstod styrkan i amatörverksamhet som kan bortse från vanlig effektivitet och lönsamhet. Hon var också en av grundarna till ATR, Amatörteaterns Riksförbund och hon lanserade tidningen Teaterforum och naturligtvis är hon ett namn i teatersammanhang långt utanför Södertälje. Hon avled 2006. Flera år tidigare hade hon lämnat över ansvaret för STA till sin son Lars Ahlin. Som i sin tur lämnade över till Leif Eriksson som i sin tur lämnade över till Hans Qviström.

Bio

Vi är alltså på Saga, STA:s hemmascen och hjärta. Från början en biograf, Södertäljes äldsta på sin tid med anor från 1920-talet. STA tog över 1983 och först ut på scen, efter att bioduken hade monterats ner och filmrullarna hade packats undan var Black Rock City, en rockmusikal med orkester och ett 90-tal personer på scen. Många av dem som var med då har på olika sätt stannat vid teatern.

Sen dess har det blivit många pjäser, fyra fem om året, minst. Plus en rad andra föreställningar från gästande ensembler.

– Vi är stolta över att kunna erbjuda en så bra scen.

Tolv meter djup och åtta meter bred som mest, är den. Men det finns inga utgångar där bakom, pekar Hans Qviström och sträcker ut sig på scengolvet, en enda lampa har vi tänt, en rejäl belysningskanon.

– Men det går bra ändå, vi lägger in både entréer och sortier i pjäserna.

Regissör

Själv är Hans Qviström kanske mest känd från sina revyer och de har inget med STA att göra. I föreningen leder han någon grupp då och då, men ser sig mer som visionär och en som raggar pengar, sådant behövs hela tiden.

– Jag blev helt såld på amatörteatern redan från början, alldeles övertygad om att jag skulle bli en stor och berömd skådespelare en dag. Men så småningom upptäckte jag att jag har en förmåga att driva projekt och att regissera och det är dessutom mycket roligare. Särskilt stora projekt utomhus, med blandad ensemble med amatörer och proffs. Det är så himla fruktbart.

– Alla proffs inom teatern bör vara med i en sådan uppsättning någon gång. Man lär sig förstå vad teater handlar om, nämligen lust. Man får återuppleva hur det var en gång när man själv var ny, man känner andningen, den där nerven som kan gå förlorad med åren.

Till de stora projekten hör sommarteatern. Den har STA hållit på med sedan 1996 i över tio år. Den senaste pjäsen, Historien om Oliver, sattes upp 2008, en bearbetning av Oliver Twist av Södertäljedramatikern och journalisten Roland Cox i samarbete med Hans Qviström.

– Vi gjorde brakförlust. Hela säsongen regnade bort, det hände ett par år tidigare också. En sommarteater, hur bra den än är, kräver sommarväder, publiken sitter utomhus under bar himmel, det är lite av charmen och då får det inte ösregna

Men skam den som ger sig..

– 2012 blir nästa gång, hoppas han. Om pengarna räcker, om orken och tiden finns. En sommarteater är ett stort projekt, det tar över ett år att ro iland och sen ska alla aktörer och medarbetare viga en hel sommar åt pjäsen och glömma allt vad familjesemester och släktträffar heter. Men så kul! Och vilket sommarminne de har med sig, de som är med!

Hejdundrande kalas

I år fyller alltså föreningen 50 år. Det ska firas i dagarna tre, 21-24 oktober. Med egna pjäser, med teaterverkstäder, med gästspel från andra teatergrupper. Med Kasperteater och gatuteater. Det kommer att märkas.

– Vi bjuder Södertäljeborna på kalas, helt enkelt. Ger tillbaka lite av det vi har fått och visar hur stolta och glada vi är över vår teater. Det blir vår present, vi bjuder på den.

– Vi behöver också påminna politiker och tjänstemän om att vi finns. Om vad vi gör. Och om hur väl det funkar. En bra present från dem vore inte helt fel. Sisådär hundratusen kanske.  Eller ett flerårigt kontrakt. Vårt uppdrag är att sprida och skapa förståelse för teater, men ett år i taget, det är slitsamt. För hundratusen skulle vi kunna anställa en administratör på deltid, det skulle frigöra tid och kraft för oss andra som nu jobbar helt ideellt. Verksamheten skulle kunna utvecklas mycket mer.

Inte mycket för så mycket

300 000 kronor får STA av kommunen, det brukar vara däromkring varje år. Den ska räcka till Sagateatern, som de hyr av bostadsrättsföreningen i huset, en välvillig sådan poängterar Hans Qviström. Det ska räcka till rekvisita och scenerier, teaterverkstäder och resor till festivaler och liknande. Gruppledarna engageras av Studieförbundet Vuxenskolan och resten jobbar helt ideellt.

– Vi får förhållandevis mycket av kommunen. Men i förhållande till vad vi gör är det lite.

Sen då? Efter kalaset?

– Vi fortsätter som tidigare. Min ambition är också att utveckla STA ännu mer, göra oss till en knutpunkt för amatörteater i hela Mellansverige, för erfarenhetsutbyte, ett amatörteaterkulturcentrumuniversitet, i föreningsform.

– Utveckling handlar mycket om mötesplatser. När man träffas, ja då blommar det grejer.

Du själv, då? Vad har STA betytt för dig?

– Ojojoj. Precis allt. Teatern har gjort mig till den jag är idag. Jag har lärt mig att inse att alla kan. Alla får. Och det har format mig. Jag har praktiskt taget bott på teatern sen jag var åtta år. Min mamma sa en gång att skolan var ett utmärkt komplement till teatern för mig. Det var så det var. Allt.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Kulturdelen har kontaktat några aktiva och några före detta STA-are och ställt en enda fråga till dem: Vad har STA betytt för dig?

Så här svarade de:
Mats Qviström, professionell skådespelare med lång erfarenhet bland annat från Stockholms Stadsteater.

– Det var en gyllene start på teaterlivet. Med gruppteater, berättelser. Med den underbara passionen som Maj-Britt Ahlin delgav oss ungdomar. Det var ohyggligt lustfyllt, på lika villkor för alla. Var och en fick delta efter vad man kunde och ville.

Viktoria Brattström, Göteborg. Regissör och skådespelare, bland annat på Backateatern i Göteborg.
STA har betytt väldigt mycket för mig. Det var helt avgörande för mitt senare yrkesval att jag  som 8-9 åring fick chansen att börja i  lilla måndagsgruppen uppe på flickskolan. Det var på STA och på kulturskolan i södertälje som min passion för skådespeleri och teater väcktes. En passion som fortfarande brinner starkt i mitt dagliga arbete som regissör, skådespelare och pedagog i scenframställning.
Foto: Gustav Söderström

Rita Bennich, kassör i STA under alla år föreningen har funnits. Sitter i styrelsen, regisserar och leder grupper, håller i Ritas Ragator.
– Amatörteater är mycket mer än teater. Du ingår i en grupp som utvecklas tillsammans mot ett medvetet mål, det vill säga den färdiga föreställningen. I gruppen får du vara dig själv och du blir accepterad för den du är. Det kreativa arbetet är stimulerande och utvecklande för dig också i ditt dagliga liv. Du lär dig att inte vara så blyg, att mötas på samma plan och att våga säga det du vill tala om.
– Vi har roligt när vi repeterar våra pjäser, diskuterar olika scenlösningar, olika färger på kläder, vad menar författaren med just den här meningen och mycket mer stort som smått. Som amatörer får vi göra allt. Ta fram och bygga scenografin, sy kläder, sköta ljus- och ljudanläggningen, göra program och affischer, sälja biljetter och koka kaffe. Inte undra på att vi tycker att det är roligt. Maj-Britt Ahlin var vår ledare och ett föredöme för oss ungdomar. Hon lärde oss att allt går att skapa, bara man är tillräckligt envis.

Christoffer Sederström, gruppledare, spelade bland annat Noa i Oliver, pluggar till läkare.
– STA har betytt massor. Jag började som tioåring, nu är jag tjugotvå. Jag har fått lära mig att lita på mig själv, våga prata, våga vara delaktig. Jag har lärt mig ta ansvar och jag har fått ansvar. När jag var sexton skulle jag sätta upp Hamlet. Skitbra, det ska du göra, sa ledarna. Jag och en kompis jobbade arslet av oss, men vi gjorde det. Vi tog ansvar, vi hade friheten, det var helt fascinerande.

– Och så har jag lärt känna massor av människor. I somras hade jag teaterläger i fem veckor och träffade ett sjuttiotal ungdomar, fantastisk olika typer som jag fick möjlighet att lära känna, alla kommer med sin egen historia.

Jan Ottosson, pensionär, gruppledare och ”hustomte”.

– Det enda jag ångrar är att jag inte började med teatern tidigare. Den har verkligen engagerat mig. Jag har ett helt underbart liv, tack vare teatern. Det började med att jag tog med min dotterdotter Matilda till blandgruppen. Första gångerna bara tittade hon på, sen ville hon vara med och ”leka”. Nu, tre år senare, spelade hon huvudrollen i Sagostigen. Med bravur.
– Jag har själv också utvecklats mycket tack vare STA. Jag har aldrig varit en talare, nu älskar jag att framträda. Det känns mycket tillfredsställande att få vara med och engagera ungdomar, att vara en vuxen för dem, som en extra farfar.

Sandra Karlung, ersättare i styrelsen, leder en grupp med 13–15-åringar tillsammans med Anna Landin.
– Teatern har verkligen öppnat en massa möjligheter. Från början tänkte jag att, jamen det kan ju vara lite kul, men nu märker jag på hur många olika sätt jag har påverkats. Jag har lärt känna massor av människor, fått kompisar, en jättestor gemenskap. Jag har fått förståelse för amatörteater. Jag tänker satsa på att jobba med teatern, som skådespelare eller regissör, och går nu teatergymnasium, Södra Latin i Stockholm.
– Vi har kul på STA, vi är inte bara seriösa när vi träffas.

Anders Lerner, nyttillträdd kulturhuschef i Södertälje:

– STA var den första kontakten för mig med eget teaterskapande,
ett insteg, och på  det viset naturligtvis mycket viktigt.
Många, många Södertäljebor har tagit sina första stapplande steg på tiljan i Södertälje teateramatörers regi. De har mötts av öppenhet och nyfikenhet, en attityd av att alla duger. En del av dem har fastnat för teatern för gott.

Foto: Göran G. Johansson