Kulturdelen

Jag har just kommit hem från en bilresa Jönköping tur och retur. En tradition torsdagen före första advent; sonen deltar i DreamHack, världens största datorfestival. E4:an brukar ligga torr och snabb. Frukost på McDonalds söder om Norrköping i höjd med radions Kulturnyheter. I år rådde vinterväglag från ruta ett. Frukost i höjd med Ring P1.

En annan tradition med denna årliga resa är musiken. På hemvägen fyller jag bilen med musik, musik som hör advent till; Bach i alla former; Anne Sofie von Otters underbara tolkningar, Juloratoriet förstås, Vivaldis Vinter, den första satsen – den är magisk. Och den ska njutas på högsta volym.

Men i år har jag, om uttrycket tillåts, snöat in på Juloratoriet, på psalmerna eller koralerna i Juloratoriet, gjort en spellista på iPoden med bara dessa, och de förflyttar mig: Barndomens orangea pappersstjärnor i fönstren. Tradare i snörök. Visingsö i dis. Trafikplats Väderstad. Huset som i köksfönstret ut mot landsvägen hade en kyrka med belysning, hur den liksom färgade fönstervadden röd. Herrbeta Wärdshus med mack: Nattöppet om man tankar Shell. Jag tankar Statoil. Men framför allt tankar jag Bach.

Plötsligt befinner jag mig på Julotta 1972. Allt ligger samlat; kyrkorummets smutsiga valvmålningar, stearindoften, knarret under skorna, eller diset, det tidiga i ottan, om vädret var av sådant slag. Människorna; jultrötta, rosiga om kinden, grannfamiljens barn som svimmade i bänkraden framför vår. Hur jag nästan själv också tappade andan när jag såg dem segla ner i mammas knä. Doften av damm när vi vände psalmbokens blad från psalm 119 till psalm 122.

Nu driver jag längs motorvägens snösträngar i hundratio, bilen är varm och mjuk – inuti. Musiken fyller kupén. Tradare i snörök. Visingsö i dis. McDonalds om tre kilometer. Jag äter Juleskum. Den här resan i all sin enkelhet är ett slags förberedelse. En meditation över tiden; hur den varje år återuppstår när november glider över i december.

Det finns en annan melodi också, Stjärngossarnas visa. Jag har bara lyckats hitta en instrumental version, med Göteborgs Symfonietta, men det räcker. Melodin äger ett sådant vemod, en sådan värme, en sådan mjukhet – ja, den lägger sig som chokladdoppat Juleskum i hjärteroten. Och jag är redo att möta ännu en advent, invänta ännu en ankomst. Prassla med stjärnan i fönstret, mossan i ljusstaken, flugsvamparna med sprucket lack och trasiga ståltrådar – allt det där som är så litet och så enkelt mitt i det stora.

Och sonen är världens lyckligaste där på DreamHack i Jönköping tillsammans med 10 000 andra dataspelsfantaster och lika många datorer. Men det är en helt annan kulturhistoria.

Helena von Hofsten

Helena von Hofsten

är författare och förläggare som bor och verkar på landsbygden i Enhörna. Gift med Alarik, två barn; William 17 år och Stefanie 14 år. Har gett ut tre skönlitterära böcker: Andra sidan väggen (2003), Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka (2007), Jorden snurrar bara framåt (2009). Driver Tusculum Förlag som ger ut ny svensk skönlitteratur, och som sedan starten 2007 gett ut fjorton titlar.