Kulturdelen

För Hélène Bohman Blomqvist spelar den svenska folkmusiken en stor roll. Men hon lyssnar på alla de sorter. Sofia Karlsson är favorit, Irma Schultz Keller och Joni Mitchell, folkpop. Visor, världsmusik, 70-tals rockpop.

Musik är inte underhållning. Musik är näring. Precis som riktig mat. Det menar Hélène Bohman Blomqvist. Vi träffas på Trombon, sista veckan i september.

Hélène Bohman Blomqvist har just bjudit på lunchmusik. En del av åhörarna dröjer sig kvar för att tacka, musiken och texterna har berört.

Vi drar oss ut mot restaurangen. Klockan är snart halv två, men Hélène Bohman Blomqvist har inte hunnit äta. En del av oss mumsade i oss av den goda soppan och det nybakade brödet redan under hennes framträdande.

Det är så lunchmusiken fungerar, berättar Peter Taberman, nestorn i sammanhanget när vi haffar honom efter konsertens slut. Den här onsdagen kunde han räkna ett femtiotal lyssnare. Andra gånger är de betydligt färre, andra betydligt fler. Trettio konserter per år orkar budgeten med, och det förutsätter att artisterna inte vill ha skyhöga gage. För att ta inträde är inte aktuellt.

Efterarbete

Hélène Bohman Blomqvist packade under tiden ner sina gitarrer, drog fodralen över både sin Levin, byggd i Sverige 1975 och sin Tangelwood med stålsträngar. Om dem har hon precis berättat från scenen. Hon fällde ihop både not- och gitarrställ medan några tekniker fixade med mikrofoner och sladdar. Och hon kramade om sina medmusikanter, Eva Elsasdotter Petra Garberding som framförde några stycken som Petra Garberding hade komponerat, med gitarr, altflöjt och allehanda mystiska rytminstrument.

Eva Elsasdotter och Petra Garberding framförde några stycken som Petra Garberding hade komponerat.

– Nu, säger Hélène Bohman Blomqvist, när hon pustar ut och tar en tugga av det varma brödet. Nu kan vi prata.

Vi vet redan en hel del om henne, trots att vi inte har träffats tidigare. Framträdandet var en kavalkad över den egna musikaliska resan, precis som programbladet utlovade. Från de första låtarna, skoldanserna och den skira tonårsförälskelsen, det egna rockbandet Stenblomma, återbesök i barndomens hagar och vuxna reflexioner. Från tidigare ändå, från farfar Gunnar Bohman, trubadur och låtskrivare som gav henne den första gitarren. Och det var egentligen där det började.

Gitarren hjälpte

– Jag var sexton år och livet var mörkt. Mina föräldrar fick småbarn vid den tiden och jag kom i kläm och blev deprimerad. Jag började skriva dikter ur hjärtats djup, rimmade och på engelska, jag tonsatte och spelade. Och jag lyckades på så sätt ta mig ur mörkerhålet.

En av visorna hon bjöd på under luchkonserten handlar om en trollslända, den kom till när hon för några år sedan besökte dalagården där hon tillbringat många somrar hos sin farmor och farfar.

Musik är inte underhållning. Musik är näring. Precis som riktig mat. Det menar Hélène Bohman Blomqvist.

Nu är trollsländetid

Gyllingen glimmar; änder långt ute

Det är poetiskt.

– Ja, jag tycker mycket om poesi, läser mycket poesi, översätter från både engelska och tyska och skriver själv.

Vad kommer först, texten eller musiken?

– Det är olika, ibland stiger liksom musiken upp ur en textrad, bara jag letar lite. Ibland är det tvärtom. Men det hänger ihop. Vi har musik runt oss hela tiden. Den finns i naturen, i bäckarna, stenarna som rasslar till, fåglarna som kvittrar, vinden som susar. Vi har rytmen, i hjärtat som slår, säger hon och lägger ner soppskeden för att visa hur slagen böljar genom kroppen hela tiden, oupphörligt.

– Egentligen tror jag att grunden för sången, för poesin, för talet är just rytmen. Lyssna på en präst som mässar, det är något mittemellan sång och tal. Det var också så man redan i antiken reciterade poesi. Den där inneboende rytmen ser man extra tydligt i just poesi. Väldigt tidigt har människan spelat på saker, på allt möjligt, men önskan att skapa musik har funnits i alla tider.

Järnabo

Hélène Bohman Blomqvist bor i Järna, där hon numera undervisar blivande vårdpersonal vid Rudolf Steinerseminariet. Hon är uppvuxen i Stockholm och att hon över huvud taget hamnade i Järna har hon musiken att tacka.

– Jag hälsade på en kompis som arbetade på Mikaelgården, med barn med särskilda behov. Jag hade då i sju år velat mellan musiken och vårdyrket, stod med ett ben i vardera och kunde inte bestämma mig för vad jag ville satsa på. Och så fann jag en behandlingsform där musiken är integrerad. Det var här jag ville vara, här jag kunde kombinera mina båda intressen. Där musiken är ett naturligt inslag i den vardagliga rytmen.

– Det blev så tydligt vilken läkande roll musiken har. Det har människan egentligen alltid vetat. Tänk bara på David i gamla Testamentet när han spelar för Egyptens kung som därmed slipper sina mardrömmar. Eller balladen ur den svenska folktraditionen, om harpans kraft, den heter så också, Harpans kraft. Den är från 1800-talet och handlar om en brud som med sin brudgum ska passera över en bäck på den bro där hennes syster tidigare har fallit i vattnet och drunknat. Bruden dras också ner i djupet, men spelas tillbaka till livet av sin brudgum och tack vare hans vackra harptoner lämnar Näcken till och med också systern tillbaka.

– Det här handlar förstås om att musiken lyfter oss ur de själsdjup som vi kan ha svårt att kontrollera själva. Att musiken skänker oss harmoni. Och det är det jag har upptäckt.

Värjer sig inte för svåra teman

En av visorna hon sjöng var nästan svår att lyssna på. Till The House of the rising sun-melodin berättade hon om de hemlösa flickorna i Stockholm och den gav associationer till Lukas Moodyssons film Lilja 4 ever.

– Min mamma Harrieth arbetade länge som volontär för hemlösa kvinnor och hennes berättelser fick bli visans text. Om kontrasten mellan det smutsiga liv som prostitutionen med flickor från framför allt öst innebär och den fina fasaden i Stockholm, innanför vilken en del av dem har låsts in.

– När jag skrev låten råkade jag lyssna på Odetta, den underbara amerikanska bluessångerskan. Hon finns på youtube, med en tolkning av just The house of the rising sun. Och hon är fullständigt briljant, för gammal och trött för att orka stå upp. Men hon sjunger om att hon vill ha en röd ros på sin kista. Det inspirerade mig till några av visans rader.

– Jaså du tyckte den var svår, fortsätter hon och torkar munnen med servetten. Ja, men vad ska man sjunga om? De allra flesta visor, upp till nittio procent, handlar om du/jag-relationer. Resten, alltså bara tio procent om annat. Det tycker jag är synd, jag vill gärna höja blicken, det blir intressantare.

Lite utöver det vanliga

Det var så hon gjorde under lunchkonserten. Visst sjöng hon om tonårskärleken, om killarna i bandet hon en gång hade, om främlingen som knackade på dörren med gorgonzola i famnen och ville bli bjuden på te. Om kärlek och saknad. Men också om sådant som den sista dagen, om hur det skulle vara om vi visste att just den här dagen kommer allt att vara över.

Inte en enda gång kikade hon i häftet hon hade framför sig på scenen.

– Nej, jag kan låtarna utantill. Jag har ju skrivit dem själv. De är berättelser och sådana bildar bildsekvenser i huvudet och de sitter i gitarrgreppet. Det ena ger det andra.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.