Kulturdelen

Bluesen sätter sig i blodet …

Per Ängkvist

Ja så är det. Mina ingångar till bluesmusiken är två; en via farsans Josh White-platta som jag i nåder fick spela på vår enorma radiogrammofon – en otidsenlig möbel, inköpt på 1950-talet, som konkurrerades ut totalt av teven så småningom. Den andra en dag då jag och kompisarna skolkade från en friluftsdag i skolan och i stället lyssnade på en nyutkommen LP med John Mayalls Bluesbreakers ”Diary of a Band”.

Fredrik ”Doc” Edlundh

John Mayalls två Diary of a band-plattor sålde mig helt och fullt. Dels till John Mayall och dels till bluesen. Blues och jazz tar annars ungefär lika stor plats i skivhyllan. Men jag är i stort sett allätare när det gäller musik, och nyfiken på allt nytt. Högaktar musiker som vågar gå utöver gränserna, skapa ”cross-over”-musik.

Bluesen drar

Men bluesmusiken kommer jag alltid tillbaka till, den finns i blodet. Som infödd Södertäljebo är det lätt att hitta till bluesrocken och chicagobluesen. Ett pärlband av mer eller mindre kända lokala bluesgäng har jag lyssnat till under årens lopp. Några så kända – även utanför den här lilla stan – att jag inte tänker nämna några namn. Jag gör det lätt för mig och hänvisar till boken Revival – Södertäljes musikhistoria under 1900-talet, ett spin-off-projekt efter den utställning med samma namn som visades i Konsthallen under tre månader 2007-2008. Även om Svenne Zetterberg (ops – där kom ett namn trots allt) fick alldeles för lite plats i boken, men desto större i utställningen. Boken finns att köpa på Luna kulturhus om någon skulle känna sig manad.

Anders ”Snucke” Wideland

På festivaler med bluesinriktning som jag bevistat, har dessa två bluesgenres varit genomgående; bluesrock och chicagoblues. Jag kan då sakna en snubbe som Josh White, som ensam med en gitarr plockade fram låtar på löpande band i någon sort finger-picking-style. Så skönt. Så äkta – i så måtto – att man riktigt känner sig förflyttad till amerikanska södern, en varm kväll på verandan. Snubben sitter och röker en majskolvspipa och sippar på något grymt starkt och hemfiltrerat i en plastmugg som långsamt löses upp av innehållet.

Volym före känsla

Otidsenligt tjafs, säger nån. OK, må så vara. Det kanske är en ålderspryl. Men. Jag säger Lightnin Hopkins, Sonny Terry & Brownie McGee och många många fler, som jag just nu glömt namnen på (en klar ålderspryl) men som jag kan höra inne i huvudet.

Det är sådana blueslegender som bara Sivert Bramstedt kan berätta om – och få levande. Se där – ytterligare en Södertäljeson – man får väl trots allt kalla honom det – som gett bluesen ett ansikte i den här stan. Just det ansikte jag är ute efter; några takter stillsamt på gitarren – så några till – stillsamt nästan så tyst att man måste anstränga sig för att höra. Sången, så hög, hes och påträngande stark, att man hoppar till. En intensivt berättad historia ur livet, stilla uppbackad av den där gitarren, som ibland kan rassla till i en tonkaskad. För att sedan tona ut i ett sista knäpp på höga e-strängen. Sådant hörs alltför sällan i dag. Otidsenligt kanske. Volym är i dag viktigare än känsla. Eller tar jag i då?

Sivert, och hans gelikar om det finns några, kan man dessutom placera både på bluesscenen och på visscenen. Inomhus påvintern och definitivt ute på sommaren.

Text: Kjell ”KayCee” Carlsson

Fotografi: Göran G. Johansson

Bilder från Södertälje Vis- och bluesfestival på Tom Tits Experiment fredagen den 2 juli 2010.

Stefan Lindell

Kjell Carlsson

Kjell Carlsson, född 1951 på Södertälje lasarett. Kulturnörd sedan 1975 då han startade FotografiCentrum i Södertälje. Har fotograferat, skrivit text, redigerat tidningar, varit teaterproducent, grafisk designer, illustratör och på olika sätt jobbat med musik — som arrangör av musikfester och konserter. Arbetar just nu på Luna kulturhus.