Kulturdelen

Visst kan vi sjunga-kören fyllde tio år i fjol



– Ojojojojoj.

Ett sjuttiotal personer tar i för full hals på samma gång i den utförsluttande melodislingan. Vemodig som sitt innehåll. Och lägre och lägre för varje gång den upprepas.

– Ojojojoj.

De sjunger upp inför kvällens repetition i Visst kan vi sjunga-kören.

– Ajajajaj. Jäjäjäjä.

Visst kan vi sjunga kören hette från början Jag kan inte sjunga kören och det namnet måste läsas med viss ironi. För alla kan, om man får tro Martin Olsson, körens ledare och initiativtagare.

Idén fick han från Göteborg, där körledaren Jerker Leijon hade dragit igång en kör dit alla var välkomna. Även de som inte hade vare sig förutsättningar eller ambitionen att låta som vare sig Caruso eller Maria Callas utan som ville sjunga tillsammans, rätt och slätt. Han hade räknat med att kunna samla ett trettiotal intresserade men till första träffen dök det upp tre hundra. Det här var tydligen ett lyckat drag.

– Klart vi ska prova i Södertälje, tänkte jag, berättar, Martin Olsson. Det borde finnas många här också som vill sjunga, som skulle kunna upptäcka hur kul det är med körsång. De som blivit bortskrämda i skolan med uppsjungning och fniss och sen aldrig vågat ta en ton. Jag har hört hiskeliga skräckhistorier.

– Nu var det mycket bättre, säger körledare Martin Olsson. Om den inte hade självdött på slutet, hade det varit ännu bättre. Samma ställe, vers tre.

Lockar många

Sagt och gjort, även om det inte kom tre hundra till första träffen så var de många och många är de fortfarande, hitlockade genom mun mot mun-metoden. Just den här kvällen kan vi räkna ett sextiotal huvuden, men det brukar vara fler.

Det är det som är en av finesserna, förstår vi, även om förstås ingen körledare i världen skulle hålla med. Men när den stämma man ingår i består av trettio andra röster så gör det inte så mycket om man måste prioritera mammas födelsedag eller en resa vid nåt repetitionstillfälle. Man kan få vara sjuk utan att få dåligt samvete.

Här kan man dessutom få tveka på tonerna, det är en annan av finesserna. Här är det tillåtet att inte hitta rätt läge alldeles med detsamma och ingen av bänkgrannarna rynkar på näsan eller fnyser. Och nästa omtag går det bättre.

Tre stämmor

Varje tisdag är det repetition. I S:t Ragnhildsgården, intill kyrkan.

– Tack, säger Martin Olsson uppifrån sin svarta flygel på podiet efter några inledande takter i första sången för kvällen.

– Kan jag få bara altarna. Halva takt nio, direkt på. En, två …

De andra – sopraner och basar – följer med i notbladen. Oh mighty God läser vi över en axel. Just nu är det mycket sakral musik, det är årstiderna, eller snarare nästa inbokade framträdande som får bestämma repertoaren. Kören har sjungit in våren på Marentrappan några år med Vintern ra och Sköna maj. De har gett vårkonserter på Estrad med smakprov från Evert Taube och Povel Ramel. Det var förresten på Estrad som publiken protesterade mot körens tidigare namn och föreslog det stolta nya.

Är det inte nervöst att framträda med en så blandad kör?

– Nej, inte alls. I stort sett alla körer består av amatörer, förutom sådana som till exempel Radiokören då förstås, men de har å andra sidan betalt för att utvecklas. Det är klart att den här är lite speciell eftersom alla får vara med, man behöver inte sjunga upp, men jag arrangerar själv all musik till oss så jag kan lägga ribban så högt jag vill. Kören är ju ett av mina instrument.

Det vi lyssnar till låter rätt avancerat.

– Ja, det blir värre och värre för varje år. Det måste finnas en utmaning, det måste kännas att vi utvecklas, annars tröttnar deltagarna. Och jag med.

– Tack, säger Martin Olsson uppifrån sin svarta flygel på podiet efter några inledande takter i första sången för kvällen.

Folkrörelse

Hur det är med den saken är svårt att säga, men körsångare verkar vara ett idogt släkte. Många är de dessutom. Körsång är faktiskt vår största folkrörelse, efter idrottsrörelsen, menar Gerd Román på Sveriges körförbund. Hur många det finns vet hon inte, för trots att många ligger under studieförbund eller nån kyrka så är de flesta inte organiserade alls och därmed haltar statistiken. Antalet körsångare har däremot Kulturrådet uppskattat och kommit fram till 600 000, över en halv miljon alltså, eller 13 procent av befolkningen. Internationellt sett är det väldigt många.

– Ja, säger Gerd Román. I Sverige har vi en lång tradition av att sjunga tillsammans, i skolan och i kyrkan. Vårt språk lär lämpa sig bra för sång.

Det finns en del både forskat och skrivet om körsång och den goda inverkan den har.

Lär sig lyssna

– Fabrics just for, upprepar nu kören och ingen verkar bry sig om uteblivna stresshormoner eller släppta spänningar, här sjungs det för glatta livet, koncentrerat och engagerat.

– Fabrics just for.

Det är något med sopranstämman som inte riktigt vill sig. Fast Martin Olsson illustrativt pressar ena pekfingret ner mot golvet. Ännu längre ner vill han ha sista tonen det är ett långt hopp mellan den och den föregående för sopranstämman. Om och om sjunger kören, ena stämman efter den andra. Och så:

– Åh, nu var ni nere. Nästan.

Stämningen är hjärtlig och de karga kommentarerna tas emot för vad de är menade att vara. Flera av deltagarna nickar. Jo, de hör själva, det finns ett svängrum inom tonens räckvidd och den gör skillnad.

Bara en till

– Nu kommer kvällen, föreslår han så från flygeln, vi tar den också före paus.

Här är det tvärtom, altarna ska upp och Martin Olsson pressar, lägger huvudet på sned och pekar upp mot det höga taket och sjunger före. So-len. So-len. Och kören upprepar, So-len. So-len.

– Såja, håll den nu. Det där blir nog vackert en dag.

Körledaren är nöjd.

– Jaa, säger han och suger på sin ansats till beröm. Tonerna funkar rätt bra nu. Men vi måste få bort alla felbetoningar. LjuSET, HuNGER. Så heter det väl inte? Står det så i era noter?

Till vardags är han organist i S:ta Ragnhilds kyrka och leder dessutom en annan kör. Tröttnar han inte?

– Nejnej, det här är väl värt besväret, det är kul. Det är många som säger att om de är trötta när de kommer hit till en repetition så blåser tröttheten bort när vi börjar sjunga. Det är roligt att få medverka till det. Jag har lika roligt, jag. Och trött, nej det blir jag inte.

Spar på luften

– Hörni, fortsätter han mot kören, det är något med en paus som han tycker blir för lång, hans ambitionsnivå är hög.

– Vi testar att göra en enda fras av det där, i ett enda svep alltså, time together and time to spare … Bra. Nu får ni andas.

Och så har en hel time gått. På något underligt sätt, en hel timme och medlemmarna plockar fram frukt och pauskaffe medan höstlöven rasslar mot de mörka fönsterrutorna.

Jan Andersson är en av basarna.

– Det var en midsommarfest för nio år sedan, avslöjar han. Vi sjöng snapsvisor och en granne sa plötsligt, du måste gå med i min kör. Ånej, slog jag ifrån mig, jag kan inte sjunga. Men han drog mej hit och nu är jag fast. De första åren hade jag svårt att hålla min egen stämma, jag har flera rader sopraner i ryggen. Nu har jag lärt mig att blunda med öronen. Dessutom har jag lärt mig noter, och sjunger numera direkt från noterna. Jag törs mer nu.

Marianne Lindfors Jansson har också varit med länge i kören, där hon är en av altarna.

– En arbetskamrat lockade med mig. Jag hade sjungit i kör tidigare men kände att jag nog inte riktigt platsade där. Här är glädje och avkoppling. Jag gillar sångerna, repertoaren. Att vara med här känns bra som motsats till den övriga vardagen.

Text. Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Fakta:

• Visst kan vi sjunga-kören
• Körledare: Martin Olsson
• Repertoar: Varierande, både sakral och profan
• Hörs oftast: i S:ta Ragnhilds kyrka
• Kan bokas för framträdande
• Kontakt: Martin Olsson, 070-8804848, martin–olsson@mac.com

Närmast framträder kören på kulturnatten, den 30 oktober, i S:ta Ragnhilds kyrka och därefter, den 14 december bjuder de på julkonsert, också den i samma kyrka.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.