Kulturdelen

Lotta Arvidsson, Owe Lidemalm och Lotta Köhlin i Täljerevyns egna nakenschock.

Ojämnt, som vanligt. Genialt här och där, som vanligt. Borttappade repliker, en allt förlåtande publik och mjukvass satir som sig bör.

Täljerevyn har landat på toppen av Torekällberget. Här kommer några rader från en som inte vill recensera.

Hur skulle jag kunna recensera?!

För det första är jag för insyltad, jag har ju skrivit texter till kabaréer och pjäser med både regissören Lasse Karlsson, revytyperna Hasse Qviström, Lotta Arvidsson, Owe Lidemalm, Torbjörn Westerberg och orkesterledaren Anders Zibbe Holtz. Och sjungande Lotta Köhlin morsar jag åtminstone på.

Om jag skriver för snällt så är jag korrumperad och om jag är för kritisk så vågar jag inte gå ut på stan.

För det andra så vet jag inte om man överhuvud taget ska recensera en sån solid tradition som en  lokalrevy. Det är som att recensera julafton. ”Sen kom en man in som var utklädd i vitt skägg och röda kläder. Han var inte så bra.”

Hans Qviström illustrerar en pendlares strapatser.

Jag känner halva publiken också. Till exempel så satt dotterns gamla kompis där, hon som jobbar på Willys. I pausen tipsade hon mig om att den där lagrade getosten från Mosshulta har kommit in nu. Och där borta…

Hans Qviström som Peter Jihde och Torbjörn Westerberg som Peps Persson.

Jag är insyltad. Publiken är insyltad. Kommunalrådet Anders Lago tycks ha ställt upp på ett foto som är en satir över honom själv. Han är insyltad i satiren över sig själv!

Det är som en träff i mitt utbyggda vardagsrum. Teven är avstängd och mina kuliga lekkamrater och grannar skojar och står i. Sånt recenserar man inte. Man bara låter sig trivselchockas precis som varje år.

Teve handlar det förstås om, en del. Vi är mindre bekanta med lokalpolitikens detaljer än med dokusåpor som Så mycket bättre, parasitvattnet i Östersund och buttergubben i Efterlyst. Och bladvändarkungen och hans bedragna drottning.

Gänget lyckas också ibland tråckla ihop det lokala med det globala. För visst motsätter sig väl SL klimatåtgärderna, visst sitter de väl och hoppas att växthuseffekten ska lösa alla signalfel, växelfel och planeringsfel.

Owe Lidemalm, Lotta Arvidsson och Torbjörn Westerberg i ”Dagis för A-laget”.

Mycket är lokalt. Sketch om SSK. Check. Om Lago. Check. Om Syrianska. Check.

Och årsaktuellt: Vänsterpartiets nakenchock i Järna. Kommunal snöröjning och lean-bantning. Tälje Sommar. Tom Tits. Här och där småelakt, inte mer.

Här snackar vi om ”stan med ett jättestort S”. Det är våran egen byhåla som står på scenen, det är vi själva som står där. Vi känner inte vår egen stad så väl, så det hjälper att ensemblen diskret förklarar och limmar ihop sketcherna. Man fattar det mesta även om man inte alltid läser LT (som också får den vanliga slängen av sleven).

En del sketcher ger ett litet hähä, annat faller platt. Här och där något riktigt genialt, som en alldeles nytänkt vinkel på den slitna gamla mobiltelefonen.

Hans Qviström som Peter Jihde och Owe Lidemalm som Magnus Uggla i ”Så mycket sämre”.

De senaste åren har revyn toppat musiksidan. Zibbe vrider ur både fågelkvitter, fängelseatmosfär och blåssektioner ur sina syntlådor. Jag sitter och saknar Johan Bodings tenorturbin, men Lotta Arvidsson fäller egenhändigt de två första bänkraderna med sin powerballad. Och alla tillsammans presterar de riktigt svängig och tajt stämsång i brokigt stilblandad musik från Sorglösa Brunn till Lady Gaga. Är det inte något Zetterlundskt över Lotta Köhlin?

Det är lite trångt på Bergets krog, man sitter skuldra mot skuldra. Det gör det där intimt lokala ännu intimare. Scenen är alldeles intill. Man känner nästan hur ensemblen luktar, och Torbjörn snubblar på mina fötter ett par gånger när han kommer rusande mellan stolsraderna.

Myser, gör man. Alla repliker sitter inte men publiken förlåter, som om missarna bara ökar känslan av närhet, av ett starkt lokalt ”vi”. Det är lite ofärdigt, men är vi inte alla lite ofärdiga här i ”stan med ett jättestort S”?

Gruppen på scenen är så rutinerad, så tillbakalutat bekväm i traditionen, alldeles som Kalle Anka på julafton. Här är vi bland vänner, här kan vi låta hela skiten spricka och ändå – eller just så – ge valuta för biljettpengen.

Vi är tryggt insyltade.

Oj då, nu recenserade jag visst lite grann i alla fall.

Bäst att hålla sig inomhus ett par dagar.

Lotta Köhlin och Owe Lidemalm som Kungen och Silvia.

Text: Roland Cox

Foto: Göran G. Johansson

Se filmen!

Trailer: Elias Kababa/TS Produktion

Roland Cox

Roland Cox är frilansande journalist och manusförfattare som bor i Södertälje sedan slutet av 70-talet. Har skrivit manus till Sommarteatern, bland annat för pjäser som ”Telgehus”, ”Badet” och senast ”Historien om Oliver”. Född på 50-talet. Har följt fyra barn genom skolsystemet. Amatörmusikant bland annat i Hinkens Orkester.