Kulturdelen

Det är en timme kvar till föreställningen ska börja. Sara Larsson Fryxell befinner sig en trappa upp i Orionteatern i Stockholm, i den gemensamma omklädnings- och sminklogen. Hon är en av tolv dansare och mimare. Sex av dem är hästar. Sex mimare och sex vita hästar heter förställningen.

På bordet står en skål med jordgubbar och en kaka choklad, det är Sara som bjuder, hon fyllde år häromdan.

Hon snörar på sig sina danskängor, lägger lite sminkskugga i ansiktet utifrån en bild som sitter upptejpad på spegeln och fäster håret åt sidan med en massa klämmor uppe på hjässan. Så packar hon en plastback full med saker, ett par joggingbrallor, en spetskjol, en sorts sele med stora krokar.

– Det här ska jag bubba, säger hon och förklarar att hon ska lägga grejerna där hon behöver dem under föreställningen vid de olika scenbytena.

Hon sväljer ett par magnecyl.

– Ett sprucket revben, tror jag. Jag slängde mig lite ovarsamt i manegen häromkvällen. Ja, ni får se snart.

Hästrädd

Vi tar vägen om köket och hon hämtar det sista i sin utstyrsel, en morot. Regissören Lars Rudolfsson skymtar förbi, det var han som engagerade Sara och det var också han som anlitade henne till Aniara, Stadsteaterns jubileumsuppsättning förra året, där hon var både dansare och koreograf.

Så går vi nerför trappan och bakom scenen. På utvalda platser dumpar hon sina grejer. Och så tar vi oss in till hästarna.

– Jag är lite rädd för dem, avslöjar hon medan hon stryker en av dem på mulen. Jag följde med en kompis som rider till hennes stall ett par gånger innan vi började repetitionerna och så fick jag lära mig lite mer om hästar. Men när någon av de här rycker till under föreställningen så rycker jag också till.

Hö och hästskit

Publiken börjar strömma till. Det är fullsatt. Det är bara några föreställningar kvar och inte så mycket som en extra sittplats går att uppbringa. Scenmästaren vattnar manegen med en slang, den är välkrattad.

– Hästarna uppträder med hjälp av Suzanne Bardino, säger Sara. De är från Cirkus Arena i Danmark. Hela uytrymmet bakom är ombyggt till stall och vi har två paddockar i parken utanför. Där står också två containrar och sprider en för Södermalm anno 2011 rätt ovanlig lukt. En av dem är full med färskt hö, den andra med använd.

Vi krånglar oss in på våra platser, alldeles intill ljus- och ljudteknikern Raimo. Vi får inte vara med Sara längre, sista kvarten vill aktörerna vara ostörda, då samlar de sig inför kvällen.

– Hästarna älskar det här, säger Raimo. De älskar publiken, musiken och ljuset. Fast med sådana dansare får man se till att inte blända. Sorlet i publikhavet är högt, förväntningarna är höga, detta är något alldeles speciellt. Dansa med hästar, går det?

Vi känner lukten, vi som vet vad som just nu försiggår på andra sidan ena långväggen. Där finns en gång. Nu, en kort tid innan föreställningen ska börja, har man spritt ut färsk hästspillning i gången och släppt in hästarna där.

– När de nosar på den så skiter de, konstaterar Sara. Skiter en så skiter alla.

Och det är lite trevligare om det är avklarat utanför manegen.

Suzanne Bardino med sina sex arabiska fullblod. Foto: Martin Skoog.

Araber

Så släcks salongen ner, ur högtalarna strömmar arabisk musik och in på scen kommer dansarna som i halvdunkel på något mystiskt sätt med sin dans omvandlas till hästar. Och så är det dags för djuren, sex ståtliga vita araber dundrar in i manegen. De är stora, jättestora. Suzanne är med, försedd med en lång och en kort piska och med dem får hon hästarna att dansa, snurra runt och lägga sig ner. Tillsammans med Sara och hennes dansande och mimande kompisar.

Yrkesvalet givet

Att Sara Larsson Fryxell skulle bli dansare har hon vetat hela livet.

– Jag började dansa redan när jag var fyra, då gick jag på barndans. Ett tag funderade jag på att bli frisör, eller arkeolog, men det var dansen som tog över. I kulturskolan blev det balett, fridans, jazz och flamenco, sju dagar i veckan.

Första jobbet var med Lena Josefsson på just Orionteatern i pjäsen ”Utan titel”, 2002. En dansföreställning, en bra förställning säger Sara Larsson, med stor ensemble.

Hon har redan hunnit vara med i många uppsättningar, både som dansare koreograf, och som sådan är det hon som bestämmer hur aktörerna ska röra sig på scenen. Inspirationen till rörelserna kan komma från vad som helst.

– I en pjäs med Autopilot och Teater C i Uppsala utgick jag ifrån en text om hur en kopiator fungerar, avslöjar hon. Det stod ungefär så här: ”Hjärtat är en roterande trumma”  ”Ljuset träffar de ljusa fläckarna vilka reflekterar ljuset mot trumman, trumman urladdas på dessa fläckar.” ”Trummans mörka områden förblir laddade de beläggs med en motsatt laddning” ”Trumman möter något och mörka områden överförs en kopia uppstår”.

Foto: Martin Skoog.

Rörelser

– Det är svårt att säga vilket som är roligast, dansa eller koreografera, det är två helt olika saker, fortsätter hon. Vi talas vid efter föreställningen, efter de fyra inropen. Av Saras rädsla inför hästar har vi inte märkt ett dugg. Publiken trängs i stallet och hon har en värmande rock på sig, ska tvätta av sig – det behövs – innan hon sätter sig på pendeln mot Södertälje.

– Som koreograf har man mer ansvar, inte bara för sig själv utan också för helheten.

Pendeln är ett kapitel för sig. In till stan måste den fungera, före en föreställning ska allt flyta på för att inte rubba lugnet och då gäller det att vara ute i god tid. En enda gång har hon behövt ta taxi, till Aniara. Själva resandet är okej, säger Sara, hon virkar och eller läser. Hem är det värre, det är svårt att sitta stilla och varva ner efter en intensiv föreställning.

Dansar med dottern

Dansen, glädjen och lusten till dansen, har hon vidarebefordrat till sin dotter, som nu är tre år.

– Jag har alltid umgåtts med henne med kroppen som uttrycksmedel, dansat och sjungit och tillsammans går vi i en dansgrupp för föräldrar och barn. Där använder de en Isadora Duncan-teknik, hon var en av de första som tog av sig balettskor och trikåer och formade en helt ny pedagogik.

Sista föreställningen av 6 mimare 6 hästar gavs i söndags. Och nu då?

– Jag har något på gång, avslöjar Sara Larsson Fryxell, men jag vill inte säga något förrän allt är klart.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson (när inget annat anges)

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.