Kulturdelen

Det är någonting med språket i Björn Runeborgs senaste roman Dödas kärlek. Något förunderligt, som greppar tag i läsarens nacke och håller den över boken tills sista bladet är vänt.

Det är den där sortens språk där det mesta av upplevelsen ligger mellan orden eller under eller bakom eller var det nu är.

Sådant kräver långsam läsning, vilket i sin tur är en förutsättning för att kunna ta till sig berättelsen, som är minst sagt speciell. Personerna är minst sagt speciella. Deras förhållande är minst sagt speciellt. Och den läsare som försöker skynda över en sida har genast tappat nödvändiga nyanser och den fingertoppskänsliga psykologin som författaren tilltror sina läsare om att kunna hänga med i. Där ett avgrundsdjup kan öppnas mellan två ord eller hela betydelsen i en mening ligga alldeles före kommatecknet.

Sköra individer

Två unga människor möts, de går fortfarande på gymnasiet. Den ena är Ronnie Peterson, vars namne, formel 1-föraren, just har förolyckats. Kompisarna i skolan börjar titta på honom lite i smyg, tänk han har samma namn som den som kraschade. Det ger honom en position, en blandning av frihet och utanförskap som han upptäcker att han gillar.

I parallellklassen finns Hedvig, en genomskinlig varelse. Hon har förlorat sina föräldrar i en bilolycka några år tidigare och bor hos en faster och farbror. Och föräldrarna, för de finns där, mer bokstavligt i farbroderns sinne, men också inne i Hedvigs huvud där de med sina röster vägleder henne. I stort och smått och till detta faktum har hon själv ett tämligen avspänt förhållningssätt.

Ronnie ärver en tämligen ödslig patriciervåning och flyttar dit. Det gör så småningom också Hedvig. De bestämmer sig gemensamt för att låtsas som om de är ett par. På ett sätt är de det också, men inte i någon gängse bemärkelse. Ronnie får näring av att titta på Hedvig, kan göra det i timmar. Här målas hela kärlekens palett upp, med svartsjuka, hopp, djup besvikelse och brusande glädje. Men de pratar inte mycket med varandra, de båda ungdomarna, desto mer händer under ytan.

Dödas kärlek handlar alltså mycket om död, men ännu mer om liv, om hur det är att finna sin identitet och skapa sig en egen väg, om konststycket att kunna leva. Den handlar om ungdomar (mest), men är definitivt en vuxenroman med många bottnar.

En ytterst välskriven roman, förstås, det är ju Björn Runeborg som hållit i pennan. En sån där bok som liksom fortsätter när man har lagt den ifrån sig.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.