Ett 20-tal åhörare hade letat sig till samtalet om dokumentärbilden, panelen bestod av (från vänster): Magnus Mankan Nilsson, Pia Johansson, Göran G. Johansson, Olof Näslund, Ingrid Sjökvist, Göran Gelotte och samtalsledaren Margareta Lithén. Foto: Daniel Johnston.

Vid senmodernismens slut finns sanningen ändå kvar (kanske)

Den första vårdagen 2011 bjöd Kulturdelen in till diskussion på Galleri Kretsen. Fotograferna Göran G. Johansson och Olof Näslund var vid tillfället aktuella med utställningen Drömbilder Pastischer Minnen i lokalerna. Temat för diskussionen var: Dokumentären, finns den? En forskare, en dramatiker, en filmare, två fotografer och en utgivare av självbiografier samlades för att tillsammans med auditoriet besvara den frågan.

Dramatikern Mankan Nilsson tror inte att en skådespelare på scenen levererar sanningen. Filmaren Pia Johansson säger att ingen av hennes dokumentärfilmer är sanna. Fotograferna Göran G. Johansson och Olof Näslund har inte hängt upp en enda sann bild i rummen vi befinner oss i. Ingrid Sjökvist tror att varenda självbiografisk text som kommer in till föreningen Liv i Sverige kan ifrågasättas rent källkritiskt. Och inte ens Göran Gelotte tror att det är sanningen som visas upp i museernas montrar.

Alla är överens om att det är meningslöst att tala om sanning. Så har det varit sen postmodernismen tog över som förhärskande paradigm. Fast det är kanske riktigare att tala om senmodernism? Kom ihåg att vi inte vet vart det slutar än.

Pia Johansson om exakt det som är viktigast för dokumentärfilmen: att fånga berättelsen. Foto: Daniel Johnston.

Varför inte ge upp?

Varför sitter vi då i Gamla Flickskolan och pratar om dokumentära bilder? Vi är överens om att allt är tolkning, valda vinklar och färgat av avsändarens avsikt. Ändå vägrar vi att ge upp. Vi fortsätter beskäftigt att producera dramatik, fotografier, filmer, självbiografiska böcker och vi fortsätter att ställa ut vår historia för dem som kommer efter oss. Men viktigast av allt: vi slutar aldrig att med stor energi konsumera det som ovanstående personer producerar.

Därför ger vi inte upp

Mankan Nilsson talar om när han var med i filmen Jag är nyfiken – gul, den är en slags dokumentär. Lena Nyman far runt i filmen och interagerar med omgivningen, fångad med en ultrarealistisk svart-vit estetik. Men, invänder kanske vän av ordning, filmen är ju regisserad och situationerna mer eller mindre riggade. Det spelar ingen roll för oss idag, påpekar Mankan Nilsson, Jag är nyfiken – gul är ändå ett fantastisk dokument över hur Sverige var 1968. Samma sak gäller för Ivar Lo-Johanssons romaner och tiden de utspelar sig i.

Göran Gelotte berättar att man på 40-talet bestämde sig för att dokumentera hur Sverige såg ut. Sagt och gjort, ut for fotografer och tjänstemän till alla rikets hörn. Redan då ifrågasattes uppdraget. Det går ju inte att fotografera allt och hus blev överrepresenterade som fotoobjekt, även i Södertälje. Det har Göran Gelotte och hans forskarkollegor haft stor glädje av senare. Han menar att även om vi gör urval och manipulerar fakta, så kommer människor i framtiden ha nytta av resultaten.

Olof Näslund visar ett exempel på äldre dokumentärfoto, arbetare uppställda utanför fabriken. Det skulle vi aldrig acceptera som någon sanning idag. Foto: Kjell Carlsson.

Fotograferna Göran G. Johansson och Olof Näslund har tillbringat tillräckligt med tid i mörkrum, och senare i bildredigeringsprogram, för att veta att bilder är fejk. Göran G. Johanson säger att innehållet i bilder är ett råmaterial, en råvara att berätta något eget med. Olof Näslund säger att berättar en bild något, så är det ett dokument. Det verkar bakvänt men ytan är alltså inte det sanna utan det är berättelsen bakom ytan som är det det viktiga, den är sann.

Ingrid Sjökvist är ordförande i föreningen Liv i Sverige som sedan 1982 främjat, och ibland givit ut, lekmäns självbiografiska texter. Det händer att de får in dikter och då utbryter diskussion. Det är inte självklart att en dikt är ett dokument, säkert är att mallen för hur en biografisk text ska berättas har frångåtts. Men samtidigt kan den förmedla en sanning. Ingrid Sjökvist tar upp en annan aspekt av sanningen hos ett dokument, det finns en hierarki bland fakta. En självbiografi kan beskriva en barndom i en lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus och i de allra flesta fall är det oväsentligt om lägenheten egentligen låg på fjärde våningen. Det viktiga är i stället livsberättelsen.

Pia Johansson gör dokumentärfilm, kanske en av nutidens kraftfullaste förmedlare av verklighet och sanning. På TV får den ofta en enorm genomslagkraft. Pia Johansson säger att det alltid finns ett syfte med att spela in en dokumentärfilm, en anledning att spela in den. Den ultimata dokumentärfilmen spelas in av en övervakningskamera, föreslår Olof Näslund och får genast mothugg. För någon har alltid valt var den ska sitta och vad den ska filma. Pia Johansson menar att filmen från en övervakningskamera i de flesta fall är outhärdligt tråkig att titta på och pratar om filmhantverket. Dokumentärfilmer behöver en dramaturgisk linje, något slags manus och en rollbesättning. Annars berör den inte, den blir svårare att begripa och berättelsen, det viktiga i sammanhanget, kan gå oss helt förbi.

Mankan dök upp till samtalet i SSK-halsduk, urbilden för den tappre supportern, fast det har inget med den här bilden att göra. Här talar han om skräcken att gestalta Elmer Diktonius på scen med huvudpersonens levnadstecknare Jörn Donner i salongen. Foto: Daniel Johnston.

Sanningen klarar sig (kanske)

Åhörarna bidrar med intressanta spår till samtalet. Konstnären Fia Kvissberg berättar att hon varit i Mexiko och i stället för att skriva resedagbok så målade hon en tavla om dagen. Men hon upptäckte att det var när hon fotograferade som hon tyckte att hon dokumenterade resan på riktigt. Men, säger hon så här efteråt, stämmer det egentligen? Det går att fylla en målning med sanning, det spelar ingen roll om den bara är sann för en enda individ, för om tio år så bär den kanske på den sanna sanningen om resan till Mexiko. Själva essensen.

Text: Daniel Johnston

Margareta Lithéns ordlista:

Dokument     bevis, något som man kan lära sig av från latinets docere – lära
Dröm              gemensamt germanskt ord, möjligen besläktat med tyska trügen som betyder bedra
Pastisch         av italienska pasticcio som betyder efterbildning egentligen kaka av deg (jfr pasta)
Minne             av latinets mens, som betyder själ
Fantasi           bildat på grekiskans fantazein som betyder göra synlig

Daniel Johnston

Daniel Johnston är frilansande journalist, musiker och scentekniker. Utexaminerad från JMK, Stockholms universitet, 2010. Jobbar även deltid på ABF Södertälje-Nykvarn med kultur och annat i kommunens södra delar.