Kulturdelen

Skrothandlaren från Molde i Norge hade aldrig haft semester. En bilskrot har ju alltid öppet, som han konstaterar. Ändå tar han ledigt ett par dar för att hjälpa kompisen Sven-Åke att köra sin sprillans nya Volvo ner genom Europa till Schweiz och Montreux. Och där, på alla ställen här på jorden, blir den norske skrothandlaren, som till vardags sorterar generatorer och lyktor, plockar ur säkringar och bänder loss tillbucklade stänkskärmar, träffad av musiken. Han hade tänkt gå ut och klämma ett par bärs på kvällen, där i Schweiz, käka en wienerschnitzel, och lägga sig tidigt inför hemfärden. Men Sven-Åke lockar med honom till ett musikframträdande, tar honom med bakom scenen och dit, just dit letar sig, just den kvällen, en varm trumpetton från strålkastarskenet, in bakom den svarta ridån, rakt in i skrothandlarens hjärta och ovana öra. Och han är fast, fylls av musik, av det där gåtfulla, ouppnåeliga, obegripliga i en upplevelse som helt enkelt invaderar.

Om detta handlar Driving Miles, Oktoberteaterns föreställning som hade premiär igår. Inför fullproppad salong. På den sparsmakat möblerade och svarta scenen en stol och ett skrivbord, skrothandlarens kontor. I stolen skrothandlaren själv, Mankan, Magnus Nilson. Med affärsrörelse i Molde i Norge och med en hustru, Anna-Karin som inte ställer några frågor när hennes man för första gången i sitt liv ska ha semester. Bara han tar med sig ett gökur hem så är hon nöjd. På scenen också Olle Steinholtz och hans kontrabas och Johan Setterlind, med både trumpet och flygelhorn. Båda ytterst välljudande. I fonden en jättebild med ulliga moln.

Sven-Åke, chaffisen som då och då med sin svarta Cadillac besöker skrothandlaren på hans bilskrot, var chaufför åt Miles Davis. Överallt. Miles Davis var så innerligt trött på alla chaufförer som ville prata musik, som ville berömma hans framträdanden och sola sig i hans glans. Så icke Sven-Åke, som inte ens gillade den sortens musik. Vart än Miles Davis skulle uppträda skickade han således efter Sven-Åke från norska Molde, som flög land och rike runt för att ratta den kände musikern till och från olika uppträdanden. Eftersom de inte kunde prata om musik fick det bli något annat.  Så kom det sig att Miles Davis berättade för Sven-Åke om hur det var att växa upp som svart i USA, om all den förnedring han fått utstå, ett evigt underläge som han så småningom omvandlade till musik.

Driving Miles varar en timme, en tät timme, en monologtimme, interfolierad med Miles Davis musik. Mankan berättar med inlevelse och nyanser den här historien, som är så otrolig som bara en riktigt sann berättelse kan vara, så sann som den blir när den träffat sina åhörare. För varför skulle inte Sven-Åke ha kunnat vara chaufför åt Miles Davis? Varför skulle det inte i Molde kunna finnas en skrothandlare som halade flaggan på halv stång den dag Miles Davis dog och som efter den där dagen i Montreux blev en helt annan, när musiken flyttade in i hans kropp.

Vid premiären på Oktober fanns pjäsförfattaren, Henning Mankell, i salongen, men smakligt nog lät han sig bara presenteras. All ära åt de tre på scenen och så förstås Miles Davis som vid ridåfall (om nu Oktober hade använt sig av nån ridå) tittade fram bakom ett av de ulliga molnen.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Jonas Holmberg

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.