Bokrecension: Hur husen fick sin färg

Färgsättning med  kärlek

Det har alltid legat något gåtfullt och fantasieggande över de dämpat blå, grågröna och rosa byggnaderna på antroposofins campus i Ytterjärna, en dryg mil söder om Södertälje.

Med tiden har de liksom vuxit ihop med platsen och blivit självklara. Det är svårt att förstå att de en gång väckte så mycket känslor att de fick Järna Hembygdsförening att protestera, samtidigt som de belönades med minst ett stort arkitektpris.

Nu, lagom till sommarens utställning om färger, har det kommit en bok som vill berätta både om hur husen kom till, om idéerna bakom färgvalen, och hur själva målandet gick till praktiskt. ”Hur husen fick sin färg”, heter den.

En utmärkt bokidé, och inte en dag för tidigt med tanke på alla de besökare som strömmat genom Ytterjärna under åren. De båda författarna kunde knappast vara mer lämpade: Fritz Fuchs är färgsättaren som varit med från starten i Ytterjärna och varit engagerad i praktiskt taget alla större byggprojekt där.

Daniel Johnston är en generation yngre men och har dels praktisk erfarenhet av att tillverka de speciella färger det handlar om, dels är han numera journalist, bland annat medarbetare i Kulturdelen.

Håller då boken vad titeln lovar? ”Hur husen fick sin färg?”

Jo, visst  får man svar på det mesta man eventuellt undrat över. Men någon lättsam läsning är det knappast, boken kräver en intresserad och motiverad läsare men bjuder i gengäld på intressanta inblickar i goetheanistiska färgresonemang.

För det är Goethes färglära, via Rudolf Steiner, som fungerat som bakgrundsinspiration i många färgval. Man har mycket medvetet arbetat med komplementära  färger, som den klargröna dörren mot den röda fondväggen i Almandinen, en purpurröd byggnad som bland annat innehåller en musiksal. (I boken får man veta hur husens originella namn kommit till. En almandin är en röd halvädelsten.)

Robygge. Foto: Fritz Fuchs.

Något man som läsare kan förundras över av är den stora omsorg och inlevelse i miljön som färgsättarna ägnat varje utrymme, varje fasad, ja varje dörr.

Om Kulturhusets utsida heter det att ”de putsade väggarna blev blå eftersom dessa ytor längtar efter sin storebror, himlen. Väggarnas träpanel blev röd eftersom den ska bilda fond för rabattens växter och stå mot gräsmattan i sydväst.”

Om interiören berättas till exempel: Eftersom scenen skulle användas av skolelever och andra utan större scenvana, visste Fritz Fuchs av erfarenhet att höger eller vänster i hektiska situationer inte är helt självklart, det blir lätt förvirring. Därför fick den högra trappan från scenen bli röd redan från sidoscenen, medan den vänstra sidans trappa blev blå.

Och tänk om alla sjukhus och vårdcentralen ägnades samma ömsinta färgsättning som Vidarkliniken.

– Särskilt en sjuk människa är försvagad i sina krafter och behöver en omhöljande mantel. Väggarnas färg och ljusförhållandena är av stor betydelse.

”Vi människor har ju en varm och en kall pol inom oss, det blir vi påminda om när vi har feber eller frossa som oftast är början till ett sjukdomstillstånd. När vi är riktigt sjuka är dessa tillstånd mera långvariga, kroniska. Därför finns det i Vidarkliniken en skala av färgnyanser som rör sig från det röda mot det blå.”

”Ty rött sätter igång fina syreprocesser som genomtränger kroppen från huvudet och nedåt. Det röda berör mig, aktiverar och belivar. Aptiten stimuleras och andningen fördjupas.

Hos den blå indigofärgen är det tvärtom. Tar människan genom ögat upp denna färg, aktiveras kolsyreprocessen i henne. Man mår bra, blir lugn, kommer in i sig själv. Vi kan känna något som likar en vördnadsfull stämning uppstå inom oss. Den blå färgen gör oss vakna, medvetna.”

Det goetheanistiska sättet att studera naturvetenskap brukar kallas fenomenologiskt, d v s man studerar fenomenen. Här är en sådan iakttagelse i boken beträffande den röda och blå färgen:
”Det finns ett intressant samband mellan mellan de processer som krävs för att arbeta fram färgstoff ur växter, och de fysiologiska förhållandena hos människan som också påverkar oss psykologiskt.
För att den röda växtfärgen ska kunna utvinnas ur krapproten måste den gå igenom en förkolningsprocess. En röd färg som gått igenom denna process stimulerar syreprocessen hos människan. Hos den blå färgen är det tvärtom – det behövs syre för att framställa färgen.”

Skiss till Blå Ateljén.

Lika imponerande är den omsorg man lagt på det praktiska arbetet. Ofta blandas färgerna på platsen, med pigment från växter, jord eller mineral.

Som underlag för lasyr används en vit grundfärg, Kasinavitt, som reflekterar ljuset starkt genom sitt innehåll av kisel. Därefter stryks lasyren på i två, tre, upp till fem skikt som först får torka ett i taget.

Varför denna oerhörda möda när man bara kunde stryka väggen rätt upp och ner, frågar sig kanske någon, men förklaringen får man i boken: Att lasera väggarna i flera skikt innebär att rummet liksom vidgas för betraktaren – väggen öppnar sig, blir gränslös i stället för en stum och enfärgad yta.

Att flera av husen är blå har sin förklaring.

Det första som byggdes i Erik Asmussens speciella, antroposofiskt inspirerade arkitektur var Blå ateljén som rymmer eurytmisal, ateljéer och en bostad. Namnet fick den av konstnären Sonja Robbert, som tidigare byggt en blå ateljé i Danmark och nu skulle undervisa om färg vid Steinerseminariet.

Därför fick även närmaste grannen Robygge som byggdes 1977, bli blått (på utsidorna, insidorna mot gården är gula). Biblioteket som också byggdes 1973 men ligger längre bort fick en gröngrå färg som ”tar upp koloriten från aspdungen intill och medlar mellan Blå ateljén och Almandinens strama rödhet.”

Skiss till Almandinen.

Dörrskiss till biblioteket.

I Örjanskolan som också ligger i området har de olika paviljongerna fått olika, rosa, gula och blå färger utvändigt – färger som motsvarar färgerna därinne i klassrummen. Tanken är att eleverna ska kunna känna igen ”sitt” hus.

I första klass möts barnen här – och i många andra waldorfskolor – av ett rosarött klassrum. I andra klass blir tonen mer orange, sen blir klassrummet gult, går över i grönt och sen olika blå toner. Till slut, i klass tolv är väggarna purpurröda.

”Färgerna ska hjälpa till i pedagogiken, och att barnet varje skolår möter en ny färg får det att inse att det vandrar vidare i sin utveckling.”

Ett collage med färgprover som representerar färgskalan i Waldorfskolans klassrum 1 till 12.

Omsorgen om människan är den bärande tanken i den här boken om färg, som man visst kan bära med sig som guidebok eller hämta insspiration till egen färgsättning av. Men skulle den tryckas i ny upplaga föreslår jag en liten ordlista som förklarar vissa facktermer som guttigult, caput mortuum och krapprött.

Text: Gudrun Lindborg

Fritz Fuchs originalskisser är fotograferade av Daniel Johnston.

Gudrun Lindborg har varit journalist i dagspress, på Arbetet i Malmö och Länstidningen i Södertälje. Därefter frilans på Reportagebyrån/Ponton Media i Södertälje, samt redaktör för biodynamiska tidskriften Kultura. Numera pensionär, jobbar mer eller mindre ideellt, är inriktad på andlighet och är entusiastisk mormor.

2 Kommentarer till “Bokrecension: Hur husen fick sin färg”

  1. […] Hur som helst, svampen är färgsatt av Fritz Fuchs, antroposofisk lasyrguru från Järna. (Den som vill kan läsa lite mer, kanske här eller här eller här.) […]

  2. […] varför husen i Ytterjärna ser ut som de gör: Vidarkliniken om arkitektur med patienten i fokus Kulturdelen om färgsättning med kärlekAsmussens arkitektgrupp om arkitekturen (pdf) « Tidigare artikel […]

Trackbacks

  1. Varför ser husen i Ytterjärna ut som de gör? | Hotell Kulturhuset Ytterjärna
  2. den laserade svampen på stureplan « the ethereal kiosk

Lämna en kommentarLämna ett svar till den laserade svampen på stureplan « the ethereal kiosk