Kulturdelen

När jag någon gång under det tidiga 1980-talet, mer eller mindre av en slump, hamnade på en konsert med ”Kodo – drummers of Japan”, fick mitt musikintresse delvis en ny inriktning. Wa-daiko-trummorna dånade in i mitt liv. Smattrade in i mitt liv. Dunkade in i mitt liv. Konserten blev min dittills, och jag kan även säga hittills, största musikupplevelse. Och jag kan försäkra dig – jag har lyssnat på många olika typer av musik!

Det hela skedde på Kulturhuset i Stockholm, och när jag i helgen begav mig till Kulturhuset i Ytterjärna var det för att förhoppningsvis uppleva något liknande igen. Den här gången var det med en annan japansk trumgrupp, Yamato, som begick sin världspremiär på sin senaste produktion Gamushara. Den första spelningen på en världsturné.

Blev det då samma upplevelse den här gången? Nej, naturligtvis inte. Det är sällan en upplevelse man burit med sig i så många år infrias. Det blev däremot en annan typ av upplevelse, som visade att även traditionellt japanskt trumspel utvecklas med tiden. I mina öron står Yamato för taikomusikens ”hårdrock”. Till exempel när tre kvinnor med stränginstrumenten shamisen, längst fram på scenen, låter det traditionella övergå till vad man skulle kunna kalla ”tunga gitarriff”. Med tunga trumrytmer i bakgrunden.

Att taikomusiken utvecklas och följer med tiden är absolut inte fel mina ögon (öron). Den tidigare konserten med Kodo vinner absolut på större dynamik och finlir, medan Yamato står för en musik på högre volym med bara korta passager med till exempel shamisen (strängaspel) eller flöjt. Men det ligger i tiden tror jag.

Inlevelsen och intensiteten ligger på absolut högsta nivå i båda fallen. Kodo-konserten var en förvånansvärd andlig musikalisk upplevelse jag inte stött på tidigare, medan Yamato faktiskt mera kändes som en stark fysisk upplevelse.

Taiko eller daiko står för trumma helt enkelt. Wa-daiko betyder ”japansk trumma”. Flera olika taikotrummor fanns med i föreställningen, mest framträdande var givetvis de enorma O-daiko-trummorna på central plats i scenbilden. De kan väga upp till ett halvt ton. Shime-daiko-trummorna, är mindre och bärbara trummor, som stäms inför varje föreställning. Kotsosumi är även dom bärbara men är timglasformade, där de andra är tunnformade.

Ko-daiko och  Nagadu-daiko är andra tunnformade trummor i olika storlekar. Gemensamt för alla taikotrummor är att de har skinn på båda sidor och att båda sidorna stundtals används i spelet på ett virtuost sätt.

Vi fick även uppleva Kumidaiko, som det kallas när två eller flera trumslagare spelar på flera olika typer av trummor. Extra imponerande var det då en trumslagare spelade på flera olika typer av taikotrummor, och gjorde de i en fantastisk hastighet.

Inslagen av uppvisning, show och många tillfällen till interaktion med publiken skiljde denna konsert från den jag såg med Kodo. En totalupplevelse av sällan skådat slag var det dock; dekor, ljussättning och kläder bör fånga även en tveksam besökare, även om ljudnivån stundtals låg på en nivå vida överstigande de tillåtna i normala fall. Men nu var denna kväll inte normal på något vis. Nu har jag två kvällar med japanska taikomusiker att minnas med glädje — men enligt Wikipedia finns det elva välkända taikogrupper till.

Vill du veta mera så sök på ”wadaiko drums” på nätet.

Vill du prova själv så finns det en så kallad app, ”Vir2L Drums” med historik, snabbkurs och möjlighet att provspela på några olika varianter av trummor.

Text och foto: Kjell Carlsson

Kjell Carlsson

Kjell Carlsson, född 1951 på Södertälje lasarett. Kulturnörd sedan 1975 då han startade FotografiCentrum i Södertälje. Har fotograferat, skrivit text, redigerat tidningar, varit teaterproducent, grafisk designer, illustratör och på olika sätt jobbat med musik — som arrangör av musikfester och konserter. Arbetar just nu på Luna kulturhus.