Kulturdelen

Fröken Julie som gravt överviktig – vad skulle August Strindberg säga om det? Det bryr sig inte Marina Svala Nyström om, skådespelaren och regissören från Södertälje som förra året på Sagateatern gestaltade uteliggare i pjäsen ”Trasiga skor”, en annan marginaliserad grupp. Kulturdelen har fått en pratstund med henne.

Hallå, Marina Nyström, du har satt upp en ny pjäs, Fröken Julie XXL. Vad är det för något?

Jag vill kalla den en normkritisk show, där humor och allvar varvas. Jag har vävt ihop några monologer ur Strindbergs pjäs Fröken Julie från 1888, med mina egna historier och upplevelser omkring schablonbilder och ideal av kvinnokroppen på scen.

Hur i all sin dar kom du på den idén?

Scenskolan här i Göteborg, där jag går, har ett block som kallas ” Självständigt arbete”. Där fick vi i uppgift att välja ämne fritt att skriva en kandidatuppsats om. Så i grunden är detta en teoretisk inlämningsuppgift, men när vi också fick välja hur redovisningen kring arbetet skulle gå till, galopperade givetvis min fantasi iväg i 180 – och en vecka före inlämningsstoppet, började jag fila ihop en föreställning.

Varför just överviktiga?

Det var under gymnasiet, när jag gick Teater/Scenkonst på dåvarande Täljegymnasiet som jag själv började reflektera över vad som skulle krävas av mig som skådespelare. Min högsta dröm var att få bli antagen till Teaterhögskolan och utbilda mig professionellt till skådespelerska. Jag började bilda mig en uppfattning om hur kvinnorna såg ut som kom in på scenskolorna. Lyckade recept tycktes då vara ett magert intryck, späda, små nätta, vackra kroppar och vid antagningsproven skulle man givetvis välja att gestalta en klassiskt emotionell kvinnoroll såsom Fröken Julie, Ofelia, eller Julia.

Redan här började jag starkt tvivla på om jag – som själv inte var stöpt i en sådan idealisk kroppshydda –  någonsin skulle kunna bli antagen. Jag jämförde, som vilken tonåring som helst, min kropp med andra idoler och skådespelerskor i media och på scener omkring i Sverige. Det var lätt att se vilket kvinnoideal som gällde.

2008 blev jag antagen till Teaterhögskolan, men detta innebar inte att mina frågor om skådespelerskans idealiska kropp flög ur mina tankar. Jag lade snabbt märke till att jag var märkbart störst bland alla kvinnorna på scenskolan. Skolans kostymförråd hade kvinnokläder och klänningar i små till mycket små storlekar, jag kom aldrig i dem. Jag har fått kämpa och kämpar dagligen med att bygga upp en självkänsla som ger mig tillåtelse till att få känna mig som en värdefull och viktig skådespelerska, trots att jag inte omfattar kvinnokroppens scenideal.

Det är denna kamp du har använt dig av?

Ja, den har varit som bensin när jag skulle skriva min uppsats, som heter: ”Nyckelhålsmärkt Scenkonst? ” och till att alltså skapa min föreställning ”Fröken Julie- en tuff brud i XXL-förpackning” .

Jag älskar mitt yrkesval som skådespelare och regissör. Att i mötet med en publik ha möjlighet till att lyfta fram, och gestalta berättelser. Med scenkonst kan man belysa problem, så frön hos människor och i det här fallet även skänka självkänsla till nya konstnärskroppar. Med pjäsen vill jag påverka så att fler ideal kan rymmas i scenrummet. Föreställningen skulle jag kunna kalla en scenisk fiktiondokumentär, som tar upp ämnen kring ideal, mod och funderingar kring våra reproducerade schabloner av kvinnoroller.

Hur har du hittat överviktiga skådespelare?

Det är än så länge bara jag och en musiker på scen. Projektet är än så länge under arbete, trots att vi mött publik. Projekttiden var på tok för nätt för att hinna utbrodera det hela till en fulländad föreställning med flera skådespelare. Jag längtar efter att få regissera skådespelare i mina projekt, och få pausa fighten med mig själv som både skådespelare, regissör, producent, projektansvarig och så vidare, och så vidare. Det är ett hårt arbete.

Övervikt är ju tabu även utanför scenen, hur tar publiken emot en tjockis-Julie?

Det är just detta jag vill undersöka. Vad händer med en publik när dom får möta en annan kroppslig Fröken Julie än den som sitter fastklistrad på näthinnan? Hur läser publiken in en stor kropp i ett scenrum? Är jag som tjock konstnär ett hinder för berättelsen, tappar publiken då fokus på budskapet? Vad är det som hindrar regissörer och rollbesättare att anlita en storväxt skådespelare? Är det en invand kod att det hela bara blir humoristiskt när en stor kvinna tar plats på scen?

Jag är medveten om att det finns vissa undantag, med dessa små guldkorn vill jag ska växa till guldklimpar och vidare till guldtackor. Jag har plockat research från många håll, bland annat har jag startat diskussionsforum, intervjuat kända skådespelare om deras tankar kring ideal, och har mött mycket stöd och intresse kring ämnet, vilket ger energi!

Hur har responsen varit?

Publikreaktionerna har varit mycket starka. Bland det vackraste jag fick efter redovisningen var då en kille, som inte hade en klassisk Romeo-kropp, kom fram till mig, stum och med rödgråtna ögon. Efter varma kramar beskrev han också sin kamp för en tillräckligt stor självkänsla för att våga söka scenskolan. Han och många av hans vänner kände sig med min pjäs peppade till att våga följa sina drömmar att söka och tro på sig själva.

Jag har fått varma brev och hälsningar som jag nu försöker placera rätt i hjärtat och omvandla till energi för att fortsätta nå ut med dessa historier till en större publik.

Får vi se pjäsen i Södertälje?

Min förhoppning är verkligen att få komma till Södertälje och spela den för den fantastiska publik som finns där. Dock har jag har varken bidrag eller budget för produktionen så jag får vänta på att trisslotten skriker ” Plötsligt händer det”, då packar jag och min musiker bagaget och kommer direkt!

Vad ska du göra nu?

Jag har precis avslutat ett radioteaterblock med Jan Cruseman på skolan, och ska straxt tillsammans med min klass börja jobba med vår slutproduktion ”Pornografi”  som spelas i Maj 2011. Den som tycker det är för långt till Göteborg för att se vår spännande produktion kan kanske unna sig en resa upp till Teaterbiennalen i Gävle, där vi gästspelar under helgen 11 till 15 maj.

Till sommaren lämnar jag boet, scenskolan. Jag kommer att lägga det vackra examensdiplomet i ryggsäcken, knyta skorna och nyfiket traska ut på stigar som jag hoppas kommer leda till flera framtida kreativa skapelser.

Lycka till!

Tack för det.

Text: Ingrid  Sjökvist

Foto: Victor von Schirach

httpv://www.youtube.com/watch?v=REw5_0CPGBQ

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.