Kulturdelen

Det är en gråmulen tisdag strax efter klockan 17, då januarimörkret känns som allra tyngst, när Kulturdelen.nu kliver in i Nova i Luna kulturhus. Plötsligt känns allt lite ljusare – i rummet råder det febril aktivitet och intensiva diskussioner förs huruvida Lena Adelsohn-Liljeroths näsa ska skuggas mer eller mindre. Vår nuvarande kulturminister ska nämligen få sitt ansiktsporträtt uppförstorat och redigerat i datorn och bli som affisch, politisk passning eller ej, snyggt blir det!

Den här kvällen är det endast killar som har dykt upp, vilket också är det vanligaste, men ibland kommer även ett par tjejer förbi.

– Det vore kul om fler tjejer var med, även om det är fler killar som håller på med graffiti, säger graffitiworkshopens ledare Daniel Zalewski.

Daniel Zalewski

Subkultur
Graffiti är en subkultur med flera decennier på nacken.

– Visste ni att ordet graffiti betyder ristning frågar Daniel Zalewski.

– Skillnaden är att vår nutida ristning inte bevaras för framtiden, fortsätter han sedan. Han låter engagerad och upprörd när han berättar att det i Sverige råder noll tolerans mot graffiti, till skillnad från exempelvis Berlin där graffitin betraktas som den konst det verkligen är enligt Daniel Zalewski och andra graffitimålare. Han tycker att politikerna inte ser möjligheterna och potentialen i graffitin och i graffitimålarna, deras brinnande engagemang är beundransvärt och något kommuner och landsting borde ta vara på anser han. I Södertälje har graffitimålarna ingen egen vägg att måla lagligt på, vilket leder till att pendeltåg och betongviadukter är de ytor som finns tillgängliga om man vill uttrycka sig. Att agerandet från politikerna och allmänhetens sida leder till en ökad känsla av ”vi mot dem” är något jag förstår då Daniel Zalewski ger mig en lägesrapport. Södertälje kommun valde att betala kulturskolan för att måla en vägg i närheten av stadshuset istället för att låta graffitimålarna ställa upp gratis, med sprayburkar i tillräcklig mängd för att räcka till väggen som enda ersättning. Ett beslut som talar sitt tydliga språk gällande prioriteringar och kulturvärderingar tycker graffitiworkshopens ungdomar.

Det råder alltså en upprördhet och frustration, graffiti är något betydligt mer än bara spraymålningar – det är en hel kultur. Dock en relativt dyr sådan, och olaglig: en normalstor målning har en materialkostnad på cirka 200 kronor. Om man dessutom blir tagen av polisen när man målar sin graffiti landar slutsumman på flera tusen. Rädslan för att åka fast är en av förklaringarna till varför många före detta graffitimålare sadlar om och blir tatuerare istället, man känner ett behov av att uttrycka sig i bilder men vill inte riskera höga böter, berättar Love Lundström för mig. Han är, tillsammans med Sebastian Qvarfordt, två av workshopens deltagare just denna kväll.

Ivan Cvitic på Nova säger att det är svårt att veta om Luna kulturhus workshops minskar den olagliga graffitin.

– Södertälje skulle behöva ha fler ”lagliga väggar” för att man skulle kunna dra några slutsatser. Det enda som kan konstateras är att nolltoleransen inte har minskat graffitin, utan precis tvärtom. Ivan Cvitic tror att det är viktigt att diskutera alternativa lösningar för att komma tillrätta med det illegala klottret, men då är det viktigt att erbjuda andra alternativ för de som vill uttrycka sig genom graffitin. Ett sådant alternativ kan Novas workshops vara. Södertäljes graffitiintresserade ungdomar kan då medverka på workshops och även åka till Norrköping där ”lagliga väggar” finns, vilket också många gör.

Nova och Luna kulturhus hoppas på att deras workshops kan skapa en mer nyanserad debatt gällande graffiti, berättar Ivan Cvitic.

– Vi betraktar graffiti som en konstform och skiljer den från illegalt klotter. Vår avsikt är inte att bejaka/uppmuntra till kriminell verksamhet. Vi stödjer inte klotter, vandalisering etc. Vi vill ge möjlighet till de ungdomar som är intresserade av graffitin som konstform att uttrycka sig och förhoppningsvis kunna gå vidare. Vi vill helst undvika att stigmatisera de ungdomar som är intresserade av konstformen graffiti, liksom andra konstformer, säger han avslutningsvis.

Love Lundström

Omgiven av inspiration
– Många väljer att hålla på med graffiti för att man vill synas men inte vill syssla med musik, säger Love Lundström. Love och Sebastian kom in i graffitikretsarna på egen hand, men vanligast är annars att man följer med en äldre bror eller en kompis som håller på, berättar det. Sedan blir graffitin som en drog man inte kan rehabiliteras ifrån, ”man äter in graffitin” som Daniel Zalewski uttrycker det. Att åka pendeltåg eller tunnelbana och samtidigt bläddra slött i en gratistidning och lyssna på musik är omöjligt för graffitimålare. Där finns inspirationen överallt och huvudet studsar som om man är en hängiven åskådare på en hetsig pingismatch. Allt från en slarvig namnteckning klottrad med en spritpenna på ett säte till större målningar på tåg eller broar ger uppslag till en egen målning, men det är främst för att hänga med och hålla sig ajour med graffitiscenen som andras namnteckningar och målningar är viktiga. När man börjar med graffiti gäller det att skissa och måla så mycket som möjligt för att hitta sin egen stil, berättar killarna. Här passar det gamla ordspråket ”övning ger färdighet” bra. Det tar lång tid att lära sig hantera sprayburkarna och bedöma hur nära man ska hålla dem, men ju mer man målar desto skickligare blir man.

– Jag var typ elva och ett halvt när jag sprayade min första målning säger Love. Sen dess har mycket hänt och antalet målningar har stigit.

Som graffitimålare är det viktigt, förstår jag, att veta att man inte är ensam, jag får berättat för mig att det finns en uppsjö med hemsidor, album och bloggar för de som målar graffiti. Där kan man lägga upp foton på sina egna målningar och på så sätt visa sin konst för andra, samtidigt som man kan få ny inspiration. Att kopiera andras målningar och stilar är tabu och kallas för bajta.

Förgänglig konst
Graffiti bildar tillsammans med MC-konst (”Master of Cermony”), DJ-konst och breakdance hiphoppens fyra element.

– Graffitimålare kan lyssna på vilken musik som helst, just nu lyssnar många på dubstep, drum & bass och hiphop, säger Love, Sebastian och Daniel.

– Men det finns även hipsters och rockare som målar graffiti fortsätter de sedan. Men hur ser då en graffitimålare ut? Love berättar att klädstilen varierar lika mycket som musiksmaken men att löparskor med 90-tals stuk och ryggsäck av märket Haglöfs är vanligt förekommande.

Jag får sedan bläddra i två snygga fotoböcker, fullproppade med bilder av graffitimålare i full aktion, som Sebastian langar upp ur ryggsäcken som hänger över stolsryggen. Där får man bland annat följa ett så kallat ”kompiscrew” som har gjort graffiti på pendeltåg och tunnelbanor till sin grej. På max fem minuter, på tunnelbanans slutstationer har man sju minuter tillgodo, ska man hinna få upp det man vill säga och vid sådana målningar går den personliga stilen och uttrycket före estetiken. Att tågen saneras och budskapet försvinner spelar ingen roll, upplyser Sebastian, man fotar det man har skapat och på så sätt är målningen bevarad för evigt. Fotot kan man sedan ladda upp på internet och skapa ett album som kallas för Blackbook där man kan samla sina foton. Alla seriösa graffitimålare har en Blackbook, men att ladda upp bilderna på internet är upp till var och en; det är ett sätt att bli en del av kulturen och bjuda på lite ögongodis.

Vår tid som besökare på graffitiworkshopen närmar sig sitt slut och jag har efter den här pratstunden med Love, Sebastian och Daniel förstått att graffiti är något mer och större än bara målning med sprayburkar. Det handlar om att vilja uttrycka sig, oavsett om målningen eller budskapet sedan bortsaneras eller ej.

Plötsligt hörs det ett frustrerat rop från hörnet där datorn står; den nästintill färdiga bilden av Lena Adelsohn-Liljeroth har försvunnit då alla öppna program på datorn tvångsavslutades. Vilken tur att det är konsten i sig som är det viktigaste, inte hur länge den bevaras…

Text: Signe Lundgren

Foto: Göran G. Johansson

Signe Lundgren

Signe Lundgren är 19 år och läser litteraturvetenskap med dramainriktning på Södertörns högskola. Är en frankofil som gillar avokado, feminism, Harry Potter och svensk musik, där Håkan Hellström och Annika Norlin hör till favoriterna.