Kulturdelen

Det ser ut som en gymnastiklektion. Kvinnor och män springer på rad, ut genom en dörr, ut i korridoren, upp och ner för trappor och så in igen. De flåsar, pustar och skrattar. En del ger upp efter andra, eller tredje varvet. Vi är i Syriskortodoxa katedralen i Hovsjö, i en stor källarlokal som bärs upp av bastanta pelare. Vad vi upplever är uppvärmningen inför kvällens repetition med Assyriska kören.

Så samlas körmedlemmarna, ett fyrtiotal, både kvinnor och män. De sitter i halvcirkel framför Mousa Elias. Han är oudvirtuos*), sångare och kompositör och därtill körledare. Det verk som ska repeteras har han skrivit. Just den här kvällen har han instrumentförstärkning av en av sina elever, oudspelaren Fredrik Schützler.

Språkligt

Nu är det stämbandens tur. Och andningens. Alla sitter längst ut på sina stolar, raka i ryggarna, drar in andan och håller den nästan oroväckande länge, sipprar så försiktigt ut den igen. Och så blir det skalor, upp och ner, innan det är dags för texthäftena. Det är mycket text att lära och bibban är väldigt tjock, alla bläddrar bakifrån och framåt.

När vi kikar över axeln på några av sångarna ser vi att en del har text med arabiska bokstäver, andra med latinska. Verket framförs på suryoyo och – får vi veta senare – en del av körmedlemmarna kan varken skriva arabiska eller suryoyo och har därför använt det svenska skrivsättet.

– Musiken kan öppna dörrar till samlevnad, tror Mousa Elias.

Enstämmigt

Alla sjunger samma stämma, det är vanligt med enstämmig sång i österländsk musik, berättar Mousa Elias senare i pausen, särskilt i den kyrkliga traditionen. Men det vi hör är inte kyrkomusik. Snarare ett stycke kammarmusik, eller orkesterverk. Det är en tonsatt berättelse om Seyfo, folkmordet på assyrier i Turabdin, i nuvarande sydöstra Turkiet 1915. Inlevelsen är stark, en del av sångarna markerar viktiga passusar med händerna.

Texten är skriven av poeten Said Lahdo, bosatt i Holland. Verket beräknas, när det är färdigövat, ta över en timme att framföra. Då ska också en orkester vara med, med både sträng- och blåsinstrument och slagverk. Inte enstämmigt, det är de som står för stämmorna.

Än så länge övar Mousa Elias med orkestern parallellt och i april ska de slå ihop repetitionerna.

Ger mersmak

Det var i oktober i fjol som Assyriska kören bildades just för det här verket och ambitionen är att fortsätta med annat av Mousa Elias. Just nu är det här i alla fall det enda de sjunger och det verkar räcka gott och väl. Två gånger i veckan träffas de och i maj ska både musik och text sitta perfekt.

– Jag vill förena musik från Mellanöstern och Sverige, berättar Mousa Elias medan vi mumsar kaffe och kaka. En vagn med blåa kaffetermosar är framkörd. Pausen är välbehövd, förstår vi.

Musiken inte bara låter avancerad, många av körens medlemmar nickar och bekräftar, det är inte lättsjunget, det här. Desto roligare, säger några.

– Musik kan förena, förtydligar Mousa Elias, jag vill använda den för att medverka till en fredlig samvaro. Dessutom är det musikaliskt utmanande att väva samman olika traditioner.

– Jag vill blanda två helt olika musiktraditioner och jag vill visa att det går, fortsätter han innan han tar plats framför kören igen.

– Musik utan budskap blir tom, och det märker örat, säger solisten Ninib Ablahad Lahdo

Branta skalor

I våra öron låter det orientaliskt, med branta skalor som sångarna klättrar uppför, helaoktaver på bara några takter. Mousa Elias dirigerar ömsom med händerna, ömsom med sitt oudspel. Så höjer sig en soliststämma över kören. Det är Ninib Ablahad Lahdo som med en mjuk och följsam röst en stund antar rollen som försångare.

Det är krångliga musikslingor det här, mycket halv- och kvartstoner, som orkestern så småningom ska harmoniera med och som härstammar från den syriskortodoxa kyrkomusiken. Just dessa är väldigt sensibla och exakta och kräver en extrem precision och känsla av sångaren, får vi veta. Här räcker det inte att kunna melodin, det är känslan som bär tonerna, som en av körmedlemmarna senare uttryckte det.

Melodirikt och starkt

Själva hör vi hur de långa vokalerna knips av, vi hör de rena pauserna och hur musiken förtätas och vi märker hur takten ändras på sina ställen. Vid ett tillfälle sjunger kören i kanon, män och kvinnor svarar varandra.

Musiken är melodirik, den innehåller oväntade och, så vitt vi förstår, ovanliga vändningar. Vändningar som örat snart vänjer sig vid. Kanske är det de så kallade tetrakorden vi hör, dem som Mousa Elias använder sig av. Det är fyra toner intill varandra, en halv skala, där han utnyttjar de olika tonerna och bildar ”nya” skalor av dem, sådana som inte används eller inte har använts på århundraden.

Hela verket heter Seyfo. Det uruppförs på Estrad söndag den 8 maj, och redan har flera andra orter i Sverige och Europa hört av sig för att boka framträdanden.

– Att sjunga i kör är att anstränga sig ett snäpp högre, säger Remon Eskander, och håller med om att musiken är avancerad. – Att sjunga ger sån glädje, säger Nadhira Karkeni. Det är fin musik och texten är viktig, den handlar om mitt folks historia.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Not

Seyfo är benämningen på det etniska folkmord som ägde rum i södra Turkiet och nordvästra Iran 1914 – 1924. Turkiet hävdar att det aldrig har ägt rum, medan Sveriges riksdag har erkänt det. I det dödades stora delar av den assyrisk/syriansk/kaldeiska befolkningen. Seyfo betyder svärd på suryoyo.

*) Oud är ett stränginstrument som liknar lutan. Det används mycket i arabisk musik.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.