Kulturdelen

Vädret, ja. Detta tåliga samtalsämne som vi nöter och blöter, oförtröttligt år ut och år in, utan att det slits det minsta. Som näbbkängorna på 70-talet eller sittunderlaget från Friluftskompaniet. Det trygga vädret, hur det än är finns det där, alltid lika intresseväckande. Just nu med snön som envist håller greppet om trottoarer och garageuppfarter, isen som fortfarande försåtligt glider under våra skosulor och den efterlängtade minimala solstrimman, den som lättar på molnslöjan och försiktigt kikar fram och får oss att sniffa i luften efter de nya dofterna, och vända våra bleka ansikten uppåt för att ta ut det sista ur längtan som ser ut att snart vara över. Den där längtan som vi inte kan göra något åt, denna värme som vi inte kan påskynda. Eller?

I år har nämligen ett nytt inslag kunnat noteras, i smällkallaste vintern, till och med. Första gången jag la märke till fenomenet var det 20 grader kallt ute. Någon yngling som hade överraskats av att entrédörren gått i baklås medan han var ute med soporna, tänkte jag. Eller en stackare som glömt byta om efter gympan i skolan och nu höll på att frysa fast på bron. Men då skulle han väl inte stå vid busshållplatsen tillsammans med sina påpälsade medresenärer? Tålmodigt väntande i tunna skor, iklädd svarta cykelbyxor som lämnar allt nedanför knäna bara. Och han skulle definitivt inte ha enbart t-tröja på överkroppen. Inga Lovikkavantar här inte, fast det vore klokare, rent hälsomässigt alltså. Ingen mössa, inga vadderade brallor eller långkalsingar.

Och så efter några dagar: En till! Lika tunnklädd. Med rejäl ståpäls på armar och smalben och ett kontrollerat blålila leende på läpparna. En till, en till och så ytterligare en. Aha, mode, tänkte jag, denna märkliga företeelse som aldrig är riktigt klok.

Och så förstod jag. De här tappra förfrusna gossarna försöker betvinga makterna, de som är större än vi. Om inte vintern begriper att den ska försvinna och det illakvickt så får vi väl ignorera den, verkar de kollektivt ha kommit fram till. Låtsas som om den inte finns helt enkelt, och allt som blir behandlat på det sättet torkar ihop, försvinner, vissnar. De vet alla som läst det allra minsta psykologi eller vågat titta också bakom den där spegelbilden på morgonen. Det vet alla som försökt sjösätta en god idé utan uppbackning, alla som fått lägga locket på sin kreativitet för att omgivningen ignorerat förmågan eller är rädd för nytänkande.

Så hurra för alla dessa hjältar, dessa lunginflammationsriddare! De som inte låter sig kuvas. Dessa förebilder. De som kräver sin rätt att få tillbringa åtminstone en anständig tid i varm och tillåtande miljö. Som inte låter sig kuvas. Som definitivt inte har tänkt vare sig torka ihop eller försvinna. Vare sig av yttre omständigheter eller för att någon säger till dem att det de har för sig inte går att ha för sig. Hurra för dem!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson (som inte har så många bilder på lättklädda unga män, men desto fler på lättklädda unga kvinnor. Ack ja, så man är.)

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.