Kulturdelen

En av de böcker som jag har läst i sommar – medan Kulturdelen har haft lillsemester –  är Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, den självutlämnande boken som väckte en del uppseende när den kom för något år sedan. En tunn liten rackare, icke desto mindre tämligen hårdsmält, en sådan bok som man läser långsamt. Mellan de mjuka pocketpärmarna studsar ordet ångest på var och varannan rad. Och jag undrar, hur i hela fridens dar kan en bok med så mycket svärta göra mig glad? Och då menar jag inte glad i betydelsen tacksam för att inte, som författaren, ha drabbats av psykisk sjukdom. Inte heller menar jag igenkänningsställena där de breda tuschstrecken tangerar de egna erfarenheterna av meningslöshet. Snarare den där fullkomligt utlämnande nakenheten där författaren vränger sig själv ut och in så till den milda grad att jag inte kommer undan. Hon är som du och jag, och ändå inte. Genom att bjuda in mig i sitt huvud är jag på något sätt med i hennes kaos och enda sättet att skydda mig är att lägga ifrån mig boken, men vid det laget har jag redan boat in mig i hennes tankevärld, blivit medskapare och på något sätt medansvarig.

Egentligen kvittar det varför jag blir glad, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det, för knasigt är det ju. Kanske är det äktheten som känns, upplevd ångest och tillgjordhet trivs inte ihop. Kanske är det rent av äkthet som, även om den inte är självupplevd, är litteraturens kännetecken. Avskalad till innersta skelettbenen och ändå med en distans som utesluter sensationsmakeri eller privat geggande. Så här kan det alltså också vara, inser jag, som för Ann Heberlein. Denna teologie doktor och etikforskare som jag har hört i radio många, många gånger och som nu har fått ett ansikte i mitt huvud. Om det stämmer kvittar. Nu finns hon där som en del av min erfarenhet, som mörkhårig och pigg och kort i rocken, full av sin energi som alltså oftast är manisk och jag ser hur hennes vackra huvud är fyllt av ständigt pågående dialoger och diskussioner i en oförtröttlig kakofoni. Dialoger om vardagens trivialiteter och omsorgen om barnen, om den gode maken prästen som står ut trots hennes otrohetsaffärer och desperata besök på psykakuten, om den akademiska forskning som hon är del av. Allt medan hon ilar mellan olika radiostudios där hon i svåra etiska frågor efterfrågas på grund av sin djupa kunskap. Och jag vet att nästa gång hon intervjuas om ondskan i världen kanske det sker bara någon timme efter att hon själv har lämnat psyket eller skjutit upp det där alltid möjliga självvalda slutet.

Jo, boken gjorde mig faktiskt glad. Eller kanske ska jag säga att jag kände mig berikad, just nu känns de båda begreppen som synonymer. Som att ha fått en present fast det vare sig är julafton eller födelsedag. Det är något med de äkta orden, formuleringarna som hoppar från författaren rakt in i läsarens medvetande. De bjuder in, ställer till, och lämnar sina läsare en aning klokare, eller vad det nu är man blir. Så känns det i alla fall. Nästa gång jag hör Ann Heberlein på radion är hon en mer levande och komplex människa än hon hittills varit. Alltså mer äkta.

Ingrid Sjökvist

Illustrationen är gjord av Göran G. Johansson; Dårhushjon från utställningen Pastischer på Galleri Kretsen i mars 2011. Kolla i Galleriet!

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.