Kulturdelen

Kära läsare

December. Kanske är det mörkret som får många av oss att se fram emot den enda dag på året då vi frivilligt får sätta klockan tidigare för väckning än övriga dagar och soffa oss framför teven med kaffe och lussebulle. Bara för att få tårögas åt allt det vackra, åt allt det förutsägbara och fina och ljuva och rörande och söta.

En vitklädd Lucia med ljus i håret och skönsjungande tärnor och nissar. Låt vara med sånger i lite olika tappningar och med en del överraskande arrangemang och inslag. Men i stort sett lika som alla andra år. De där gamla julsångerna som vi verkar vilja höra. Åtminstone så många av oss att tevesändningen hamnar högt upp i tittarrankningen, och kyrkor och skolsalar fylls med precis samma sånger och precis samma förväntansfulla publik. De där sångerna som får gamla och sjuka på servicehem och sjukhus att bli en aning lättare till sinnes.

En effekt som inte den vackraste symfoni eller ens Evert Taubes välkända visor förmår uppnå. Vad är det då som gör just Lucia och ljusen och de till tjatighet välkända sångerna så njutbara? Vårt behov av upprepning? Av att få röras till våra sinnen? Att få klämma en tår när Tusen juleljus återigen sjungs för oss av barnaröster? Att få mjukna en stund?

Eller så kan man låta bli att fundera över vad det är för mekanismer som styr oss den 13 december och i stället bara njuta. Och när det är gjort kan man ju återgå till Kulturdelen som nu laddar inför nästa år.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.