Kulturdelen



Kära läsare,

Häromdagen hade jag ärende till Hovsjö, satt på 753:an och försökte parera mitt paraply så att dropparna inte skulle landa i mina skor. Bredvid mig slog sig en yngling ner. En på kryckor.

– Tar det lång tid till Hovsjö, undrade han.

Och så var konversationen inledd. Han var från Stockholm, men skulle halta sig till en sjukgymnast i Hovsjö.

– Södertälje verkar vara en fin stad, sa han när vi rundade trafikljusen utanför stationen på Järnagatan. Och jag kunde inte annat än hålla med. Hela resan ut till Hovsjö berättade jag om stan, om grönområdena och kanalen, om våra stora industrier, våra olika kulturer, om torghandeln och idrottarna, om Björn borg och Jan Guillou, om ravinen nedanför Västergård, om allt som dök upp i huvudet. Om de kriminella ligorna som inte urskiljningslöst ger sig på folk, för dem undrade han förstås över.

– Så Scania började här? sa han förvånat när vi passerade företagets huvudkontor. Själv hade han en tid bott i Dalarna och trodde att nedläggningen av Scanias fabrik i Falun var dödstöten både mot företagets födelseort och mot dess framtid.

Tidig morgon i Lina Naturreservat. Foto: Bjarne Tutturen.

Men nu vet han bättre.

Och så berättade jag om vårt fina kulturhus, om hur goda krafter genom tiderna har protesterat mot bibliotekets krympande tillvaro, om graffitimålningen i Grusåsen och Rolando Perez och Annica Olssons elevmålning av bropelaren vid Mälarbron, om Tom Tits och Sydpoolen och alla kaféer och frisörer och om våra naturreservat. 20 stycken inom kommunens gränser. Men det trodde han nog inte riktigt på, han gick ju på kryckor. Att man kan ta sig till och med krypande runt i åtminstone Lina eller på ett ben, var han inte så värst intresserad av.

Vi skildes åt i Hovsjö centrum, området där de flesta automatiskt bokstaverar sitt efternamn utan att ens ha provat med att uttala det först. Och kvar i mig låg tillfredsställelsen av att ha fått berätta. För en intresserat lyssnande främling.

Glädjen låg kvar hela dagen och på hemvägen stötte jag på åtminstone en handfull vänner och bekanta som jag morsade på. Ja, tänkte jag, det är så här det är att höra hemma. Och om jag säger det till någon så kommer jag att låta som en välavlönad informatör på kommunen med uppgift att sälja in Södertälje. Men då får jag väl göra det då.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.