Kulturdelen

En brinnande eldsjäl ur Slávas program på Stora Torget under Kulturnatten 2011.

Kära läsare

Så är den då över, årets kulturnatt. Denna kraftansträngning som i första hand koncentrerat visade upp en del av vad Södertäljes kulturliv ägnar sig åt alla årets övriga dagar, ett smörgåsbord med alla rätter på en tallrik. Att kulturnatten är värd sitt pris är det en del som ifrågasätter, att den ska vara spridd över halva stan likaså. Nu var den som den var och nu är den över och vardagen tar vid. Och utvärderas ska den så det är bara att tycka till, kulturhuschefen Anders Lerner som rattade arrangemanget poängterar att han inget hellre vill än ha in synpunkter.

Vi på Kulturdelen arrangerade för egen del ett publikt samtal på temat visioner, med de högsta företrädarna för kulturlivets förutsättningar här i stan, kulturchefen Staffan Jonsson och ordföranden i kultur- och fritidsnämnden Anna Bohman (S) som gäster.

Vi saknar nämligen det offentliga kultursamtalet. Vi saknar visioner i kultursammanhang, där ekonomin tycks sätta ramarna för hur långt tanken och viljan får sträcka sig. Visst blev det ett samtal, eller kanske snarare ett publikt möte, där mycket av Södertäljes rika kulturliv presenterades. Gott och väl det, vi har mycket att vara stolta över. Och mer planeras, ett Mamma Mu på Torekällberget till exempel, upprepade Anna Bohman. Till och med några visionliknande idéer lyftes fram, som att kulturskolan i framtiden ska kunna nå allt fler ungdomar.

Det här mötet – som inleddes med en välsjungen överraskning av medlemmar i Enhörnakören och kören Dur och Moll – var nummer ett i en rad, som vi alldeles oavsett kulturnatt, har planerat. Till dem hoppas vi att alla kulturintresserade både utövare, konsumenter och beslutsfattare på alla nivåer vill komma. Vår vision är de där goda samtalen där ordet ”nej” och uttryck som ”det har vi inte råd med” är förbjudna. De där trygga samtalen där allas tankar och idéer tas på allvar. Där den enes tanke föder en ny hos den andre för att så småningom kunna formuleras av en tredje till något riktigt bra. Som en stege. Att ta ett steg från första pinnen till sista i ett kliv är inte möjligt, man behöver alla för att komma upp.

Ekonomin är ett faktum, finns inte pengar så finns inte pengar. Enkel matematik. Men den där ekonomin och visionerna, de trivs inte på samma gata. För vad händer med visionerna om de hela tiden ska stångas mot ekonomiska fakta? Om en till synes tokig idékläckare knackar på i stadshuset och vill bjuda på sin vision, vem vänder hon sig till utan att riskera att mötas av just ”det har vi inte råd med”? Och framför allt, vad händer med de visioner som inte får luft? Hur skapar vi ett klimat där alla, säger alla, visioner och idéer tas emot med öppna armar? För det är väl det vi vill?

Julia Fowelin i musikgruppen Fogelclou på Nova under Kulturnatten 2011.

Jag kom att tänka på min allra första utlandsresa, det var sent 60-tal. Att få göra en utlandsresa var inte bara ett mål utan en vision för många, en fullkomligt ouppnåelig sådan. Så ock för mig och jag närde den och njöt av den många gånger under min uppväxt. Sol, bad, ledighet. Härligt, men bara för andra.

Min så småningom med mig nygifte make föreslog så en dag vid frukostbordet att vi skulle göra slag i saken, även han var utlandsresevisionär sen många år tillbaka. Det var en hisnande tanke, både han och jag visste att visionen hörde till utopin.

– Vi beställer resan, fortsatte han, och sen får vi se till att finansiera den fram till avresedatum.

Det lät väldigt våghalsigt, men är man förälskad kan man vara mottaglig även för viss knäpphet. Okej, en vecka kunde vi kanske skrapa ihop till, tänkte jag. Om vi hade tillräckligt lång tid på oss.

– En, kontrade maken, nej vi tar tre.

Jag hade vid det laget redan klivit på tåget så jag satt kvar, det var ett halvår till avresa och så långt var det svårt att ens tänka.

Vi behövde skrapa ihop rätt mycket och nu hade visionen förvandlats till mål. Vi delade knäckebrödskivor och drack vatten det där halvåret, vi gick till fots i stället för att ta bussen, vi övervägde vart enda inköp om det så handlade om tioöringar och jag lärde mig stoppa strumpor. Efter halva tiden fram till avresan började det faktiskt se ut som om vi skulle lyckas och då var redan anmälningsavgiften betald.

Resan blev kanon. Men det jag minns, förutom några detaljer och insikten att en enda tre veckors solsemester i livet räcker, är visionen, hur den låg där och skvalpade och pratades om i många år innan vi omvandlade den till ett mål som dessutom gick att förverkliga. Om vi hade börjat med ekonomin, att först avgöra hur mycket vi skulle kunna spara i månaden hade vi aldrig kommit iväg. Eller om en av oss hade haft det går inte-attityden, ja då hade visionen falnat och dött. Och alla därefter kommande likaså.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.