Kulturdelen

Prinsessa spelad av Nora Uhlin från Södertälje Teateramatörers utomhusförställning ”Den Sagolika Stigen” i Kusens Backe.

Kära läsare

Nu i september har Kulturdelen.nu funnits i ett år. Ett intensivt och mycket roligt år där vi har kunnat konstatera att det finns hur mycket som helst på kulturområdet att skriva om och diskutera kring. Vi har träffat engagerade kulturutövare, jättelyckliga så kallade kulturkonsumenter och snälla politiker och tjänstemän. Vi har försökt fördjupa frågorna kring kulturbegreppet på olika sätt och det tänker vi fortsätta med.

En sak som har slagit oss alla med viss häpnad är den totala beslutslojalitet som tycks råda i Södertälje. Vi har under året intervjuat och pratat med rätt många både kulturpolitiker och -tjänstemän i beslutsfäiga positioner. De önskar och vill en massa saker, bra saker. Men bara om det inte kostar. Som ville de ta ansvar för hela Södertäljes ekonomi genom att inte kräva. Som räckte det med att förvalta det tilldelade pundet i stället för att utveckla, se kulturens potential och ta strid för den.

Jodå. Vi vet att en given summa inte räcker till allt. Vi vet också att man inom en knapp ram ibland kan uträtta mästerverk. Min salig svärmor, till exempel. Särskilt när hennes barn var små fick hon vända på slantarna. Ändå var hennes dotter alltid finklädd som en prinsessa. Svärmor köpte stuvbitar, skapade underverk av de allra minsta rester, sydde med knappa sömsmåner, vände matchande bitar och skarvade med det vi idag skulle ha kallat signalfärger, udda knappar och en och annan rosett eller volang i avvikande tyg. Ju mindre, desto bättre, brukade hon berätta. Så visst skänker de yttre begränsningarna i vissa fall utrymme för kreativitet. Se bara på poesi i bunden form! Att, som japanerna, fånga hela universum i en vattendroppe kräver just en haikus snåla utrymme.

Och samtidigt. Ungdomar blir knappast mer kreativa av att inte få tillgång till kulturupplevelser. Och deras betyg definitivt inte bättre. Kommunens stora klasskillnader med alla problem de för med sig blir heller mindre av ett återhållet kulturutbud. Och de medborgare som presenterar till synes vidlyftiga kulturidéer tystnar snabbt när de möts av en pengastyrd attityd redan på tröskeln. Den konstnär som saknar färg kan knappast få himlen att spraka.

Det finns forskning som visar att vi både som individer och samhälle mår bra av ett rikt kulturliv, både för egen och gemensam tillväxt.

Så. En budget kan man acceptera. Eller inte. Och man kan nöja sig med att reducera sina önskemål inför pengabörsen. Eller inte. Man kan höja sin röst för det man tror på. Eller inte. Man kan ju rent av tro på kulturens kraft. Eller inte.

Så vi undrar: Vem tar egentligen strid för kulturen?

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.