Kulturdelen

Kersti Olin, Lena och Bosse Lindell i Leoparden som tappade en fläck.

Snön ligger i drivor, bäddar in Södertälje på februariöverraskningsvis. All kollektivtrafik är inställd. Några enstaka bilar glider fram som på sockervadd. En av dem har nått Sagateatern vid Marenplan. Full av teatergrejer. Det är Musikteater 89 och de ska spela teater för förskolebarn.

Tror ni det kommer några i det här vädret, undrar de, Kersti Olin, Lena Lindell och Bo Lindell från teatergruppen, medan de kånkar in lådor och väskor från sin bil. Vi klafsar efter med våra snösulor.

Det är en knapp timme tills salongen ska vara full av barn och de tre ska hälsa välkommen vid ingången. Men de är inte särskilt nerviga, de har spelat den här pjäsen sedan

Bosse Lindell spelar bland annat vandrande pinne.

2005 ett antal hundra gånger för massor av barn. ”Leoparden som tappade en fläck” heter den och är en kort fabel som har dramatiserats av Anders Byström, också han i Musikteater 89. En halvtimme lång är pjäsen, absolut tillräckligt för förskolebarn.

– Det blir mycket musik, säger Bosse, medan Kersti drar några svarta sminkstreck runt hans ögon.

I ena hörnet av scenen står ett instrument, en tjock träxylofon av något slag. Bakom skynket som de har hjälpts åt att hänga som scenfond ligger en rackans liten mandolin. Scenen är för övrigt sparsamt klädd, en stege och en stor sittkudde, det är i princip allt.

Doppa mellan raderna

Lena Lindell spelar apa.

– Vill ni ha kaffe? undrar Lena och plockar fram termos och mjölk, balanserar kopparna på några av de närmaste stolsitsarna.

– Här måste vi ha med eget, men på många av ställena vi kommer till ingår det liksom. Särskilt i Hälsingland, kaffe och hembakta bullar överallt.

Per Sörås från Södertälje teateramatörer står plötsligt i salongen, han ska hålla reda på klasserna och släppa in dem från Marenplan.

– Det blir nog ingen nioföreställning, säger han. Bussarna är inställda och grupperna tar sig inte hit.

– Är det nån som har ett hårband, undrar Lena. Jag glömde mitt hemma.

Återbud

Per Sörås har en lista över alla som har anmält sig, genom Kultur i förskolan. Hela salongen är tänkt att fyllas, kultur i förskolan och skolan är populärt och evenemangen brukar vara överbokade. Den här dagen har en efter en ringt återbud. Återstår en enda klass, en liten särskoleklass från Rosenborg.

– Fråga om de kan komma kvart över tio i stället, föreslår Kersti, det blir roligare för dem.

Men de är redan på plats, stampar otåligt av sig snön i foajén. Fyra elever och fyra vuxna. De har fått tag på en buss med chaufför som vågat trotsa väglaget.

– Okej, då kör vi, säger Bosse Lindell, inte kan vi låta dem åka hem igen,

Barnen utmanas

Teatergruppen spelar en del pjäser för vuxna, men mest blir det för barn, berättar de medan Kersti kliver i sin gula byxdress, hon är leoparden och Lena knäpper sin rosabruna jacka, hon är apa. Bosse får nöja sig med eyelinern.

– Musiken har vi med mycket medvetet. Barn behöver vila sig från ord ibland, säger han, koppla bort intellektet och bara uppleva.

Kersti Olin spelar leoparden själv.

– Ja, vi integrerar musik i dramatiseringen, säger Kersti som passar på att göra lite morgongymnastik, eller uppvärmning, hon sträcker och tänjer.

– Musiken är en del av hela scenspråket, säger hon, barnen tar till sig pjäsen med rytmen, med musiken, med hela sig.

– Och så är vi faktiskt utbildade för musikteater. Det är där vi har vår lust, tillägger Lena.

– Barn är omedelbart med och fyller i med sin fantasi. Leoparden har till exempel inte en enda synlig fläck, men vi påstår det och barnen är med på noterna. De kan komma fram efteråt och peka på fläckarna. Bara en gång har någon kommenterat att de saknas och då var det en vuxen.

– Det är fantasin vi vill stimulera, säger Bosse. På teve är allt färdigt, men vi vill inte att de ska bli serverade utan vi vill att de ska tänka själva. Vi kräver av dem, helt enkelt.

Otålig väntan

– När kan jag släppa in dem, undrar Per Sörås från insläppsgången, han håller uppsikt utifrån foajén.

– Snart, ropar Kersti, hon har hittat ett julklappssnöre åt Lena, det får duga som hårtofs. Nu så.

Den lilla publiken kommer in, väljer sina platser med omsorg, kränger av sig sina jackor och sätter sig. Nu ska de se teater.

– Vi brukar ha stora mattor där barnen får sitta, viskar Lena. Men de passar inte riktigt här på Saga. Det är förresten bara i Sverige och Danmark man har mattor. De är bra, där sitter barnen tätt ihop och blir trygga, i en stor salongsstol kan man vara hur ensam och utlämnad som helst.

Men inte på Saga, där står stolarna tätt.

– Hej och välkomna!

Pjäsen kan börja!

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Bilderna är från premiären 2005. Musikteater 89 hittar man här.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.