Kulturdelen

– Jag kommer aldrig att bli så lycklig som jag är nu, sa Björn Runeborg till sin mamma, när han var 12 år. Läsandet var det som gjorde honom så lycklig och därur kom lusten att berätta, den lust som gjorde honom till författare för 50 år sedan och som fortfarande är lika stark.

Just nu jobbar han med ett filmmanus, i september i år kom Dödas kärlek – mycket väl mottagen av kritikerna, nästa år kommer en annan roman som redan är färdig och 2013 en novellsamling.

Ja, han är flitig, har en stor produktion bakom sig. Hittills är det 29 böcker och ett antal pjäser för scen och radio sedan debuten den 1 mars 1962.

– Samma dag som Sven Delblanc, också på Bonniers.

Nu har Björn Runeborg bytt förlag. Hans förläggare gick i pension och med Runeborgs produktivitet passar inte de stora förlagen längre.

– Där tar det två år från manus till bok, berättar han. Manuset till Dödas kärlek lämnade jag in till Modernista i januari och i september kom den ut.

Gotlänning

Björn Runeborg är född och uppväxt i Visby och trodde först att han skulle bli officer som far och farfar.

– Det hade varit synnerligen olämpligt för en pacifist och socialist, som jag och sådant som en officer inte får vara.

Han har inte ens gjort värnplikten, eftersom han fick diabetes som 16-åring. När kompisarna låg i lumpen åkte han till Aberdeen i stället och pluggade engelsk litteratur och tävlingssimmade för universitetet. Han har förresten tagit DM på Gotland i både 100 och 400 m fritt och brukar nu crawla en kilometer flera gånger i veckan. Och sedan han och hustrun blivit granne med Sydpoolen skämtar han om att han har pool i källaren.

Civilekonom är det yrke som han är utbildad till. Har gått igenom Handels och jobbat som civilekonom på SAAB i Linköping. Han hade redan börjat skriva och som student fått pris i en Bonniertävling. Han jobbade på dagarna och skrev på nätterna, tills han debuterade med en novell i Bonniers Litterära Magasin(BLM). Det var i maj 1961.

– Då sa jag upp mig från jobbet som civilekonom och sedan dess har jag inte haft något jobb.

29 böcker hittills, var får han allt ifrån? Hur började Dödas kärlek?

– I en episod, svarar han och berättar om gymnasisten Ronnie Peterson som ser på TV att Formel 1-föraren med samma namn dör i en olycka. Nästa dag i skolan märker han att kompisarna ger honom blickar. Det påverkar honom och får honom att flera gånger säga till sig själv: Jag är inte Ronnie Peterson. Och så låter jag honom ha en flickvän som lämnar honom och i det läget har jag ingen aning om vad som ska hända. Ibland kan jag vakna mitt i natten och komma på något. Så är det alltid, en arbetsprocess som börjar i en episod. För Dödas kärlek började processen för ett par år sedan.

För hand

Vad han än författar så skriver han för hand och förklaringen är mycket enkel:

– Jag har aldrig vant mig vid skrivmaskin, men jag skriver rent på datorn.

Han tycker inte att hans böcker har så mycket gemensamt och när jag försöker med att gestalterna i böckerna är mer utsatta än vanliga människor, säger han:

– Jag är av den åsikten att det inte finns några vanliga människor.

Men när han tänkt efter lite, kommer det:

– Språket. Språket är gemensamt. Och ambitionen är alltid densamma: att skriva den ultimata romanen.

Björn Runeborg har aldrig varit i Vänersborg, där Dödas kärlek utspelas. Han har inte varit i Köping heller, men det är platsen för nästa års bok Orestes tvekade aldrig (en parafras på Aischylos´ Orestien), som handlar om Anna Lindh-mordet.

– Jag vill röra mig i små städer. Det har nog med Visby att göra, men jag söker mig gärna till städer som jag aldrig har besökt. Jag är friare i okända städer och förflyttar mig med hjälp av kartor.

Skottet på Bella Roma utspelar sig i Södertälje, men det är också den enda. Nej, Södertälje skriver han inte om. Här bor han. Sedan 45 år.

Älskar Södertälje

– Jag har kommit fram till att jag älskar den här stan och nu när den har dåligt rykte tror jag att jag gillar den ännu mer.

Har han någon favoritplats i Södertälje, undrar jag och han svarar först nej, men efter en stund har han kommit på det:

– Gågatan är mitt smultronställe … med alla ansikten som flyter förbi.

Ja, stan gillar han, men han är besviken på kommunen. Han har skrivit en pjäs om Wendela Hebbe och Esaias Tegnér, Biskopinnan i redskapsboden, tänkt att spelas som sommarteater vid Hebbevillan.

– Regissör och skådespelare är redan klara, men kommunen vill inte satsa ett öre.

Björn Runeborg har skrivit en hel del dramatik. Redan på 1960- och 1970-talen skrev han flera radiopjäser och gillade det. Förlagsfolk har flera gånger frågat honom om han inte kan skriva en deckare.

– Det är helt uteslutet. Jag skulle bli uttråkad efter två sidor. Man måste ju planera och räkna ut, innan man kan börja skriva deckare.

Poesi då, frågar jag och hoppas på ett litet bidrag till Månadens poet i Kulturdelen.

– Jag har faktiskt skrivit en diktsamling, som jag skickade in och fick refuserad. Då förstod jag att det inte var något för mig, men jag har en hög tanke om och läser mycket poesi.

Filmmanuset han jobbar med nu utspelar sig i Norrbotten, i en påhittad inlandskommun, som heter Kerkejaure (”Stensjön”). Amazon som filmen ska heta handlar om ett 18-årigt hemtjänstbiträde, som är på jakt efter sin pappa. De har aldrig träffats, men han är kommunstyrelsens ordförande i Kerkejaure och filmen har ett lyckligt slut.

– Jag skriver på hemgjord norrbottniska och har så himla kul, säger han och när han skrattar tycker jag att jag ser en glimt av den där lycklige 12-åringen.

– Jag gillar dialekter. Eftersom jag är från Gotland pratar jag gotländska inne i mig, nu när jag pratar med er.

Och så demonstrerar han med att slå över till gotländska.

Arbetet med filmmanuset har gett honom en ny erfarenhet. Producenten har kopplat in en dramaturg, som kommer med förslag på hur han ska skruva till det.

– Sen sätter jag mig och skriver utifrån det. Jag hade inte trott att det skulle fungera, men det är faktiskt kul. Och det blir bättre, men det skulle aldrig fungera med en roman. Där är språket … hållningen huvudsaken och det kan man inte samarbeta om.

Max 150 sidor

Han skriver alltid tunna böcker i denna tegelstenarnas tid. Vad kommer det sig?

– En historia ska kunna berättas på 150 sidor, annars är den inte värd att berätta, säger han så där rakt av. Och han hänvisar till sina idoler, som har skrivit ”de absolut bästa berättelserna”, nämligen Främlingen av Albert Camus, Carson McCullers Reflexions in a Golden Eye och Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Alltid har Björn Runeborg någon berättelse på gång. Nu är det filmmanuset, planeringen av novellsamlingen och så har han en speciell novell i tankarna – allt sprunget ur lusten att berätta, som började i lusten att läsa. Och Björns ord till mamma, när han var 12 år? Om att han aldrig skulle bli så lycklig som då?

– De stämmer fortfarande.

Text: Margareta Lithén

Foto: Göran G. Johansson

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.