Kulturdelen

Den 19 januari träffades läsecirkeln i Lunabiblioteket igen. Den här gången för att prata om Mario Vargas Llosas Tant Julia och författaren. En bok, som trots att den är skriven av en nobelpristagare, fick finna sig i både ris och ros.

Tant Julia och författaren är, berättar bibliotekarie Karolina Wiberg, en halvbiografisk bok som beskriver författarens tid som ung juridikstudent i 50-talets Lima. Den handlar om Mario, som jobbar extra som nyhetsredaktör på radiostationen Panamericana. Han ser upp till och beundrar sin kollega, Pedro Camacho, vars radioföljetonger slår alla lyssnarrekord i Peru.

Dråplig eller pekoral

– Vi tyckte lite olika i cirkeln. Några hade på förhand dömt ut Vargas Llosa, men tvingades revidera sin uppfattning efter läsningen. Någon tyckte den var fantastisk för sättet han berättar på. Rolig och dråplig, flera hade skrattat högt under läsningen. Andra var mer tveksamma, och tyckte att boken i och för sig har ett fascinerande berättargrepp, men någon bladvändare är den inte. En av deltagarna slutade läsa, så dålig tyckte hon den var, för mycket pekoral och melodramatiska stycken.

– Berättelsen är uppbyggd så att vartannat kapitel beskriver Marios egna upplevelser och vartannat är Camachos berättelser från de radioföljetonger som spelas in.

Många höll med om att berättargreppet var skickligt genomfört, medan andra  blev frustrerade av att inte få något avslut på de faktiskt väldigt spännande små historierna.

Tant eller tant

– Vi återkom flera gånger till hur Llosa driver med populärkulturen och alla dess såpoperor, som ju i teve är minst lika populära idag som de var i radio på 50-talet. När Pedro Camacho mot slutet blir förvirrad och blandar ihop sina karaktärer så de dör och återuppstår om vartannat kom vi att tänka på Dallas, där ju J R dog för att sedan göra en överraskande återkomst.

– Det andra stora temat i boken handlar om Marios förälskelse i den fjorton år äldre och mycket vackra faster Julia, en frånskild och ingift släkting. Paret får dölja sin kärlek för släkten som inte ser med nådiga ögon på förälskelsen, och till slut rymmer de för att gifta sig. Vi var många som hängde upp oss på att Mario kallar sin älskade för Tant Julia, till och med efter att de gift sig. Man ser framför sig den klassiska svenska tanten och inte den vackra trettiotvååriga kvinnan i boken. Kan det vara en översättningstabbe? I originalspråk kallas hon för Tia Julia och på spanska betyder tia kär släkting, inte tant.

– Den nyutgivna pocketutgåvan har en omslagsbild som en del av oss tyckte var onödigt utmanande, med en starkt sminkad kvinna med sängkammarblick. Det stämmer liksom inte med Julia i boken. Det är förlaget, påpekade vän av ordning, som har bestämt omslagsbild. Det borde också vara förlaget som ska kallas antifeminist och macho, något nu författaren i stället kallades under nobelprisyran.

Du är välkommen

Så här kan det gå till på en läsecirkel. Alla läser samma bok och samlas för att prata om den. Nästa gång just den här läsecirkeln träffas är onsdag den 16 februari i Café Blå, Luna kulturhus. Då ska novellsamlingen Båten av Nam Le diskuteras. Alla är välkomna, hälsar Karolina Wiberg. Tag gärna kontakt med henne om det är något du undrar över: karolina.wiberg@sodertalje.se, 076 – 664 81 043.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.