Kulturdelen

De lärde känna varandra när de gick i samma klass, i Rosenborgsskolans musikklass.

Struntprat, nonsens. Det betyder ordet rappakalja enligt ordböckerna. Men något struntprat är det inte tal om när Södertäljebandet som kallar sig just Rappakalja spelar. Inget prat heller för den delen. Här är det rockig folkmusik som gäller.

Rappakalja är ett av de många band som repar i Spinnrocken i Södertälje, Frälsningsarméns tidigare hus alldeles intill Tom Tits. I källaren håller de till, i ett avlångt rum som förutom bandet och deras instrument är tomt. En riktig replokal, med andra ord. Det svänger ordentligt. Ändå har de fem Rappakalja-killarna inte spelat ihop länge alls, något år bara.

Från Rosenborg

De lärde känna varandra när de gick i samma klass, i Rosenborgsskolans musikklass, där de gick ut nian i våras och började spela ihop då. Och när de var med i Folkbandskampen i Gnesta i februari behövde de ett namn.

– Vi utgår från folkmusiken och blandar med rätt många andra musikstilar, säger Erik Jacobsson.

– Det fick bli Rappakalja, säger Erik Jacobsson, det är han som håller ihop bandet.

– Ett så knasigt namn är det ingen annan som kommer på, sa vi.

Till Folkbandskampen gjorde de om Deep Purples gamla rockhit från 70-talet, Smoke on the water, till folkmusik. I vanliga fall gör de tvärtom.

– Vi utgår från folkmusiken och blandar med rätt många andra musikstilar. Vi är öppna för influenser utifrån, tar in nya vibbar från resten av världen. Reggae eller hårdrock funkar utmärkt med folkmusik.

Precis så gör det jämtländska folkrockbandet Hoven Droven, som också är något av Rappakaljas idoler.

Utvecklas fritt

På Spinnrocken träffas de en gång i veckan.

– Det är bättre än att spela hemma hos nån, man behöver inte bekymra sig om att störa, konstaterar

– Dessutom är det fritt här. Vi slipper lärare och kan spela den musik vi själva vill.

Så drar de igång en av sina låtar, det gungar häftigt, bra låter det dessutom.

Erik spelar själv fiol. Tillsammans med kompisarna Gunnar Österlund på trumpet, William Wahlroos på slagverk, Daniel Nykvist på bas och Max Hägg Ohlin på gitarr bjuder de på ett mellanting av valsig folkmusik och låtar som vi förknippa med Pretzeltown.

– Det är så vi gör, Folkmusik är coolt, konstaterar Erik och får medhåll från resten av gänget.

Målet är att kunna ha bandet kvar och utveckla det, åka runt och framträda, på festivaler och spela in skivor. Redan nu har de varit ute och spelat för publik. Senast i lördags på kulturnatten, på kafé Atlas och Spinnrocken, och dessförinnan för ABF i Mölnbo och Hölö och så Folkbandskampen i Gnesta i februari.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.