GUDS BÄSTE GÖK
– kulturnattssamtal om Björling och Tranströmer

Sommartidens sista skymning har precis landat. Det blå uteljuset bonar om bibliotekets café. På scenen: ett bord med två stående hyllhalvmetrar med böcker av poeterna Gunnar Björling och Tomas Tranströmer. Dessutom två herrar i något olika medelålder, kulturhuschefen Anders Lerner och dramatikern/skådespelaren Magnus Mankan Nilsson samt den senares käpp.

Anders blev tidigt intresserad av Gunnar Björling och Mankan av Elmer Diktonius, som han forskade på med hjälp av stipendium och skrev flera pjäser om. I det sammanhanget träffade han Bo Carpelan, och läste sedermera hans doktorsavhandling om Björling.

Tomas Tranströmer verkar båda ha ett mer avspänt, men lika nära förhållande till. Båda har stött på honom i verkligheten, men på långt håll.

Jag tror det är här första Tranströmerdikten kommer. Inte med presentation av dikt och poet utan rakt utbrusten i luften. Sådär gör de hela tiden. Och båda är goda lisörer: inga choser, inga tokbetoningar. De känner när de läser.

– Minst en till svensk diktare borde få Nobelpris och det är Björling, säger Anders Lerner, och så kommer det en Björlingdikt.

Raset förestående

Ett tag är jag rädd att något av boktornen på det lilla bordet mellan dem ska rasa. Det är så högt tempo i samtalet. De pratar om dikt, språk, ord, ”Stryk ditt ord!”, ord som går sönder och de pratar om de båda diktarnas så olika liv. Gunnar Björling bodde i en bastu alldeles vid havet. Det tyckte folk var konstigt. Men Mankan som fått möjlighet att titta in i det lilla huset hade gärna velat bo där med utsikt över havet.

– Vem skulle inte vilja bo där i hela sitt liv?

Och Anders Lerner pratar om Tomas Tranströmers helt annorlunda tillvaro som psykolog med familj och yrkesliv och som bland annat jobbade i ett fängelse.

– Vi talar med något annat än ord, säger Anders Lerner. Det gör både Björling och Tranströmer. Sedan läser han en dikt.

… eller … säger Mankan och läser en annan.

… eller … säger Lerner och läser en till.

De spelar diktpingis, helt enkelt.

Ville inte skriva

Och jag tänker alltsomoftast: det där fattar jag inte ett dyft av. Då börjar de precis tala om det. Och Mankan säger att Björling ofta strök så mycket att man inte kan förstå. Att han var en poet som egentligen inte ville skriva, men som gjorde det hela sitt liv i bastun, där han bodde i över 40 år.

– Vi gör det ibland, vi som skriver, säger Mankan. Tar bort något som vi själva tycker är självklart för att vi jobbat med texten, men att det stänger ute läsaren.

Åh vad glad jag blir. Lättad. Då är det inte bara jag som …

Egentligen gjorde Anders Lerner och Magnus Nilsson något som är omöjligt. De talade med ord om det som finns mellan ord. Det hörs på dem att de har ett nära förhållande till såväl poesi i allmänhet och till de här båda poeterna som till varandra.

Raketfart

Programmet växlar mellan tal om poesi, uppläsning av poesi och Mankantexter som han läser upp ur ett kollegieblock. Han berättar också om Björling, om att han bar den traumatiska konflikten mellan de vita och de röda i Finland inom sig. Han tillhörde de vita, var officer, men radikal.

– Han pratade fort säger Mankan och pratar jättefort på finlandssvenska. Och hade ett knivskarpt intellekt. Han såg ut som Spencer Tracy – och inte i dennes yngre år.

– Björling gjorde det som Miles Davis gjorde: sökte den absoluta sanningen bakom tonerna, säger Lerner.

– En enda lång ton … Miles, Gunnar, Edith, Bach, men Björling liknar sig själv, säger Mankan. Han undersökte vem han var genom att stryka ut vartenda ord.

Glömde tiden

”En sista dikt”, säger de flera gånger. De hade säkert velat läsa alla dessa poeters dikter för oss, men det hade tagit ett par kulturnätter till. Anders Lerner ursäktar sig för att han glömde bort tiden. Det var han inte ensam om.

På några ställen i programmet föll Mankans käpp i golvet. Aldrig mitt i en dikt, men alltid välplacerat. Var det Gunnar Björling som ville ha ett ord med i laget? Eller stryka ett?

Text: Margareta Lithén

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.