Sex intensiva månader

De offentliga arenorna, och de kulturaktiviteter de kan erbjuda, det är just Anders Lerners ansvar. Att skapa nytt och utveckla, men inte minst att ta hand om och vårda befintliga verksamheter. (Obs.bilden är ett montage)
Energin och dynamiken. De är de två ord som Anders Lerner nämner först. Det gör han när vi undrar vad som förvånat honom mest, nu när han kan summera sitt första halvår som kulturhuschef i Södertälje.
Vad har du gjort det här halvåret?
– Satt mig in organisationen, lärt känna folk, byggt nätverk. Suttit i möten. Deltagit.
Du hade stora förväntningar på dig när du kom. Hur kändes det?
– Hade jag? Jo, jag har mötts av god energi, det har jag, det är roligt, och det är klart att det ger personlig kraft. Annars tycker jag att var och en får svara för sina egna förväntningar eller förhoppningar. Jag kom hit med den jag är, varken mer eller mindre. Med vad jag kan göra, vad jag tror på och hur jag tror det kan uppnås.
– Det finns säkert de som hade hoppats att det skulle bli stora synliga resultat snabbt, men för mig handlar arbetet om att odla, och det för ett långsiktigt resultat. Att stödja de positiva krafterna och att värna och utveckla det som finns.
Vad hoppas du kunna göra?
– Jag vill bidra till Södertäljes helhet. Vi har en tendens att vara problemfokuserande. Det kan ge någon sorts tunnelseende. Det jag vill göra är att försöka vidga perspektiven, se oss i det större sammanhang vi ingår i. Du hör att jag tänker medan jag talar, men jo, det låter kanske pretentiöst, men det är det jag vill, bidra till helheten.
– Världen är en gång för alla ett och ett helt, fortsätter han. Och i den helheten har kulturen en central roll.
Sammanhang
Utanför de stora fönsterna i Café Blå skiner vårsolen och marknadsstånden på torget nedanför oss har börjat duka upp veckans sista grönsaker och påskliljor. De första gästerna i kaféet köar för en kanna kaffe och det slamrar slött från kaffeskedar och tårtgafflar. Vi är på Anders Lerners hemmaplan. Det är verksamheten här i huset han basar över, både biblioteket och konsthallen och dessutom programverksamheten Estrad och festivalerna. Sen första oktober i fjol.
– Bilden med astronauterna, fortsätter Anders Lerner, apropå helheter. När vi såg dem sitta där i rymdkapseln och vi såg dem titta ner eller ut mot vårt lilla klot, det är mänsklighetens viktigaste bild. Det var första gången vi såg jorden i ett annat perspektiv.
Perspektiv
Han pratar mycket om perspektiv också. Det är också perspektiv som han själv tror sig kunna bidra med. Bland annat. Han är ju visserligen född och uppvuxen i stan, men har arbetat i många andra städer, en tid som teaterchef i både Västerås och därefter i Malmö.
– Den yttre bilden av Södertälje är problemfixerad. Man frågar ofta vems fel saker och ting är i stället för att se på sig själv. Vad kan jag bidra med? Vad kan jag skjuta till? Det gäller att hitta den styrkan. Mitt viktigaste uppdrag är just att stödja de positiva krafterna.
– Vi är 90 000 i stan, många starka viljor, många olika åsikter. Så har det alltid varit. En gång i tiden kom folk flyttandes hit från den sörmländska landsbygden, med slagsmål och uppgörelser som följd, med svårigheter och uppbrott.
– Det var inte bättre förr, slår han fast. Det gäller att se dagens situation i rätt perspektiv.
Där kom det igen; perspektiv.
Stadskärnan
Helheten, nämnde han tidigare. Den som han vill bidra till. Den som ska göra stan god att leva i och där ett rikt kulturliv är en förutsättning i en sådan utveckling.
Och så beskriver han Södertälje idag; en kärna i mitten och stadsdelarna som satelliter runtikring. De som bor i någon av dem uträttar ärenden nere i stan, men aldrig att de skulle kunna tänka sig att åka dit bara för att bara vara där.
– Jag tror att stadskärnan är helt avgörande för Södertäljes utveckling. För en fungerande handel förstås, men först och främst för att skapa mötesplatser, offentliga arenor, få folk att trivas och vilja umgås där. Och där har kulturaktiviteterna en väldigt viktig roll, för att få ihop helhetskänslan och hjälpa till att skapa lyster i vardagen.
Lyster
De offentliga arenorna, och de kulturaktiviteter de kan erbjuda, det är just hans ansvar. Att skapa nytt och utveckla, men inte minst att ta hand om och vårda befintliga verksamheter.
– Det är så lätt att glömma att vi redan har goda kvaliteter i våra verksamheter. Vi har en bred programverksamhet, vårt bibliotek och vår konsthall (med bortemot 800 000 besökare om året) som ska fortsätta fungera och locka, vi har Nova som vuxit och utvecklas. Vi kanske kan bereda plats åt Berättarministeriet i Luna, det finns vissa planer på det. Vi har Dafne och Hasiors hästar och Skogen av Lenny Clarhäll, som ska återskapas, och mycket annat.

Ångrar sig att han tackade ja till jobbet gör han inte, det är knappt Anders Lerner vill svara på en sådan fråga. – Ångrar, det gör man väl inte, kontrar han, man tar de beslut man tar.
Förundran
Anders Lerner sa inledningsvis att han blev överraskad över kraften och dynamiken i olika verksamheter, likaså av den höga kvaliteten.
– Ja, och lika förundrad är jag över att det verkar vara svårt att få ihop samspelet mellan dem. Jag vill inte säga att alla håller på sitt, men alla jobbar med sitt. I många fall är helheten större än de ingående beståndsdelarna. Men inte här, här blir helheten tvärtom mindre. Vad beror det på? frågar han retoriskt.
– Jag skulle över huvud taget vilja ha ett större sampel. Att alla aktörer inser att om man fattar politiska beslut som tar bort medel från verksamheten så får det effekter, att det faktiskt hänger ihop. Det låter självklart, men det är det inte. Det innebär inte nödvändigtvis att jag är kritisk, det är samsynen och en samstämmig beskrivning av verkligheten jag kan sakna.
Dafne
Dafne nämndes tidigare, Helga Henschens unika skulptur i Lunagallerian som nu står med fötterna i vatten och är belyst över hela kroppen, precis som meningen var.
– Vi för diskussioner med Telge Fastigheter och ska ha ett möte till inom kort för att diskutera om vi kan ersätta stålstaketet med några låga bänkar och göra om golvet på något sätt. Att återställa det helt till sitt ursprungliga skick tror jag inte på. Inte heller att flytta på statyn, det är inte ekonomiskt rimligt. Men nu är hon sedd och hennes tillvaro har blivit värdigare.
Och Skogen, Lenny Clarhälls stora träskulptur som var det första som besökare till biblioteket medan det ännu var i två plan, minns. Den stora som reste sig vid sidan om trappan.
– Ja, den ligger för närvarande nerplockad men den ska resas igen. Det är klart. Däremot inte var. I biblioteket får den inte plats, men i någon annan offentlig miljö, kanske i någon skola eller idrotts- eller aktivitetshall.
Hasiors hästar nämnde du också.
– Ja, jag ha varit där och tittat och skulpturgruppen ser just nu faktiskt mer ut som skräp med mossa och rasade delar än ett konstverk. Nu när snön har smält ska vi titta över hela vår skötselplan för offentlig konst. Däribland Hasiors hästar.
Blir det nån festival i sommar?
– Ja, en Kringelfestival, sista helgen i augusti. Artistprogrammet är inte klart än. Det kostar, men pengarna tas inte från den ordinarie verksamhetens budget, utan festivalen betalas av bland annat Telge, förutom arbetsinsatserna, dem får vi bidra med.
En sista fråga: Första tiden pendlade du från Lund? Gör du det fortfarande?
– Nej, nu har jag flyttat hit. Jag gillar Södertälje. Det är en helt unik stad. Både ljusare och mörkare än vad jag hade tänkt. En helt unik stad. I den vill jag vara en del.
Text: Ingrid Sjökvist
Foto: Olof Näslund
En konsthall med lyster kan göra skillnad
Mellan alla städer finns det skillnader och likheter. Vad som skapar atmosfären och känslan i en stad hänger ihop med dess kultur. Jag blir nyfiken på skillnaderna mellan de tre städers kulturliv, där Anders Lerner har verkat. En gång i tiden var han chef på statsteatern, Teater Västmanland i Västerås för att sedan fortsätta med samma jobb på Malmö Dramatiska Teater , för att efter det byta spår och bli kulturhuschef i Södertälje. Malmö har för mig beskrivits som en haschrökande stad fylld av folkhögskolestudenter av den typen som sitter på golvet och låtsas att det inte är obekvämt, en stad som ligger väldigt nära universitetsstaden Lund. Västerås, som staden som inte gör så mycket väsen av sig alls och därmed i mina ögon blivit lite sensuellt mystisk. Och så Södertälje, som av omvärlden mest uppfattas som en liten rövarhåla där man inte kan vara utan att bli våldtagen, mördad och rånad.
Lerner ser frågande ut till beskrivningen. Nej, något malmöitiskt haschnäste känner han inte igen, så jag får börja med att släppa den fördomen. Han berättar att kulturlivet där är fantastiskt öppet och stadskärnan levande. Det händer hela tiden något och allt tas emot med öppna armar. Till skillnad från det intilliggande Lund, där det nästan inte finns något öppet kulturliv i lika stor utsträckning, det som sker på de olika akademiska nationerna. I Västerås finns en stark historia, som folk är stolta över och det smittar av sig på kulturlivet, säger Anders Lerner.
Och så Södertälje? Jo, säger han, här finns ett rikt kulturliv men det behöver ändå en starkare offentlighet. I en industristad, som Södertälje, får inte alltid kulturen stå i centrum. Södertälje borde, enligt honom, sätta kulturlivet och invånarna i ett större sammanhang. Alla behöver något att vara stolta över för att kunna uppskatta det man har och kunna ta hand om det. Södertälje har många kvaliteter, det är något vi ofta glömmer bort, och de ska tas om hand.
Att ta hand om det man har, förnya det och förbättra det är något alla vinner på, säger han. Det bränns bilar runt omkring i Södertälje, det langas knark, det råder en allmän bitterhet kring den höga inflyttningen och den fula stadskärnan. Det kan lösas om alla tar sitt individuella ansvar och sväljer sina bittra känslor och sen tillsammans hjälps åt att skapa något bättre, menar han. Att få ta del utav en konsthall med lyster, eller vad man nu gillar, blir man glad av och det gynnar alla som vill leva i ett fint och trevligt samhälle.
Text: Alice Båvner, praktikant på Kulturdelen
Ingrid Sjökvist
Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.
Föregående artikel Mats Berggrens nya
Nästa artikel Jätteutställning i Järna