Kulturdelen

Markus och Pontus beundrar sin målning från kullen på andra sidan vägen.

Tio meter vägg, ett par burkar grundfärg och tio burkar svart sprayfärg. Det var vad som behövdes för att pryda en av Södertäljes husfasader med en spännande målning. Därtill två engagerade konstnärer, Markus och Pontus.

Väggen med den fantasifulla målningen finns på Skogsgatan, ovanför gamla Länstidningshuset. Den smyckade byggnaden har en gång i tiden varit tobaksmagasin och tillhört det gamla tobaksmonopolet. Inom en inte alltför avlägsen framtid ska den rivas och ge plats för bostadshus.

Stor vägg

Den här väggen upptäcktes av Markus och Pontus, de kallar sig så, killarna som gjort målningen. För säkerhets skull, att måla på andras väggar är olagligt. De är inte ensamma om att ha målat på huset, men deras målning är i särklass störst och dessutom har den fått vara orörd av andra.

Just nu har den försetts med små orange och neongröna rektanglar, från någon förvaltning som måst märka ut rördragningar, ser det ut som. Troligen inför rivningen. Men annars är den intakt. Att den ska rivas tycker konstnärerna är helt okej.

– Den är inte gjord som permanent målning, säger Pontus. Vi har fotograferat den och då finns den kvar.

– Den är inte gjord som permanent målning, säger Pontus

Egen värld

Målningen är den största de gjort tillsammans och nu är det två år sen. För att vara graffiti är den dessutom lite ovanlig och liknar vare sig de andra målningarna på huset eller andra graffitimålningar. Den har en ram och är sparsamt färglagd.

Går man en bit ifrån och beundrar den från kullen på andra sidan vägen, får dessutom ramen liv av väggens tegelstenar. Men ramen har en annan funktion också, berättar killarna.

– Där innanför finns en sammanhållen värld, säger Markus. En rätt brutal värld med tuttar och snoppar och könsord, med vapen och hotfulla monsterliknande varelser. En rätt flippad värld. Om man vill se den så. Man kan också se de runda formerna, de slingrande mönstren.

– Ja, håller Pontus med, en hel värld med både gott och ont, fast det goda här har på något sätt också blivit ont.

Fri tolkning

Egentligen vill de inte säga så mycket om vad målningen ska visa. Det är upp till var och en, ju längre man tittar desto mer hittar man och varje människa betraktar konst på sitt eget vis.

Det var likadant när de målade, avslöjar de. De hade inte gjort upp om motiv på förhand, utan det ena fick ge det andra.

– Man känner vartåt det lutar när man bygger en målning. Det är tanken och inspirationen när man står där, som räknas.

De berättar hur det var när de målade, tre dagar tog alltihop och då höll de på på kvällarna med full uppsikt åt alla håll. Att pryda väggar med graffiti är olagligt, som sagt. De stod på pallar och stegar och höll sig helt stilla eller gick undan när folk passerade.

Nolltolerans

– Dessvärre har kommunen nolltolerans mot väggmålningar, säger Markus, det är jättetrist. Man borde i stället ta vara på all den kreativitet som finns, all talang. Det finns dessutom gott om väggar i stan som skulle passa för sådan här konst och de skulle därmed liva upp gatubilden ordentligt. Titta på Berlin, till exempel, där finns hur många konstprydda husgavlar som helst.

Pontus håller med.

– Under klaffbron, finns två stora ytor. Den ena, närmast kanalen, har en målning med sydamerikanskt motiv, den är jättefin och välbevarad. Den andra, med regnbågsmotiv*), är väldigt blekt och ser mest illa underhållen ut. Den skulle man kunna byta ut, tycker de.

— Det finns gott om väggar i stan som skulle passa för sådan här konst, säger Markus.

Rollat och sprayat

Åter till Skogsgatan. Tre kvällar tog det alltså.

– Borgen där i mitten, pekar Markus, den är som ett centrum.

– Vi började med att måla grunden, det har vi aldrig gjort tidigare, en stor yta beige och så den rödbruna ramen, det var rätt styvt jobb att rolla på färgen på teglet, minns Pontus.

Från början hade de tänkt ta hela väggen i anspråk, men det var lite för mycket.

– Sen började vi spraya dit mönstret med svart, bara svart, och vi tog en bit var, våra figurer växte fram efterhand och vävdes in i varandra allt eftersom.

De är rätt nöjda med sin målning själva.

– Särskilt på håll är den effektfull, då ser man heller inte hur färgen har runnit på sina ställen. I stället framkommer texturen på underlaget och mönstret. Storleken gör också sitt jobb.

– Borgen där i mitten, pekar Markus, den är som ett centrum. Dit och därifrån går vägarna, där bor människor, där går solen upp och där har man uppsikt över världen.

Folk gillar

Själva går de förbi någon gång då och då och har hört hur andra passerande har stannat upp och beundrat väggen. Medan den målades, samma sak.

Helst av allt skulle de önska sig en egen vägg mitt i Södertälje där de helt lagligt kunde få lägga ner tid på att skapa ett permanent konstverk.

– Konst är bra för människor, konstaterar Pontus.

– Och om en utsmyckning ska göras av en etablerad konstnär kostar det massor av pengar. Vi jobbar gratis. Det är det som är det vackra, lägger Markus till.

Stort intresse

Markus är 20 år och Pontus 19. Markus jobbar och Pontus är klar med gymnasiet nu i vår. Båda två målar och tecknar på fritid, rätt mycket till och med. Och som för vilken annan konstnär som helst är det viljan att utrycka sig som är drivkraften. Att det för graffiti skulle vara det olagliga i verksamheten som lockar håller de inte med om.

– Nej absolut inte. Vi vill måla, vill att alla talanger i stan ska tas tillvara, och vi vill göra något bra. Så bra som möjligt.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

*) Målad av Södertäljekonstnären Göran Pettersson tillsammans med gymnasieelever någon gång under 90-talet.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.