Kulturdelen

Typisk kulturarbetare.

Kära läsare,

I hela mitt liv har jag känt mig förvirrad när någon har försökt tränga in mig i en grupp och därmed gett mig gruppens egenskaper. Vem pratar dom om, har jag tänkt. Inte känner jag igen mig, fast de yttre betingelserna stämmer. Jag är svensk, det går inte att förneka, men att jag skulle vara särkilt stel eller granskogsbältes-supig vill jag inte gärna stå vid. Jag är kvinna, inget tvivel om den saken. Men när jag hör sånt som ”Typiskt kvinnor” eller ”Ni kvinnor gör ju så”, ja då undrar jag vem som avses. Och just när det gäller gruppomdömen om kvinnor känner jag varken igen mig själv eller någon annan av mina medsystrar, men det är en historia i sig.

Eller för att nu ta min landskapliga härkomst. Jag skorrar förvisso på r:en, men särskilt dryg känner jag mig inte. Och stått med fötterna långt ner i den skånska myllan har jag faktiskt bara gjort en gång och det var för att få känna den sippra upp mellan tårna. Nej, snarare har jag slitit skosulor på kokande malmöitiska asfalttrottoarer.

Samma känsla av att ha blivit koföst dök upp medan jag följt författaren och journalisten Bengt Ohlsson och den debatt han lyckats dra igång i DN, där det ena inlägget efter det andra både har varit intressant och stämt till eftertanke. Han tycker sig ha tagit ett jättekliv rakt ut i kylan genom att förklara sig numera så självständig att han kunnat frigöra sig från den grupp han tidigare tillhört, nämligen vänstern, och dess enligt honom cementerade värderingar. En grupp som han menar gör anspråk på nån sorts kulturmonopol där varje medlem krampaktigt kramar sin snuttefilt, med invävd övertygelse att dess ägare kämpar på de svagas sida. Samma känsla i min mage: Tryck inte in oss som tycker oss förstå kulturens kraft i nån grupp med några cementerade åsikter.

Att kulturens kraft gagnar alla och därmed inte kan verka förtryckande är ju liksom dess inneboende väsen. Men om man därmed kan sätta nån vänster- eller högeretikett på kulturutövare och -uttryck överlåter jag åt andra att fundera över.

Om man emellertid ett ögonblick skalar bort den litterära ironin i den gode Bengt Ohlssons fina snuttemetafor så kan man ändå ana att han har en intressant iakttagelse i det där med grupptillhörighet.

Vi identifierar oss alla med lite olika grupper och anammar mer eller mindre fullt ut dess attribut och ideal. För att få vara med, få höra till. Tonåringar är till stora delar likadant klädda och uttrycker sig likartat. (Ajaj, nu var jag själv där med kofösarstången). I många år efter att vi hade flyttat hemifrån hörde många av oss våra föräldrars maningar, liksom i andanom: Nej, så ska man inte göra. Eller: Precis så.

Rökare identifierar sig just vad gäller rökningen med andra rökare, kulturarbetare med övriga i det skrået. Mammor med andra mammor. Brunnsängsbor med andra Brunnsängsbor. Filmälskare med likasinnade i den illustra skaran. Och om tillhörigheten också omfattar ett engagemang, ja då är det lätt att man tar gruppens värderingar utan att själv fortsätta reflektera, åtminstone inte varje dag. Vanlig hederlig gruppdynamik, med andra ord.

Att gå tvärs emot, att frigöra sig, är svårt och ändå är det väl det som är utveckling? I den mån det alls är möjligt. Eller ibland ens mödan värt.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.