Kulturdelen

Häromdan befann jag mig på en liten trottoarservering alldeles invid Atlantens kust, semesterslöade med en kopp illandes svart kaffe och läste sms om snöoväder hemmavid. De ljumma vindar som då strök mina bara överarmar gjorde inte alls ont, särskilt som de (både vindarna och överarmarna) var på väg mot Sverige.

Vid bordet intill satt tre kvinnor, ivrigt inbegripna i ett animerat samtal, de lutade sina armbågar mot bordsskivan och sina huvuden ihop och både skrattade och väste åt varandra. De såg ut att vara systrar nånstans mellan tjugo och trettio. Vad de sa har jag inte en blekaste aning om. Deras språk kan jag visserligen förstå valda delar av när orden avtecknar sig i trycksvärta på papper med ordentliga mellanrum. Men när det talas låter det som osäkrade kulsprutor och ur en sådan snabb ström är det svårt att fånga ett endaste litet enskilt ord. Men de tre förstod varandra och det var ju det viktigaste, och trevligt verkade de ha.

De var ganska lika, ungdomligt klädda och med ungefär samma sorts frisyrer och ansiktsuttryck och de gestikulerade lika mycket alla tre och skrattade lika porlande.

Min blick gled ner under deras bord och genast blev de tre kvinnorna totalt olika varandra och kanske just därför intressanta.

Den ena hade skor med höga stilettklackar, öppna skor med bara några breda svartvita plastremmar framtill och en hälkappa baktill för att de alls skulle sitta kvar på foten. Mitt på den knallröda tån vippade en likaså svartvit plastrosett. Sådana skor som man kan se på bio eller i ett underhållningsprogram, sådana som inte är till för att bäras i riktiga livet. Skor som min salig mormor skulle ha förknippat med tvivelaktigt leverne.

Den andra kvinnan hade platådojor, som såg ut som morgontofflor, sådana där som bara består av en uppbyggd sula och en rem nånstans över foten bakom där tårna har tagit slut. De var av svart frotté och med kork i botten, och var lika höga som stilettklackarna bredvid, fast betydligt stadigare.

Den tredje kvinnan bar någon sorts stickade, beige stövelhöga strumpor, med sula under. Som tovade vinterstövlar fast utan tovning. Det såg väldigt varmt ut.

Plötsligt blev det tydligt att vi berättar en hel del om oss själva bara genom det vi har på oss. Om vi är fattiga eller rika, modeintresserade eller bara foträta, om vi prioriterar bekvämlighet eller fokuserar mer på utseende. Och trots att jag naturligtvis begriper att utanpåverket bara är en liten del av oss människor (och att mitt resonemang är grov generaliserande) så finns det ändå där. För det finns ett skäl till varför en del kvinnor väljer att stolpa omkring med svartvita plastiga stilettklacksmojänger på fötterna (jag till och med råkar veta det, av egen och ungdomlig erfarenhet) och jag slår vad om att det första de gör när de kommer hem till sig är att sparka av sig dem. Om de är ensamma hemma åtminstone.

På mina fötter satt vid det här tillfället alldeles för täta flygstrumpor och utanpå dem ett par svettiga träningsskor. Vad sa den fotbeklädnaden mina bordsgrannar om mig? Nu gav de visserligen fullkomligt sjutton i att jag alls satt där, men om de hade tittat på mina fötter hade de säkert – utan att aktivt analysera – placerat in mig i det fack där sådana fötter hör hemma.

En gång när jag var på kurs fick vi börja med att presentera oss för varandra i gruppen genom att betrakta skorna hos den dittills okände kurskamraten och låta dem berätta något om bäraren. Och så fick denna bänkgranne korrigera och alltså möjlighet att lägga till och dra ifrån de karaktärsdrag som övningen hade gett. En rolig övning och tro´t eller ej, men en del av dessa lekfulla analyser var förvånansvärt skarpsinniga.

Det är förstås betydligt roligare att lära känna mer än så av den människa man möter, men ett sätt kan ju vara att börja prata om skorna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.