Kulturdelen

Miss Cookie och Kulturdelen utbrister i årstidsanpassad hälsningsfras.

Kära läsare,

Glad påsk och allt det där i Vintersverige. Så var det sagt. Som Astrid Lindgren och hennes syster, som under sina sena år började varje telefonsamtal med varandra med orden ”Döden, döden”. Så var det avklarat och de slapp ödsla tid på krämpor och sina respektive förestående slut.

Alltså:

Jag har just tagit mig igenom en text på nätet där alla bokstäver inuti orden var ordentligt hopblandade. Utom första och sista. Hela meddelandet hade stora likheter med en del av de mejl man får, och för all del sänder, lite si och så med stavningskontrollen är det i detta förhållandevis nya kommunikationsmedel, nånstans mittemellan skrift och tal.

Texten jag syftar på var inte publicerad med medvetna slarvfel, heller inte skriven för att illustrera dyslektikerns dilemma. Nej, den var på fullaste allvar. Det var, om jag minns rätt, några forskare som hade kommit på att det faktiskt kvittar hur vi hanterar innandömet av ett ord, bara vi har första och sista bokstaven rätt (bskvakoetn rtät). Ögat läser nämligen inte varje bokstav utan orden som helhet och på något sätt skakar det rätt på oordningen på det dallrande innandömet även om den är helt borti tok.

Det här är ju intressant. För mig på två sätt. Först det första för att jag fick lära mig något, och jag som har tragglat med rättstavning i hela mitt liv! (Tänk om nån kunde säga nåt liknande om multiplikationstabellen också? Att det räcker med ettans och nians tabell, resten fixar hjärnan till.)

För det andra väckte hela inlägget angenäma minnen som nu också fick en större tyngd.

Systrar.

Det fanns nämligen för rätt många år sen två mycket unga forskare som insåg just bokstävernas ringa betydelse inuti ett ord. De var sisådär tretton, fjorton år, eller hur gammal är man när man håller på med hemliga sospoproråkok? Det var jag och min ringa äldre syster. Vi konstruerade ett språk där varje ord reducerades till sin begynnelse- och sin slutbokstav och mellan dem en eller max ett par bokstäver i början har jag för mig. Exakt hur vi reducerade har fallit i glömska, men de flesta bokstäverna rök.

Jag minns att det var ganska knepigt till en början, men desto roligare som utmaning och efter ett tag blev vi ena hejare på vårt ännu odöpta språk. Omgivningen förstod ingenting, vilket inte torde bero på att alla där var tondöva eller mindre begåvade, det krävdes helt enkelt tid att knäcka koden. Vårt språk var med andra ord tämligen avancerat och där låg vi ett snäpp före den forskning som nu illustreras med ett exempel på nätet. Det exemplet är nämligen väldigt lätt, även om det är skrivet på engelska. Men principen är den samma.

Vi var helt klart inne på något som det skulle ta forskningen några årtionden till att få upp ögonen för. Det är kanske så att akademierna skulle tjäna på att slå sig i slang med barn och ungdomar, besöka dagis och ungdomsgårdar, det kanske är där de tidiga frågorna och svaren kan hämtas, åtminstone för en flexibel betraktare? Där som man leker utan någon som helst respekt för upprepningsbara försök eller vetenskapliga metoder. Det är kanske där gränserna mot ny kunskap sprängs?

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.