Kulturdelen

Av Niklas Magnusson

Mörka och djupa koncentrerar sig ögonen för att smälta samman bokstäverna till

ord. Jag följer pupillernas rörelser, de rättar sig efter raderna, från ena kanten till

den andra, en gång, två gånger, tills de stannar upp, letar, hittar en förklaring och

fortsätter.

Miriam strävar med första sidan, nyfiket iakttar jag ansträngningen, en ovan

läsare som ler när hon avslutar stycket, samtidigt kastar hon en hastig blick ut i

rummet.

Längre bort pratar kollegor lågmält medan de äter sin medhavda lunch, när en

eftersläntrare öppnar dörren strömmar sorlet från matsalskön in och påminner om

lärarrummets säregna lugn. En initierad skara diskuterar nästa veckas övernattningsturer

för åttorna, erfarenheter byts i kollegial välvilja.

Miriam sitter ensam vid sitt bord. Hon lägger mig ifrån sig, äter salladen och

dricker juicen. Blicken räcker bara till stolryggen på andra sidan bordet. Då och då

sneglar hon åt mitt håll, jag önskar att hon ska ta upp mig, jag vill berätta, öppna

min värld för henne, men hon ger mig inte mer tid under städerskans korta

matpaus.

De kommande dagarna ligger jag i väskan. Svagt hör jag persiska i olika

tonlägen och sinnesstämningar, bara när diskussionen blir hetsig och männen

högröstade uppfattar jag ord. Miriams helg fylls av familj och vänner, prat och

skratt, jag hör henne när hon leker med småsyskonen, och när hon hjälper dem med

kläder och

mat.

Jag ligger i väskan ända till söndagskvällen då Miriam placerar mig i knät,

tänder sänglampan och stavar sig fram. Hennes ögon längtar efter att sluta sig, men

innanför hornhinnan och linserna håller nyfikenheten dem öppna. En liten stund når

jag in, ord för ord, mening för mening. I Miriams inre målar vi upp en värld tillsammans,

jag ser den inte, men hennes ansikte avslöjar en glimt av den när hon ler

mot mig.

Kommer de bara i arbete löser det sig, jag har hört mantrat många gånger:

Integration, anpassning, harmonisering, var sker det i verkligheten? Miriam håller

mig i handen medan lärarna diskuterar vid borden närmast fönstren. Jag är hennes

sällskap under lunchpauserna, någon gång kikar hon blygt över mig bort mot de

andra, men de möter inte hennes blick, de vet inte vad hon heter, inte var hon bor,

inte att fyra systrar väntar på henne när hon kommer hem. Miriam torkar golv och

skurar toaletter, hon har ingen del i standardiserade prov eller kanothajkar. Fem

sidor läser hon, fem sidor, sedan tuggar hon i sig smörgåsarna. Bara träslöjdläraren

lutar sig bakåt, han gungar lätt på stolen, lägger händerna bakom huvudet, han har

för länge sedan tappat tråden i samtalet; han är den enda som noterar att den nya

städerskan läser en bok under måltiden.

Otåligt väntar jag på min tur: Ta upp mig! Ta upp mig! På nytt ligger jag i väskan

fram till kvällen, rullgardinen är redan nere när Miriam bläddrar fram till

bokmärket. Hon sitter i Royas säng, den äldsta systern är fortfarande vaken, hon

ligger hopkrupen med huvudet mot Miriams ben, lyssnar när Miriam läser, först på

svenska, knaggligt, sedan på persiska. Då är det som om hon sjunger, jag njuter av

melodin när hon översätter mig, på det främmande språket fullbordas meningarna,

de kittlar mig när de flyter fram genom rummet.

Roya somnar, syskonen vilar för natten, vi har tid, men Miriam lämnar mig på

sängen. Jag hör hennes rörelser i köket, följer henne in i vardagsrummet, TV:n

lockar mer än det jag kan erbjuda. Kom tillbaka! Min bön når inte fram, jag ligger

utvikt, halvvägs under täcket, ensam.

När Miriam äntligen lägger sig föser hon ner mig på golvet. Jag studsar mot

nattduksbordet, ryggen dunkar i, sidorna slås ihop, jag landar på heltäckningsmattan.

Ger hon upp? Jag har inte hunnit visa henne vart det bär.

Krister är sist till lunchen. Träslöjdläraren. Han sätter sig vid ett av borden vid

fönstren, vänder sig bort från det pågående samtalet, ser ut på skolgården och

någon gång åt vårt håll. Jag har ändå fått följa med till skolan, Miriam och jag delar

som vanligt bordet i hörnet, lampan i taket ger tillräckligt med ljus. Vi har nått

mittuppslaget, härifrån ökar spänningen, jag känner mig säker på att behålla min

läsare till slutet. Miriam har avverkat dagens tre första sidor när Krister går fram till

vårt bord.

– Vad läser du? frågar han.

Miriam öppnar munnen, men håller bara upp mig. Orden fastnar, hon vet vad

jag heter, men det hjälper inte att uttala det på hennes eget språk.

– En lätt pocket, prövar hon istället.

Det är inte titeln, men det står på framsidan och är enklare att uttala. En lättläst

bok, jag passar dem som strävar med språket, nyanlända som Miriam eller dem

som behöver träna, de är många, sidorna börjar bli slitna.

– Hm, säger Krister. Är den bra?

Miriam nickar:

– Min första bok.

Hon ler.

– På svenska, alltså.

Krister trummar med fingrarna mot bordet.

– Jag läser inte så mycket. Det är svårt.

Han ställer sin tallrik i diskmaskinen och försvinner ut i skolkorridorernas

larm.

I lägenheten på sjätte våningen ljuder röster från flera generationer. Jag hör Miriam

bland dem, och Roya och de andra syskonen, men mest hör jag de äldre, de som

sätter gränserna. Ingen har bett Miriam om det, men hon låter mig ligga kvar i

väskan. Persiska strömmar ovanför mig, språket svävar utan vingar, jag hör kärleken

i det, ändå blockerar det dörren till rummet som ingen i lägenheten letat efter,

dörren som bara Miriam nått fram till.

Mina ord portioneras ut i små doser, mening för mening, stycke för stycke,

sakta för de Miriam fram till sista kapitlet. Vi är nästan i mål, matpausen räcker för

att avslöja de återstående hemligheterna. Miriam styr mot sitt vanliga bord, hon

håller mig i handen, men Krister har tagit plats vid väggen.

– Är det okej om jag sitter här?

Miriam nickar långsamt. Hon ser sig om, ingen annan är på väg mot hennes

bord. Försiktigt slår hon sig ner på andra sidan, lägger mig framför sig, sneglar på

mannen mitt emot, osäker på om hon vågar läsa.

Träslöjdläraren plockar upp en bok ur väskan, lägger den vid sidan av mig. Jag

känner genast igen den, det är min tvillingbror.

– Jag köpte den på nätet, säger Krister. På internet.

Miriam ser ner i bordet, på mig, hon letar efter ord.

– Biblioteket. Jag lånade biblioteket.

Hon betonar varje stavelse. De svenska orden ligger fortfarande snett i

munnen, de har inte hunnit bli hemmastadda, några tror att de är på besök.

– Jag gillar den, säger Krister. Den är träffsäker.

Hans ord värmer mig.

– Bra slut, säger Miriam. Exploderar nästan.

– Jag har bara börjat, förklarar Krister. Det tar lite tid. Jag är ordblind, jag

blandar ihop bokstäverna.

– Jag blandar orden, säger Miriam.

Hon skrattar, ser upp från bordsskivan och möter försiktigt hans blick. Den är

nyfiken, inte alls kall som dem hon mött på gågatan och bussen.

– Jag läser färdigt idag, men inte berättar.

– Vi kan prata sen, säger Krister. Jag ska läsa ut den innan sommarlovet.

Hans ord tränger sakta in i Miriam. Prata senare, på lunchen, hon ska prata svenska

med mannen med de snälla ögonen.

Den kvällen ligger jag på bordet i köket. Några gånger tar Miriam upp mig, hon

bläddrar, läser utvalda stycken på nytt, nickar. Hon har låst upp dörren. Kanske vet

hon det inte än, men dörren leder bara en väg, när hon nästa dag byter mig mot en

annan bok stiger hon in för alltid.