Kulturdelen

Ont ska med konst fördrivas. Det är mottot i Kjartanistan, det rike som den norskfödde konstnären Kjartan Slettemark* har skapat, en icke-territoriell stat med egna pass, där han själv var statsminister. Samma motto tänker jag mig som en alternativ rubrik till boken ”Framtiden är nu, Kultursverige 2040”, som jag just har läst och där den så kallade medelklasskulturen spås en dyster framtid.

Boken innehåller trettio essäer inom olika samhällsområden, och utgår från de frågor redaktörerna har ställt sig: Vad innebär kultur och kulturliv i Sverige om 30 år? Hur förändras spelplanen och spelreglerna? Vad händer med kulturpolitiken? Vilka är utmaningarna, överraskningarna?

Essäerna är skrivna av trettio olika forskare, journalister och kulturdebattörer som alla utifrån sina perspektiv och kunskaper formulerar tankar kring kulturens förutsättningar och innehåll på 2040-talet.

Boken är visserligen avskräckande tjock, men det glömmer man bort när man väl tagit sig igenom några av de första korta essäerna, för här finns mycket intressant.

Vi bor i stan

Jag fastnade särskilt för Jan Åmans (grundare och chef för samtidslaboratoriet Färgfabriken i Stockholm och drivande kraft för diskussionen om Stockholms utveckling) kapitel ”Den nya staden”, på temat Urbanitet.

Han besökte för en tid sedan Kenya, en stad av Malmös storlek, där de aldrig hade hört talas om någon stadsplanering och där gator löpte kors och tvärs och bebyggelsen växte upp där det fanns plats, bland boskap och lantbruk.

Han insåg, där på den afrikanska landsbygden att den spontant växande staden ruckar vår idé om vad en stad är för något och ännu mer vår bild av samhällelig organisation.

Det vi håller på med är i väst, säger han, att förse våra städer med gallerior och bomässearkitektur det är redan ute, tillhör det för-urbana stadiet. I framtiden (inom bara några år räknar han med att två tredjedelar av världens befolkning har flyttat till stan), kommer vi att se på staden mer som en urban region än som en stad i vår gängse betydelse, där Paris fortfarande är någon sorts förebild från 1800-talet som en promenadstad med centrum med utgångspunkt från något slott eller viktig officiell byggnad.

De städer som vi nu planlägger är mer ett försök att imitera en stad än att vara en, säger han. Vi reser hus som ska se ut som om de byggts för sjöutsikt, även om de ligger inne i landet. Med överdimensionerade balkonger och fönster, som på teve. Livsstil på burk. En värld som följer marknaden i stället för att utveckla den, hävdar han och menar alltså att med den snabbt ökande urbaniseringen måste vi tänka om, helt enkelt för att vi inte hinner planera städerna i den takt de själva växer till sig.

Mellanrum viktiga för skapandet

Jag läste också Evelina Wahlqvists (doktorand i ekonomisk geografi) kapitel ”Mellanrummen” på temat Geografi med stort intresse. Hon påminner om konstverket Emotional cities för några år sedan, då Stockholms fem Hötorgsskrapor lystes upp i olika färger utifrån hur stadens invånare för tillfället mådde. Sin dagsform fick de knappa in på en hemsida där informationen således översattes till färg. Konstnären Erik Krikortz ville involvera allmänheten i skapandet och det var ingen tillfällighet, menar Evelina Wahlqvist. Tvärtom, kommer en sorts ”kollektiv kreativitet” att bli framtidens sociala kapital. Detta kollektiva skapande kräver utrymme, mellanrum, oplanerade miljöer där allt kan hända, inklusive det oväntade, där tankar, idéer och inspiration får flöda fritt. Hon oroar sig inför 2040-talet för att stadsplanerarna inte vågar lämnar oplanerade mellanrum där framtida och bättre idéer kan ges fritt spelrum.

Medelklasskultur får det kämpigt

Ett av de kapitel som gav mig flest aha-upplevelser var ”Mastodontkultur” på temat Marknad av Anders Rydell (författare och journalist). I det delar han in framtidens kultursfär i tre delar: Mastodontkulturen. Den lokala amatörkulturen. Och det mer traditionella kulturlivet, medelklasskulturen.

Denna kategorisering har inte något med uttryck att göra, konst, film, teater, musik och litteratur finns i dem alla tre. Nej, det handlar om på vilken arena de finns och under vilka produktionsvillkor de verkar.

Mastodontkulturen, fortsätter han, är superkommersiell, skräddarsydd för en global publik med enorma resurser. Som Lady Gaga och filmen Avatar.

Medelklasskulturen upprätthålls av professionella kulturskapare för en framför allt nationell marknad. Med allt sämre ekonomiska villkor, eftersom både publik och pengar kommer att strömma åt andra håll. Marianne Lindberg de Geers konst och Ulf Lundells musik tar han som exempel på den här kategorin.

Amatörkulturen till sist har digitaliseringen att tacka för den allt större plats i vår offentliga kultur som den har intagit och där den kommer att växa. Den är ideell och som exempel ger Anders Rydell alla bloggar och foton på Facebook.

Jättearenor

I den här utvecklingen, som har pågått i femton år redan, är det medelklasskulturen som kommer i kläm, säger han. Och det beror på den digitala, den mediala och den sociala utvecklingen. Den digitala som ökat globaliseringen, världen hålls i det här perspektivet samman av allt fler digitala, sociala och ekonomiska länkar. Kultur blir kopierbar, vilket har gett oss en enorm mångfald och samtidigt en högre grad av enkelspårighet. Som exempel nämner han Skandinaviens största bokhandel, Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm med 125 000 böcker i sitt sortiment. Ett klick bort finns internetbokhandeln Adlibris med sina fyra miljoner titlar.

Men, och det är viktigt, de exponerar endast några få, när man tar upp deras hemsida ser man bästsäljarna och förväntas falla för dem. Vilket också sker, även om Adlibris därutöver säljer också ur resten av sitt sortiment. Denna betydelse av exponering har fått producenterna att inse hur viktigt det är att äga och kontrollera ytorna för exponeringen. De som tjänar mest på att köpa sig exponeringsytor finns inom Mastodontkulturen, menar Anders Rydell. I Sverige äger giganter som Bonniers och Norstedt numera både näthandel och fysiska bokhandlar.

Nätet

Digitala medier. Det som exponeras i dem, skriver Anders Rydell, är i regel en mycket homogen professionellt producerad kultur som är kommersiellt anpassad för en väldigt stor publik. För att den ska få så stort genomslag som möjligt måste exponeringsytorna vara många, ibland flera hundra breda kanaler. Men, påpekar han, mångfalden av kanaler har inte gjort detta kulturutbud mer mångfaldigt.

Som exempel på hur mastodontkulturen nyttjar många kanaler nämner Rydell ånyo Avatar. Som förutom att vara en film också är en serietidning, en plusmeny på McDonald´s, ett gosedjur, ett sällskapsspel och en nöjespark.

De många digitala kanalerna gynnar också amatörkulturen, men missgynnar medelklasskulturen som har svårare att handskas med de villkor som digitaliseringen medfört.

Amatörer

Samtidigt, och tack vare, som mastodontkulturen har blivit ett fenomen med stora framgångar, har det lokalt producerade kulturutbudet ökat i betydelse. Vi vill uppleva livemusik, mötet, att fysiskt vara på plats vid föreställningar och framträdanden av olika slag. När mycket av det vi erbjuds är kopior blir det som inte kopieras än mer betydelsefullt. Mycket av detta regionala utbud svarar amatörerna för, som alltså i Rydells perspektiv förespeglas en ljusnande framtid.

Mellannivån däremot, medelklasskulturen som kläms mitt emellan de här båda nämnda och samverkande krafterna, kommer enligt författaren att få allt mindre utrymme och förlora i betydelse. För att det mesta inom den gruppen aldrig tar sig upp till tipplistorna. Akademibokhandeln får stå som exempel även för den tendensen, och enligt Anders Rydell har de minskat antalet titlar i sina butiker, eftersom hittarna blir viktigare både på de fysiska och digitala ytorna.

Två förlorare

Dessutom är medelklasskulturen beroende av dagspressen och den lever också i motvind med ett generellt upplagetapp på upp till tjugo procent de senaste tjugo åren. De lokala tidningarna mår lite bättre och det beror på att de kan servera läsarna unikt hemmamaterial som de stora drakarna varken kan eller har till uppgift att göra. Denna medelklasskultur lever redan nu till en del av statligt stöd – som svensk filmproduktion – och kommer att i framtiden vara än mer beroende av sådant, spår Rydell, – eller gå under. De tidningar som denna medelklasskultur är så beroende av är dessvärre också beroende av sitt presstöd.

Att medelklasskulturen lider kommer vi att märka och vi kommer att försöka rädda den, tror ändå Anders Rydell. Detta lidande handlar om den borgerliga 1800-talskulturens sönderfall, menar han, den kultur som först medelklassen och därefter hela samhället har definierat som kvalitetskultur eller finkultur.

Han tror inte att vi kommer att tillåta att den försvinner, men är helt förvissad om att den kommer att marginaliseras i betydelse, eftersom den inte har en egen ekonomisk livskraft. Den kommer att ”dränkas i amatörkulturens överflöd och stampas ner av mastondontkulturens ekonomiska muskler. 2040 kommer den medelklasskultur vi känner idag vara förpassad till avdelningen för fornminnesvård”, avslutar Anders Rydell.

Mer kultur på högskolan

I kapitlet ”Komponera världen” på temat Utbildning skriver Emma Stenström (docent i företagsekonom) om högskolan och vikten av att kulturen får en större plats även där. Ett ökat utrymme för humaniora och omdöme behövs som motkraft till en ökad rationalisering och kvantifiering, menar hon. Att konst och kulturämnen fått en viktigare plats i många utbildningar finns det många exempel på särskilt utanför Sveriges gränser, säger hon, dessvärre utan att ge exempel på vilka länder hon tänker på. Däremot tror hon bestämt att denna betydelse kommer att öka, samtidigt som hon noterar en stark rädsla inom högskolan för allt som inte visar på kortsiktig nytta och för sådant som inte kan kvantifieras, förutsägas, planeras, rankas och jämföras.

Men det är just motkraftens styrka och omfattning som gör att konsten och kulturen behövs mer än någonsin som ett alternativ, hävdar hon. Som ett alternativ, ett komplement där det finns plats för det mänskliga omdömet, det prövande och sökande, det oförutsägbara och sublima. Detta behöver de studenter som vi utbildar för 2040-talet, menar hon om de ska få förutsättningar att kunna påverka sin värld till det bättre.

Barnkultur

Ytterligare ett kapitel ska jag nämna. ”Landet annorlunda” under temat Barnkultur, där Pia Huss (teater- och litteraturkritiker i DN) lugnar oss med att barnkulturen, den kommer inte att försvinna. Däremot kommer den troligen att kräva ett än starkare engagemang från föräldrar, skola, kulturinstitutioner och public service-medier. Och inte minst kommer barnen själva att agera inom kulturen, både med hjälp av de nya digitala möjligheterna och på ”gammalt hederligt” vis. De kommer att spela teater och musicera i ensembler, dansa och måla, samtidigt som de lägger ut egenkomponerade musiksnuttar och filmsekvenser, de kommer att iscensätta lajvspel och publicera dikter och berättelser på nätet.

Med kulturen i ett trettioårsperspektiv är det egentligen ingen fara, som hon ser det. Att till exempel en sådan sak som teater inte skulle ha betydelse även efter den närmaste trettioårsperioden vore befängt att anta, menar hon. Ända sen antiken har folk engagerats av teaterkonst, av den lust att se livet gestaltat på de tiljor som föreställer världen, som hon antar är outsläcklig. Och barnets glädje över att bläddra sig genom sin första blädderbok på sin väg genom det stora äventyret Boken med sitt nyvunna läskunnande kommer inte att förtas av läsplattorna. Godnattsagan kommer också fortsatt att vara både en berättelse och en stunds närhet.

Titta i spegeln

För att kunna skåda trettio år in i framtiden väljer Pia Huss att titta bakåt, lika många år. Det var då barnteatern utvecklades och blomstrade med en rad framstående dramatiker och skådespelare, som Staffan Göthe och Suzanne Osten. Man såg barnteatern bland annat som en demokratisk rättighet.

Men Pia Huss är inte bara optimistisk, för en god utveckling kommer inte av sig själv. Däremot, påpekar hon, har en rad förutsättningar förändrats. Livet på nätet, digitaliseringen högteknologin, de ekonomiska förutsättningarna och familjens situation har skapat nya sociala skillnader, där skolans roll blir allt viktigare.

Hon påminner om Philippe Ariès bok ”Barndomens historia”, där han berättar att barndomen är ett relativt nytt påfund. Under medeltiden och långt därefter betraktades barn som miniatyrer av vuxna, bara så mycket mer ofullkomliga. Någon egen plats för barndomen fanns inte.  Det synsättet varnar hon för nu, när möjligheterna till fri lek decimeras, när tankarna kring allt tidigare inlärningsbeting hävdas allt starkare, vilket gör att vuxenvärldens tendens att göra barn till miniatyrer av sig själva riskerar att gå i repris.

Mer prat än verkstad

Idag påstås barn och ungdomar stå i fokus, fortsätter hon, och den politiker som inte hävdar det går inte att uppbringa. Men det är mycket prat och lite verkstad.

I verkigheten, menar hon, prioriteras varken barns och ungas psykosociala miljö eller utrymmet för och värderingen av deras kultur. Och på samma gång har vi en ny generation som inte låter sig kuvas och som i större omfattning än tidigare, har uppmuntrats till att ta för sig och säga sin mening.

Hon refererar till Institutet för framtidsforskning, som har kommit fram till att dagens unga prioriterar tid för familj och vänner och samtidigt delaktighet i kultur betydligt högre än god ekonomi och yrkeskarriär. År 2040 är de själva familjemödrar och -fäder och vi kan förvänta oss att de ställer högre krav på tillgång på kultur för sina ungar.

Och det gör vi förbaskat rätt att lyssna på. För Sverige kommer att ha en sned demografisk befolkningskurva och eftersom de unga blir alltfler torde också barnets position i samhället behöva stärkas, helt enkelt för att det blir nödvändigt att räkna med dem eftersom de ska försörja resten av oss.

I denna höjning av barns status och ställning antar hon att inte bara nödvändigheten av att tillgodose ungas behov i största allmänhet kommer att stärkas utan också behovet av kultur. För i 2040-talets Sverige behöver barn och unga alla de redskap och färdigheter som eget aktivt deltagande i kulturlivet hjälper till att utveckla, menar hon, nämligen förmågan till självständig och kritisk granskning, modet att vilja stå upp för sin sak och att våga gara trogen sig själv.

Skolans roll ovärderlig

Att barn fick tillgång till teater och andra kulturupplevelser var för trettio år sedan främst skolans och förskolans förtjänst, det kommer troligen att förbli så även i framtiden.

I vår nuvarande läroplan för förskola och skola finns en skyldighet för pedagogisk personal att erbjuda barn kulturmöten. Problemet idag, menar Pia Huss, är delvis att när många fristående skolor kalkylerar med hög vinst, krymper deras intresse för att se kultur som en självklar post i budgeten. Man tycks betrakta kultur som något försumbart. Ingenting kan vara knasigare, menar hon och påminner om att Sverige faktiskt har undertecknat FN:s barnkonvention som garanterar alla barns rätt till kultur.

Men inte bara därför. Kultur frigör den fantasifulla kreativiteten, vilken är förutsättningen för individens möjlighet att använda sina teoretiska kunskaper konstruktivt. Verklig och djup kunskap förutsätter en förmåga att genom fritt tänkande och fantasi kunna lägga samman alla de fakta man har lärt sig till ett brett kompetensområde. Ju mer förbehållslöst man förmår pröva sina teoretiska kunskaper i förhållande till varandra, desto intressantare blir slutresultatet, menar hon. Just detta skapande pussel är en förutsättning för all verkligt framgångsrik forskning.

Mer kultur i skolan!

Pia Huss hoppas att vi 2040 har ett samhälle som inser allt det här och ett skolsystem vars främsta vinst ligger i att ge barn och unga en optimal rik och högkvalitativ utbildning. En pedagogutbildning som självklart omfattar kulturkompetens. En skola som vågar samarbeta mycket mer med kulturutövare. En pedagogisk idé som omfattar kulturens storhet, inte som ”belärande” utan som just möjlighet till upplevelse, mental utveckling och som en chans för barn och unga att formulera sin tankar, begåvningar och åsikter.

Hur man än ser på saken, slutar Pia Huss, är kultur en samhällsinvestering. Och så citerar hon en kulturprojektarbetare i ett av USA:s förslummade hörn: En tonåring som fått chans att upptäcka hur roligt det är att försöka måla sin egen Mona Lisa, hon eller han varken vill eller hinner gå ut och slå ner någon.

Därmed är jag tillbaks till Kjartanistan och det lilla rikets motto, värt att efterapa: Ont ska med konst fördrivas.

Och förresten, läs boken!

Text: Ingrid Sjökvist

* Kjartan Slettemark föddes i Norge, men bodde en stor del av sitt liv i Sverige. Han målade akvareller men är mest känd för sin happening-artade konst. Bland annat ersatte han sitt passfoto inför en resa i Europa och USA med ett montage av en bild av Richard Nixon och sitt eget hår och skägg och ville därmed sudda ut gränsen mellan konsten och livet. När Malmö konsthall invigdes dök han upp som en skällande pudel, och ville då visa hur konstnärer ofta låter sig bli knähundar. Han dog 2008.

”Framtiden är nu – Kultursverige 2040”, är utgiven av kunskapsföretaget Volante i samarbete med Swecult, det ”svenska kulturpolitiska observatoriet” vid Linköpings universitet. Tobias Nielsén och Sven Nilsson är redaktörer.