Kulturdelen

Joakim Wenngren spelar mest på orgeln, men här greppar han en sametrumma.

Rummet är fyllt av instrument, kända och okända. Utanför sitter tre ungdomar och väntar. De är på väg in till en efterlängtad musiklektion.

Vi är på besök i Saltåskolan i Järna, vackert belägen intill Saltån* som för tillfället svämmar över alla sina bräddar efter några dagars regnande.

Vi har stämt träff med Gertrud Westerfors, musikpedagog här, sen tjugo år. Hon ska visa oss något vi aldrig tidigare har upplevt, lovar hon. Vi hinner med en kopp kaffe innan det är dags att möta eleverna och Gertrud berättar lite om den fria musikimprovisation som vi kommer att få ta del av.

Gertrud Westerfors har varit musikpedagog på Saltåskolan i tjugo år.

Improvisation

– Först när vi släpper föreställningarna och kunskaperna om hur något ska låta eller vara kan vi bli riktigt fria, menar hon. Det är först då vi kan skapa utifrån oss själva.

Vi får tänka en stund.

– Jo, förklarar hon, om du vet hur en skala ska låta eller en harmonisk melodislinga ska vara uppbyggd kan det vara svårt att gå utanför de ramarna, att så att säga skapa från noll, utifrån sig själv helt och hållet.

Improvisation är något som kommer mer och mer, hävdar hon. Det är som om vi håller på att frigöra oss från våra tidigare normer för att i stället utveckla det mer specifikt individuella.

För samtidigt som ungdomar härmar sina idoler och sjunger och spelar de populära sångerna som alla sjunger och spelar så vill de vara individualister och skapa något eget. Man vill visa den man är helt enkelt, manifestera sig.

Fabian slår an med kraft, dänger till cymbalen så det ljungar.Tillsammans spelar de Rövarsången.

Dags att börja

Förväntansfulla kliver vi så in i rummet tillsammans med Minna Sjöholm, Fabian Christoffersson och Joakim Wenngren. De är alla runt tjugo. Joakim slår sig ner vid orgeln och låter fingrarna spela över tangenterna. Fabian bakom slagverken, en ram med en massa trianglar och cymbaler av olika slag, klockor och pinglor. Gertrud kompletterar med en femkanting medan Minna tar tag i en gitarr och sätter sig mellan sina kompisar.

– Vi börjar med mörkret, säger Gertrud och berättar att de i gruppen har talat mycket om Mikaelidagen och om mörkret. Om att lära sig att inte vara rädd för det.

– Okej, säger hon. Mörker, kraft och mod!

Fabian slår an en dov klang med en trähammare på en järnklocka, det låter som i kyrkan.

Joakim följer efter och ur orgeln rinner en sträng av just mörker. Minna drar fingrarna över gitarrens strängar och börjar så småningom sjunga. Härlig är jorden, härlig är jorden. Orgeln i bakgrunden lägger gråa slingor till den entoniga sången, som en dov matta. Från Joakim då och då en ny klang, nåt slag på ett nytt instrument.

Minna Sjöholm, improviserar både på gitarr och sång.

Mäktigt

Vi sitter alldeles stilla, lyssnar. Ungdomarna glömmer snart bort att vi är i rummet och musiken tar över.

Det är svårt att sätta fingret på vad vi egentligen är med om, någon sorts uttryck som inte går att fånga med ord, det hakar fast också i oss. När sista mörkertonen klingat ut blir det alldeles tyst i rummet och får vara det en lång stund.

– Nej, nu tar vi det ljusa, avbryter så Gertrud och möblerar om bland instrumenten framför Fabian, klangen måste bytas ut. Joakim provar en tibetansk klangskål och Gertrud fäster band med pinglor runt Minnas fotleder.

Fabian Christoffersson ser ut att njuta bakom sin slagverksställning.

Jag famnade solen, i sommarens tid, deklamerar Gertrud som en ingång till musiken och ungdomarna lyssnar uppmärksamt.

Fabian slår så åter an, den här gången ljusare och klangen vibrerar i rummet. Minna börjar sjunga, om ljuset som kommer till skog och mark, om löven som ska falla ding dong, det är morgon i staden, stora klockor, bing bång.

Hon försvinner lite i orgelbruset. Drömmen hör vi, hon gungar i takt.

En vemodigt ljus.

Spela mer

Vi vill höra mer. Okej, då tar vi rövarsången, föreslår Gertrud och den här gången får Joakim använda sametrumman. Gertrud tar också en trumma, lilla rövartrumman kan hon gott ha, konstaterar ungdomarna.

– För du ska låta som en travhäst, säger Minna.

– Ånejdu, det får bli som en drake, kontrar Gertrud.

Och så drar musiken igång igen. Den här gången slår Fabian an med kraft, dänger till cymbalen så det ljungar. Minna dirigerar sina bandkompisar: Bombappa, bambba, rappar hon, rytmen gungar.

Nu ska vi ut och röva.

Gertruds enkla skrivna spelschema, som gruppen tillsammans jobbat sig fram till.

Den ursprungliga klangen

En timme har gått. Men det känns som två, tycker Joakim, han är ganska trött.

– Att spela orgel är nästan som att somna, menar han.

Vi dröjer oss kvar i rummet, allihop, i stämningen som ligger kvar.

– Att improvisera musik är att gå utanför det intellektuella, fortsätter Gertrud vårt tidigare resonemang medan hon rättar in pianostolen och bläddrar bland några blad med texter som en del av skolans ungdomar har skrivit.

– Där behövs inte orden, där gäller det i stället att använda sig av alla sina sinnen. Det är så lätt att vila i den här musiken. Att lyssna på annan musik kan vara ansträngande, det blev inte så bra det här tänker man när något sitter perfekt, här följer man bara med.

– Klangen är det som fanns först, fortsätter hon. Varje atom består av svängningar minsta material består av svängningar, av klanger. Det gäller att fånga upp dem.

Det är precis vad de här ungdomarna gör.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Olof Näslund

*Moraån heter Moraån fram till Saltå kvarn – där det ju tidigare låg en kvarndamm och en vattenkvarn vid dämningen, som man ser stenblockresterna av vid Saltå café. Nedanför var ån nästan i nivå med havet och saltvattnet trängde in – så nedanför Saltå kvarn heter den Saltån.

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.