Kulturdelen

Först ut i raden av månadens poeter det här året är ingen mindre än Södertäljes kulturhuschef, Anders Lerner. Han inte bara gillar poesi, han skriver också själv.

– Man kan ju undra när alltid egentligen börjar. Men poesi, eller verser av olika slag, har alltid, åtminstone så länge jag kan minnas, varit närvarande i mitt liv. Det var Svensktoppen, Lyckliga gatan eller Vilken härlig dag, lalalala. Och Omkring tiggarn från Loussa med Gunde Johansson. Det var Bengt Feldtreichs Ser du stjärnan i det blå? Det var i tonåren Nils Ferlin, Dan Andersson och flera andra.

– Jag var tidigt ute i skog och mark och hade starka naturupplevelser. Jag sökte nog efter någonting som kan uttrycka upplevelserna, fånga sannheten i ögonblicket. Som Harry Martinsons: Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag … Eller: Insjön håller till alla munnar sin jättesked …

Text och åter text

Anders Lerner är ju teaterman och har nästan hela sitt vuxna liv umgåtts med texter.

– Ibland kunde jag känna mig som en enda stor bokstav.

Men det är ett professionella förhållningssättet till ordet, det. Hur texten och orden fungerar som arbetsmaterial på en scen. Det var hans uppgift som dramaturg, som regissör och som skådespelare.

Det egna skrivandet, då? När började det?

– Ja, du. I tonåren skrev ju alla. Jag har hållit på sen dess, till och från.

Sörmlandsnatur

– Jag tillbringade min barndoms somrar i Björnlunda, utanför Gnesta, och den dikt som jag bjuder på här, Lockvattnet, sommar, kommer därifrån, från en konkret händelse, alla mina texter utgår från konkreta händelser. I många år under 80- och 90-talen satt jag och åkte mellan Västerås och Björnlunda, genom det sörmländska landskapet, med alla sina granplanteringar och åkrar. Det är klart att det gjorde intryck och de har satt spår i mina texter. Mjölkkorna försvinner, åkarna planterades igen.

De tomma ladugårdarnas tysta sorg

granplanteringarnas gröna kors i rader

över jord som lämnats till mörker

I de raderna ger jag uttryck för känslan av det sörmländska landskapets förändring.

Lockvattnet, sommar, har också sin upprinnelse i en konkret händelse. Lockvattnet finns och är en sjö när jag som vuxen en gång badade i den öppnade sig minne efter minne.

Vet vad han gör

Anders Lerner låter rätt trygg inför publiceringen, ändå är den något av en debut. Han har skrivit massor av texter som framförts av honom själv, och av andra; sketcher, teaterpjäser, han har översatt Shakespeare. Men egen poesi, nej det här är första gången.

– Jag är inte orolig för vad folk ska tycka. Texterna är vad jag vill att de ska vara. Och jag är nöjd med det.

Öppnar nya dimensioner

Det är något visst med just poesi, menar Anders Lerner. Han läser mycket i den genren, i perioder.

– Jag gillar Harry Martinson. Gunnar Björling. Ann Jäderlund. Birgitta Lillpers, Eva-Stina Byggmästare och många andra. Bibeln, gamla testamentet är poetisk. Profeten, visst, honom har jag till och från använt som nån sorts hatthängare, något att hänga huvudet på när det har känts för trångt. Och så Rumi*) förstås. Han förenar frihet och bundenhet med ett flöde, ett driv framåt där det öppnar sig nya saker hela tiden. Nya dimensioner i tillvaron.  Bortom idéer om att göra rätt och att göra fel, finns ett oupptäckt fält. Jag möter dig där… De raderna har blivit centrala för mig, även som chef.

– Det de här poeterna har gemensamt är just det, att de kan öppna upp saker som inte går att komma åt med intellektet. Det är det som är så fascinerande, som en sorts jagupplösning, där allting ändå hänger ihop. En detalj som kan vecklas ut åt olika håll. Där är poesin överlägsen, säger Anders Lerner, i förtätningen och i djupet.

Rytmen viktig

– Egentligen är allt jag skriver gjort för att läsas högt, fortsätter han. Jag söker efter en rytm, så mina texter är nog någon sorts låtar. Som biet som dansar framför kupan, kom jag att tänka på. Det har inga bestämda rörelser, ingen jämn rytm, ändå är dansen rytmisk.

Just nu blir det mycket tjänsteskrivelser för Anders Lerner. Men det egna skrivandet finns med, mer eller mindre hela tiden, även om det absoluta syftet inte i första hand – inte just nu i alla fall – är publicering.

– När jag har skrivit fram något som har sanning i sig, då tycker jag det är bra, oavsett vad nån annan skulle säga. Bilden till den av dikt som jag citerade här ovan, de tomma ladugårdarnas tysta sorg – när jag kom på den så visste jag att jamen, den är okej. Och om jag om tjugo år kan läsa mina texter med samma känsla är jag nöjd. Klart jag har något slags behov av att pröva om det bär med andra också, annars skulle jag inte gått med på att bli Månadens poet. Mitt skrivande i väldigt hög grad en inre process, men det är ändå rätt kul att visa upp sig.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

*) Rumi var en persisk, sufisk poet på 1200-talet, vår tideräkning.

Lockvattnet, sommar.

glider sakta ner i barndomens sjö

vattenväxter, klippor hala

sänker sig djupt i det klara vattnet

alger, nate, pors

det kallas för sötvatten

sikten bort i ett okänt grönt

femtio år, och rädslan

för det djupaste vattnet

är nu tillbaka

inte längre simma naken ensam

inte ensam

i ett intensivt ögonblick

är jag skarpt medveten

om min kropps innehåll

och gränser

i solen på klippan

löses sedan allting upp

en gles väv är vi, en väv

genomströmmade av partiklar,

vågor, varelser, världar

av bakterier, virus

annat ännu inte synligt

kroppen är

ett tillfälligt uppehåll

ett flöde,

någonting passerat på vägen

ett flöde hejdat

en sjö bildad

virvlar, slukhål i isen,

glaciärbrunnar, sprickor

diken, sorkhål, maskhål, rävgryt,

sakta snurrar skräpet runt i virveln

dyker djupt

i det sommarvarma vattnet

ned i alla åldrar, alla minnen

ett märkligt brus är vi

små impulser och signaler

ett norrsken

över den vinterhimmel

som en gång födde oss

som väntar oss igen

ett bi dansar framför kupan

utan mening, eller diktande

om avlägsna ängar, blomsterhav

nektarskatter

gör det någon skillnad

om de visar vägen

eller bara är rörelser

konst eller inte

det är jag

ytan pudrad av frömjöl

barr, insekter, löv

på botten gröna små bladknyten

skuggor fladdrande över stenar

det är halt

kroppen tung genom hinnan

som ett foster

tillbaka ner i djupet

ursprungets skrämmande stora

inte den röda bultande världen

den röda bultande fostervärlden

det bultande röda ungdomslivet

det tomma svarta ungdomslivet

ett språng ut från klippan

krevaden slår upp

tung kropp i kallt vatten

en gång en hand i hand

en gång ett trevande

en gång ett avvisande nej

en gång ett minne

vi skriver oss ut ur barndomens trädgårdar

bort från symfonierna i äppelträdens kronor

lukten av kor och nyslaget gräs i kvällskylan

bort från doften av pors vid insjöns stränder

tvålen vid tvättningen om kvällen

vi skriver oss bort från ungdomens svidande sår

förnedringens blodsmak i munnen

varje minne vi karvat fram till verklighet i ord

allt längre och längre längs stigar

allt närmare, in i oss själva

vi är vandrande minnen

av det landskap som födde oss

det går irakiska öknar på Malmös gator

dofter av sörmländska sjöar

är inneslutna i mörka kavajer

osedda världar inom oss och utom oss

tacksägelser för att vara lämnade ifred

ohörda böner om att bli sedda

ut ur skogen in mot staden

upp ur vattnet ned på jord

på hösten,

samma sjö, en annan plats

ensam vid en eld

båtens sittbrädor täckta av is

i ljuskretsen är mörkret utanför

ett djup som skrämmer

därute är det okända

allt det vi kallar mänskligt

försvinner

kvar finns bara ett liv

ett rådjur lystrande

en häst vädrande

näsborrar spända

vidöppna öron

bultande hjärta

allt är bara kropp och sinnen

när grävlingen blir synlig

i skenet från en ficklampa

då klyvs det

som nyss

var ett

i ett enda ögonblick

intensivt medveten

om min kropps

innehåll och gränser

blir jag människa igen

i ögonblicket

när träet splittras

när fibrerna spräcks isär

då blir jag till

en säl glider upp ur djupet

längs den hala stenen

algerna längs huden

en liten apa klängande

mot klippans moderbuk

klättrar med känsliga fingrar och tår

reser mig upp genom hinnan

upp i den ljumma luften

andas

magen mot den

solvarma klippan

tårna i vattnet

kinden mot stenen

somnar igen

Av Anders Lerner