Sjung o sjung tillsammans!

Det finns en verksamhet som verkar överträffa det mesta. Den gör oss lugna, stolta, pigga, avspända och till och med mer hoppfulla än annars. Den får oss att känna oss mer närvarande. De smärtor vi till äventyrs bär omkring med känns lite mindre, vi känner oss inte så sorgsna och ensamma. I stället upplever vi att vi ingår i ett sammanhang och att det är skönt att samspela med andra.

Detta har uppemot 500 000 svenskar redan insett, fast alla av dem kanske inte vet varför de känner som de gör. Det handlar om körsång. Om forskningen kring varför den är så bra berättade Maria Sandgren i går i Kulturdelens utställning. Hon är lektor vid Södertörns högskola.

Kvällens program inleddes av en del av Enhörnakören, som i stadshusets trappa sjöng tre visor, trots att de för bara någon dag sedan hade haft två krävande konserter. De blev en välljudande och inspirerande ingång till föredragshållaren, Maria Sandgren.

– Det är något med rösten, sa hon när vi alla hade bänkat oss i utställningen, hur den samspelar med resten av kroppen. Den har funnits långt innan vi kunde skriva och de första instrumenten byggdes troligen för att kunna imitera just rösten.

Vi sjunger när vi är glada, vid fester och sammankomster, vid ritualer av olika slag, kyrkliga såväl som icke kyrkliga.

– Försök sjunga en nubbevisa utan musik, manade Maria Sandgren, det skulle inte alls bli lika roligt eller festligt, tvärtom nästan hotfullt.

Studier

Maria Sandgren berättar om en av sina studier som omfattade 218 körsångare mellan 19 och 91 år, de hade sjungit i kör i allt från 3 månader till 45 år, i snitt 9 år och medelåldern var 55 år. Två tredjedelar var kvinnor. De fick fylla i ett papper innan de gick in till sin körövning, ett papper med 32 olika känslolägen, positiva och negativa.

Efter körövningen fick de fylla i samma papper igen och resultaten före och efter jämfördes. Först den positiva känslosidan och det visade sig att alla kände sig gladare, stoltare, piggare och alertare efteråt. Likaså mer upprymda, mer hoppfulla till och med, mer avspända och mer närvarande.

– Det är väl endorfiner, sa någon i publiken.

– Eller blodgenomströmningen, sa en annan.

Maria Sandgren släppte mer än gärna in oss lyssnare med kommentarer, efteråt sa hon att hon var glad för en så aktiv publik, det hade fått henne att få nya idéer och infall. Ett aktivt samtal, med andra ord, det som vi på Kulturdelen eftersträvar.

– Ja, det där med biologin återkommer jag till, sa hon nu, och återvände först till de där listorna på känslolägen som de utvalda körsångarna skulle fylla i.

– De negativa känslorna, sa hon och visade en bild på väggen, på det bladet fanns sådant som ensamhet, smärta, sorgsenhet. Här hade skillnaderna mellan före och efter blivit ännu större. De är klart signifikanta, dessutom statiskt säkerställda.

Den känsla som minskade mest var psykisk trötthet. Den där man känner efter en hel dags arbete, stress eller en allmänt pressad livssituation. Den blåser liksom bort när man sjunger i kör.

Allt att vinna

Hur kan det komma sig?

– Jo, sa Maria Sandgren. Att sjunga i kör är ett samspel, ingen tävlan, man behöver inte prestera mer än det som körverket kräver och man gör det i grupp. I en kör spelar saker som ålder, kön, och pengar ingen roll alls.

– Tryggheten är väldigt tydlig, sa någon av de närvarande, den är väldigt skön.

Att sången är en estetisk upplevelse, ger en extra skjuts, tror Maria Sandgren. Att göra saker i grupp gör denna upplevelse ännu större.

– I en kör utvecklar man sina sensorer, fortsatte Maria Sandgren, man måste känna in, lyssna, vara en del i en helhet som blir större än vars och ens röster.

Det finns något som heter dopamin, en signalsubstans mellan nervceller i hjärna och ryggmärg. Det har till uppgift att samordna kroppens rörelser, det medverkar i våra känslor och i hjärnans belöningssystem. I en studie har man undersökt just dopaminet hos musiker, innan de sätter sig vid sitt instrument och efter. Så fort de börjar spela stiger halten – och det är bra -, men om de spelar tillsammans med andra stiger den dubbelt så mycket.

Gener eller inte

Det talas mycket om musikaliska gener, fortsatte Maria Sandgren. Men det finns bara två förmågor som man kan påstå vara musikaliskt genetiskt betingat. Det ena är vårt taktsinne, möjligen är det så för att hjärtat har sin rytm, som vi hört redan som foster. 97 procent av oss är bra på takt. Små barn stampar takten och dansar så fort de hör musik innan de har lärt sig att det inte passar sig alla gånger.

Taktsinnet gör att man kan synkronisera med andra, det vill säga det är grunden för kommunikation.

Den andra förmågan som tros vara medfödd är att kunna urskilja tonhöjder, att vi hör om en ton ligger högre än en annan och vice versa.

Stresshormon

I en annan av sina studier, gjord 2003, jämför Maria Sandgren proffssångare och amatörsångare. Försökspersoner ur de båda grupperna fick lämna blodprov före respektive efter sin körövning, de fick fylla i en enkät och deras hjärtan undersöktes på lite olika sätt, öre och efter.

Man mätte halten av  hormonet kortisol , som går upp när man är stressad, samma med TNF-α (”tumörnekrosfaktor alfa”), vars funktion är att kriga mot inkräktare. Om man har ett sår i munnen till exempel, förklarade Maria Sandgren, så rusar de till för att försvara kroppen mot bakterier där, ju högre andel TNF-α i kroppen desto mer stress är den rent biologiskt utsatt för.

I den här studien visade det sig att halterna av alla de där substanserna minskade. Mer hos amatörkörsångare, än hos proffsen. För amatörerna var körsången befriande, för proffsen en anspänning för att prestera.

Närhetsprincipen

Halten av hormonet oxytocin mättes också. Det är en signalsubstans som sätter fart i kroppen vid vänlig, fysisk beröring, och brukar, berättade någon i publiken, kallas amningshormonet. Det visade sig att körsångare kunde uppvisa en högre halt av just det hormonet.

– Inte så konstigt, inflikade en ur lyssnarskaran, i en kör står man ibland så nära sin körgranne så att man känner vibrationerna i den kroppen i sin egen.

Maria Sandgren berättade också att väldigt många människor har väldigt speciella musikupplevelser, en del av dem gränsar till det mer mystiska. Professor emeritus Alf Gabrielsson har forskat på just detta när musiken träffar hjärtat, berättade hon. Han bad helt enkelt folk skriva till honom och berätta och han hade kanske hoppats på ett tjugotal svar. Det kom över tusen. En del av dem har han samlat i boken, Starka musikupplevelser.

Visst kan fler få del

– Hur ska man kunna nå barnen, så att de får del av allt det här som är så bra?

– Det går om man vill, sa Maria Sandgren. I England har man gjort det, där genomförde man ett projekt i skolan: Alla ska sjunga, Sing your life hette det och genomfördes med gott resultat.

– Men även andra grupper kan man med fördel vända sig speciellt till. Personer med Alzheimers som får sjunga med andra, släktingar och anhöriga, upplever att de fortfarande har förmågor kvar i livet och blir både lugnare, piggare och gladare.

– Många kriminella har lärt sig att känna av omgivningen extra väl. När de får sjunga i kör inrättar de sig snabbt i leden, de har känslospröten ute för hur omgivningen reagerar och en kör är ett gemensamt bygge och det vill man inte sabba. De taggar ner helt enkelt, visar man sin frustration så blir det ingen sång. Det finns studier med kvinnliga interner som visar just detta.

Inte medicin

Ami Lönnroth, som höll ihop kvällens samtal avslöjade att hon alltid sjunger när hon diskar för hand, som barn i stämmor tillsammans med sina systrar.

– Men hur är det, avslutade hon frågandet och riktade sig till Maria Sandgren, ska man betrakta körsången som ett verktyg för att uppnå hälsa eller har den ett värde i sig själv?

– Man ska akta sig för att betrakta körsång som medicin, svarade Maria Sandgren. Körledaren är inte en vårdgivare, körsångarna inte vårdtagare, de är inte sjuka. Däremot höjer körsången livskvaliteten och välbefinnandet. Låt den få vara den konst- och kulturform den är och därmed ge mervärde till livet.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.