Kulturdelen

En sak är säker. Södertälje är en teaterrik stad. Och då tänker vi inte bara på Oktoberteatern, Musikteatergruppen 89, Teatteri Kipinä eller andra etablerade grupper, inte heller på alla gästande föreställningar på Estrad eller på all den teaterverksamhet som pågår i skolorna eller riktar sig till utvalda, äldre eller människor med särskilda begåvningar.

Nej, vi tänker på alla de över 250 Södertäljebor som varje vecka året om i ur och skur tar sig till någon av Södertälje teateramatörers femtontal teatergrupper som just nu är igång för att spela teater, skriva pjäser och regissera, lära sig koreografi, snickra dekor, sy scenkläder eller något annat som behövs för att en teater ska bli teater.

Om STA:s mångåriga och breda verksamhet berättade föreningens ordförande Hans Qviström på måndagskvällen när han, tillsammans med Erik Norlin – han med Teater Sláva – från Järna, pratade i stadshusets foajé om just teater och vad som är så bra med den. Det var kvällens tema.

Hans Qviström,ordförande i Södertälje Teateramatörer.

Anrik förening

I mer än femtio år har STA funnits, grundad av legendariska Maj-Britt Ahlin, teaterns egen Grand Old Lady, hemma i hennes eget vardagsrum. När hon dog 2006 hade hon hunnit bli en teaterlegend långt utanför kommunens gränser, STA hade vuxit och breddat sin verksamhet. Föreningen var, och är, ovanligt stor jämfört med andra i landet och en av de mest aktiva.  Med egen scen, Sagateatern.

– Det är väldigt betydelsefullt, sa Hans Qviström, dessutom är det unikt för en amatörteaterförening att inte behöva bekymra sig om att någon annan har bokat in sig när man tänker repetera eller att behöva stuva undan rekvisita och alla annan utrustning i förråd mellan varven.

Resultatet av STA:s verksamhet har vi andra kunna njuta av lika länge som föreningen har funnits, av pjäser av olika slag på olika ställen och i olika sammanhang. Det har varit festivaler och sommarteater, pjäser på Saga, pjäser i skolorna, på äldreboenden och mycket annat.

I många år anordnade STA skolteaterfestivaler.

– Vi förde på så sätt in drama i skolan, sa Hans Qviström, med viss stolthet i rösten.

Södertälje Teateramatörers succéartade föreställning Grease.

Gjort skillnad för många Södertäljebor

Vad är det som är så bra med teater, då?

– Den stärker självförtroendet. Hos oss får man fria tyglar. Man får göra vad man vill och hur man vill, här finns inga regler. Vi skulle vilja göra det här, säger en grupp. Ja, svarar vi ledare, gör det! Men tänk om vi inte kan genomföra det? Jodå, annars hjälper vi er.

Det handlar om tillit och den är hög på STA, där alla egna initiativ applåderas.

– Jag är övertygad om att STA och den attityd vi visar har bidragit till att göra många Södertäljebarn- och ungdomar till världsmedborgare.

Öppet för alla

Teater är helt klart personstärkande. I alla åldrar. I alla skeden i livet, konstaterar Hans Qviström, STA har medlemmar från sex upp till nittioett års ålder.

– Den stärker identiteten hos de medverkande. Det är många, speciellt tjejer, som börjar här med väldigt tunn utstrålning och efter ett tag, när de upptäcker att allt är tillåtet, att det är andra lagar som gäller hos oss än i övrigt, ja då börjar de träda fram tydligare och våga vara sig själva. Teatern är också teambildande och dessutom utbildande.

– Själv var jag mycket borta från skolan, teatern tog all tid, jag gick med när jag var åtta. Men min kloka mor brukade säga till mina lärare: Skolan, ja den är ett bra komplement till teatern.

Erik Norlin, regissör, teaterledare och pedagog.

Teater på annat sätt

Erik Norlin har också hållit på med teater i många år, men på ett helt annat sätt. Han var från början lärare i Järna, berättade han. Det var på den tiden då man skulle slänga ut bord och stolar och leka. Bara man lekte skulle lusten att förkovra sig komma, trodde man. Då skulle man av egen kraft vilja lära sig. Bland annat spelades det teater och Erik Norlin tyckte egentligen att det var rätt trist, avslöjade han.

Så stötte han på en polsk teatergrupp, en fysisk, musikalisk teatergrupp av världsklass, som inte spelade teater.

– Nej, det var något helt annat, det var en explosion, berättade han. De gav sitt liv där på teatern och efter bara fyrtio minuter på scenen var de totalt utpumpade.

Han åkte hem, helt tagen av det han upplevt.

Fri skola som blev Teater Sláva

Det ena gav det andra och i slutet av 80-talet grundade han tillsammans med likaledes Järnabon Ivar Hekscher i Järna en gymnasieskola, ett radikalt experiment och troligen den allra friaste svenska skola någonsin, ett experiment. Totalt elevinflytande, inga regler och mycket teater på schemat. Inspirerad av den fysiskt musikaliska teatern från Polen. Här skulle det spelas vare sig Strindberg eller Shakespeare, det skulle vara blod, svett och tårar. Det fanns inga färdiga scheman utan de skapades av lärare och elever i samklang och mest hela tiden. Här skilde man inte på skoltid och livstid, när lusten och intresset får styra är det liksom ingen idé att schemalägga någon sorts ledighet, att leva på skolan och att leva överhuvudtaget blir liksom samma sak.

Skolöverstyrelsen sa först nej, men efter en överenskommelse om att åtminstone svenska som ämne skulle finnas på ett schema så gav de med sig.

– Men det är inget som säger att man måste sitta i en skolbänk och läsa svenska, det går lika bara att skriva poesi på ett rökigt kafé i Polen. Livet måste in i pedagogiken!

Det blev många resor, som medeltidens lärlingsresor, jämförde Erik Norlin, de sökte helt enkelt upp den kunskap de ville tillägna sig, där den fanns. En buss inhandlades och under de tre studieåren var eleverna på resa åtminstone i sex månader. Och i bussen fick bland annat läsa Dostojevskijs Brott och straff, en riktig utmaning, men bra för ungdomar, menar Erik Norlin och sen satt de och diskuterade texten på kaféer runt om i Europa.

Betyg ger ingen kunskap

Några betyg fanns inte, inga kontroller, det är inte sådant som ger kunskaper, sa Erik Norlin, det vet ju alla. Nej, det är intresset och tilliten till att det är lusten som bär. Samma tillit som Hans Qviström just berättade om, inom STA.

Skolan – där förresten Tilde Björfors som startade Cirkus Cirkör gick, drevs i fyra år, sen ville flera av eleverna koncentrera sig på teater.

– Okej, sa jag, berättar Erik Norlin, men då är det på allvar. Vi ska bli världens bästa teatergrupp. Skolan las ner och Teater Sláva grundades.

Sju aktörer jobbade i fyra år till sitt yttersta, det var hårdträning, de turnerade och efter ett genombrott i Edinburgh var de uppbokade i hela världen.

Teater Sláva gav en bejublad föreställning 1997 vid Hasiors hästar. Foto: Leena Tuomi

Drog till Huddinge

2004 lämnade de Södertälje efter ett storgräl om pengar och slog sig ner i Huddinge.

2006 var Erik Norlin färdig med gruppen, den kom liksom inte längre, sa han och det krävdes en nystart. Men Erik Norlin lämnade inte teatern för det.

I stället satte han upp Nemesis tillsammans med en dansk musikerkompis, och med folk från hela världen. De behövde en lokal och just då stod Gula villan i Järna tom och han hyrde den. När projektet med Nemesis avslutades året därpå stod han där med ett hus och vad skulle han göra med det?

– Jo, det varmaste, mest välkomnande, inbjudande och spännande kulturhus som finns.

Och på den vägen är det. Ett mycket aktivt hus har det blivit, i veckorna med en rad ungdomsverksamheter och på helgerna evenemang av olika slag.

– Vilken har varit din drivkraft undrade en kvinna i publiken.

– Att det har varit så kul, svarade Erik Norlin. Och så lusten till bildning, att få veta saker och ting, att kunna.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.