Kulturdelen

En medryckande rytmisk låt. Åskådarna i en ring. Sara Larsson Fryxell i mitten. Hon rör avvaktande på en axel, en arm, fingrar, en höft… utdraget sakta. Så tonas musiken ner lite och jag läser en kort text, som hon skrivit och forskarcitatet hon utgått från, då hon skapat sin dans. I texten uppmanar hon alla att dansa solo lite då och då, några minuter, till rytmisk musik och känna efter hur kroppen reagerar. Och hjärnan. För den vill ha roligt enligt forskarrapporten.

Saras dans blir mer och mer uttrycksfull i takt med att musiken ökar i både tempo och volym. Jag börjar undra om hon har några ben alls i kroppen eller om hon helt enkelt har många fler leder än vi andra. Hon dansar böljande djupt, men med ansiktet öppet mot oss åskådare, som står i en ring runt henne. Så börjar hennes ögon uppmana oss att hänga med. Och vi börjar, försiktigt trevande, med stela eller blyga armar och fötter. En och annan rumpa gungar med.

När Sara Larsson Fryxell med gester uppmanar till allmän dans är den lilla publiken inte sen att hänga på.

Först är det bara några få, som dansar, men snart är hela den lilla publiken igång, med större och större rörelser och bara glada miner. När musiken senare tonar ut är vi ovana dansare riktigt svettiga, men glada. Med sin medryckande dans har hon fått igång oss alla att roa våra hjärnor kungligt.

Som publik har vi fått delta i själva kulturskapandet och det är något som är genomgående i den här utställningens programserie. Vi har fått höra teoretiska resonemang och sedan fått prova på dem rent konkret.

Minnenas teater

– Vad innebär det att vara gammal?

Det är Per Sörås som ställer frågan, när han avlöser Sara Larsson Fryxell. Sedan i mars är han projektanställd inom kommunen för att jobba med teater om, för och med äldre – en del i regeringens 30-miljonerssatsning på kultur för äldre i hela landet.

Per Sörås projektanställd inom kommunen för att jobba med teater om, för och med äldre.

– Simone de Beauvoir har sagt så här:

”En erfarenhet är förbehållen enbart de gamla och det är erfarenheten av själva ålderdomen. Vad den är har de unga bara ytterst vaga och oriktiga begrepp om. Man måste ha levat länge för att ha fått en riktig uppfattning om människans villkor”.

Eftersom han är mer samtalsledare än föreläsare ber han genast om våra förslag på vad det innebär att vara gammal.

– Visdom.

– Skröplighet.

– Förmåga att stå ut med krämpor.

– Många minnen.

är några av förslagen han får. Och han talar om skillnaden mellan att vara gammal och att känna sig gammal. Och hur det kan växla från tid till annan. Och vikten av att minnas och dela med sig av sina minnen.

– ’Ge det förflutna liv med syfte att berika det samtida’, citerar Per Sörås ur en av böckerna han studerat i projektet.

Minnesväckare

– Kan du ta ner några klädnypor från strecket, ber han fotografen och pekar på klädstrecket i utställningen. Det som visar hur ett medborgarförslag behandlas i kommunen fram till ett bifall eller avslag. När han fått nyporna i sin hand ger han var sin till två personer i publiken. Så frågar han:

– Vad kommer du att tänka när du sitter med en klädnypa i handen.

– Jag ser min mamma som hänger tvätt i trädgården medan jag och min kompis springer runt på gräset och jagar varandra, säger den ena.

– Jag tänker på hur mamma hängde tvätt, där vi bodde när jag var liten, säger den andre och det syns på honom att han fått en tydlig bild invärtes.

En burk skafferidoft.

Och en man, som fick lukta på kaffe mindes sin farfar som alltid bjöd på kokkaffe

– Så här har vi gått till väga, sa Per Sörås. Vi har använt oss av minnesväckare: föremål, bilder, ljud, musik. Det har inte bara resulterat i olika berättelser. En av deltagarna i vår personalutbildning har varit ute och letat på loppmarknader och skapat en ’minneslåda’ med föremål som kan väcka minnet.

Tillåtande

– Det som är viktigt är att man har en tillåtande atmosfär. Det finns ju inget rätt och fel, när man berättar. Och det gäller att vara aktivt lyssnande och ställa öppna frågor.

Inför projektet sökte han forskning och tips, men hittade ingenting på svenska. I flera andra länder har man kommit betydligt längre med detta arbetssätt t ex USA, Storbritannien och Finland. En bok han hittade var ’Reminiscence Theatre’ – ’Minnenas teater’. Utifrån den och sina egna erfarenheter både som skådespelare och från arbete i äldrevården har han tillsammans med de övriga arbetat på tre olika sätt:

1 Äldre människors minnen, inspelade eller i skrift, som professionella skådespelare gör teater av.

2 Improvisationsteater, där skådespelarna ägnar förmiddagen åt att intervjua/samtala med människor på ett äldreboende och vid eftermiddagskaffet där gestaltar vad de fått höra i ett improviserat stycke teater.

3 Amatörteater med deltagare från Lunaträffen och andra mötesplatser för äldre.

Utöver detta har Per Sörås och Hanna Ekeroth, som också arbetat i projektet, gjort 10 radioprogram, ’Sommarseniorerna’, som sändes i webbradio i somras. Programmen bestod av inspelade berättelser som människor delat med sig av ute på olika äldreboenden.

Han spelar upp några berättelser och jag och andra åhörare fascineras av intensiteten i berättelserna och alla bilder de skapar.

Personalutbildning

Per Sörås berättar att personalen har varit mycket intresserad av projektets utbildning, men frågan är hur mycket de kan använda i sitt arbete .

– De har ont om tid, men vi får inte glömma att de redan gör en del sånt hät. Det är viktigt att uppvärdera det man redan gör.

– Mycket hänger på ledningen. Att personalen får tid till detta. Ibland är de bara två personer på en avdelning. Då hinner de inte.

Men han ger exempel på en igångsättare, som inte kräver mycket. Och vi får prova.

– Sätt er två och två. Titta på era händer och berätta något utifrån ”De här händerna har…”. Alla kan berätta vad deras händer har gjort.

Att vi kan! Orden bara bubblar ur oss: ’De här händerna har spelat gitarr…’, ’De här händerna har stickat tröjor…’, De här händerna har arbetat i trädgården…’, ’De här händerna har vaggat barn och bytt blöjor…’

Ingen dum idé för nästa fest, tänker jag.

Per Sörås ser gärna att projektet får en fortsättning även efter nyår.

– Det är en väldigt kort tid, men materialet finns ju kvar. Ett sätt att fortsätta är att göra manus av flera berättelser. Och den rapport jag ska skriva kan ju ha effekt på det framtida arbetet.

– En fortsättning behöver ju inte nödvändigtvis ske i kommunal regi. Nya grupper kan ta vid, som t ex STA. Viljan finns, men ledarna behöver förstås ersättning.

– Vi ska göra allt för att det ska leva vidare, att det inte bara blir ett projekt och sedan inget mer.

Litteraturlista:

Reminiscense Theatre av Pam Schweitzer

A stage for Memory, a guide to the Living History Theatre av Renya T H Larson och

http://www.nordvux.net/object/28724/aldreexempel.htm om bl a Leonie Hohenthal-Antin

Text: Margareta Lithén

Foto: Olof Näslund

Margareta Lithén

Margareta Lithén kom till Södertälje som fyraåring. Efter Journalisthögskolan jobb på bl a Norrbottens-Kuriren och Sydöstra Sveriges Dagblad, Radio Södertälje och som frilans. Margareta är också sångerska och har framträtt med några visprogram i Södertälje med ganska vid omnejd.