Unik konsert med mersmak

Det ligger förväntan över Marenplan. Nedanför trapporna en orgel. Den ser ut som en sådan där som fanns i dåtidens klassrum, fast mycket större och med ett helt annat system av pedaler för fötterna. Men den låter, ska det visa sig, som en stor kyrkorgel med hela raden av glänsande pipor. Den är uppallad med några kraftiga träklotsar på gatstenen och med kraftiga kablar förbunden med två gigantiska högtalarstackar.

Prick klockan ett kliver organisten Martin Olsson fram, sätter sig på kortsidan av orgelns sittbräda och slänger benen över. Sorlet i skaran på Marentrappan avtar. Musikerkollegan Göran Lundberg fattar mikrofonen och hälsar välkommen till denna unika konsert, den andra – så vitt man vet – i sitt slag i Sverige, ett samarrangemang mellan Södertälje församling, Centrumföreningen och Södertälje kommun.

Unik tillställning

Andra gången, ja. Första gången var i Piteå för många herrans år sedan och det var där Martin Olson hämtade inspirationen till dagens två halvtimmeskonserter, berättar han senare.

– Jag har länge hoppats kunna bjuda på orgelkonsert utomhus, fast det kostar. Om inte folket kommer till musiken så får väl musiken komma till folket, skrattar han.

Men det säger han efteråt. Nu är det före. Och när Göran Lundberg har lagt ifrån sig micken brakar det lös. Hela Marenplan bakas in i ett enda orgelbrus, som i Storkyrkan i Stockholm eller Peterskyrkan i Rom eller någon annan kyrka av jätteformat. Och med akustik som gör musiken både påtaglig och väldigt närvarande. Så pass närvarande att damen framför oss måste flytta lite längre bak, ursäktar hon, när hon tar några kliv längre upp i trappan. För gå därifrån, det vill hon inte.

Framför oss glider några båtmaster förbi bakom gatuköket mot Slussen, ett par mopeder knattrar utanför Castor.

Mycket ur instrumentet

Konsertprogrammet är varierat och visar en del av vad instrumentet förmår. Vi känner igen Johann Sebastian Bachs Air. Och vi får höra en så kallad humoresk, Hornpipe humoresque av Noel Rawsthorne, som vi efter Göran Lundbergs förklaring förstår är rena stöldgodset, där kompositören har snott några bitar ur ett stycke här och ur ett annat där och satt ihop dem till en egen helhet. Så får man tydligen göra om man har en satirisk ambition och om man ber de döda genierna om ursäkt.

Allt detta ur högtalarna medan måsarna svävar bakom Martin Olssons rygg och utrymmet mellan de rosa och lila blommorna i krukorna på Marentrappan fylls på med uppmärksamma åhörare, gamla som unga. Ett par småkillar sträcker på sina halsar för att komma åt att se hur han bär sig åt, organisten, men de ger upp och knatar i stället fram för att försäkra sig om att denna flyhänta hantering av klaviaturet faktiskt är möjlig.

Stort intresse

Några fönster i Castorhuset slås upp på vid gavel och lunchätarna på McDonalds flyttar närmare räcket för att också kunna se. Höra är det nog ingen risk att de inte gör.

En toccata avslutar konserten, enligt Göran Lundberg en som bjuder både mystik och spännande klanger. Och visst, visst var det så.

Efter applåderna är det många som kommer fram till Martin Olsson och tackar. Han är alldeles svettig på den blanka skjortan, eftermiddagen har bjudit på värme, en sådan som årstiden serverar bara när den är på upphällningen. Många vill veta var orgelpiporna som så tydligt hördes gömmer sig i instrumentet.

Men nej, detta är en digital orgel, av märket Allen, en amerikansk orgel, en hyrd sådan som Martin Olsson tidigare på dagen satt i en lagerlokal och drog igenom programmet på. Rent tekniskt, om vi nu förstod rätt, går det till så att man har spelat in och digitaliserat ljudet från var och en av tonerna i riktiga orgelpipor. När sen Martin Olsson spelar på orgeln släpps pipornas ljud lös igen.

Slump

Egentligen var det slumpen som bestämde att Martin Olsson, organist i S:ta Ragnhilds kyrka till vardags, skulle spela orgel.

– Jag började med privata pianolektioner när jag var liten, men när jag skulle gå över till den kommunala musikskolan fanns det till en början ingen pianolärare där. Jag kommer från Grimsås, i Västergötland, en ort med då sju-, åttahundra invånare. Så det fick bli valthorn. Men så ställde organisten i Grimsås upp som min pianolärare och en dag frågade han mig om jag inte ville testa kyrkorgeln, jag gick väl i femman då. Och sen dess är jag fast.

Finskor

Innan nästa konsert ska börja måste Martin Olsson tejpa fast noterna på notstället, de böljade oroväckande under den förra. På fötterna, ser vi nu, har han rena tangoskorna, det vill till att inte vara klumpigt skodd, en orgel spelas ju med både händer och fötter. 32 pipor i det här fallet med fötterna och 56 med händerna.

Orgeln är ett mycket gammalt instrument, hinner han i alla fall berätta.

– Det har funnits i ett par tusen år. Från början drevs piporna med vatten, ett tiotal på sin höjd samtidigt. Den orgel som vi känner, med klaviatur och som drivs med luft kan vi datera från 1500-talet.

– Den här utomhuskonserten gav verkligen mersmak, säger han. Min dröm är att kunna genomföra något liknande varje år, och placera ut högtalarna runt hela trappan, det är åtta kanaler ut från orgeln. Det skulle ge en ännu starkare rumslig känsla av att sitta mitt i musiken.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto och ljudupptagning: Göran G. Johansson

Klicka för att höra hur det lät!

Musiken som spelades:
Marsch och Hornpipe humoresque av Noel Rawsthorne
Vallflickans dans av Hugo Alfvén
Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov
Johann Sebastian Bachs kända Toccata och fuga i d-moll
Cavatina av Stanley Myers
Bachs Air

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.