Kulturdelen

Kära läsare,

Tänk så fiffig vår hjärna är. Man hör något, läser en rad, ser något man känner igen och genast drar hjärnan ut en massa lådor och fack där  egna upplevelser av ungefär samma art ligger lagrade. För ifall ifall man skulle behöva dem.

Så var det i morse. Raderna ”Rekorderligt fruntimmer” hamnade framför mina ögon och vips for en av hjärnans lådor ut:

Jag satt på pendeln, knökafullt, fem-tiden från Stockholm. Tyst och allvarligt, det här var innan alla pratade oavbrutet i mobil eller lyssnade på musik i ljudläckande hörlurar så man måste ha öronproppar.

Jag hade lyckats få en plats närmast fönstret och bredvid mig slog sig en tillika medelålders man ner. Han hade en druckens beteende, men utan den lukt som brukar höra till. Något hade han emellertid intagit och i takt med att tåget rullade närmare mot Södertälje blev han alltmer medelsam och pratsjuk.

Jag hade väl i och för sig inte haft något emot om han hade valt någon annan samtalspartner men så länge han inte var direkt otrevlig såg jag ingen anledning att inte svara honom, särskilt som vårt säte var fullt så att säga och varken han eller jag kom någonstans eftersom folk till och med stod i gångarna.

Han tog upp sin mobil och ringde ett samtal, som hela tågvagnen kunde höra. Det var till Ines och han bönade och bad att få komma hem. Riktigt sorgligt var det. Sen vände han sig till mig och undrade, liksom mest för sig själv, om det där med Ines egentligen var en så bra idé, hon hade ju burit sig illa åt mot honom flera gånger, skrikit och härjat och till och med slängt ut honom. Fast de älskade varandra, det var då ett som var säkert.

– Nej, sa han, jag kanske skulle ta och leva själv i stället och slå runt, hitta någon ny. Är du gift, förresten?

Folk omkring oss började bli riktigt intresserade, jag såg leenden överallt och det låg förväntan i luften, hur skulle det här sluta.

Vi hade då hunnit till Södertälje hamn och han förstod att jag inte var intresserad av att inta Ines plats i hans liv. Han såg lika glad ut för det och fortsatte att berätta om Ines, om hennes förtjänster och om hur hon hade hjälpt honom.

– Vad tycker du jag ska göra? undrade han, ska jag satsa på Ines eller inte och jag svarade att den frågan var lite väl stor för mig att besvara där och då och att något sen och nån annanstans fanns inte heller så det fick han nog komma fram till själv.

Ines bodde någonstans i närheten av Södertälje och han var på väg dit, i hopp om att hon skulle släppa in honom.

– Jo, säg vad jag ska göra, propsade han medan tåget rullade in på centralen.

– Okej, sa jag, jag tycker du ska hålla dig till Ines, det låter som om du vill det.

Han tystande, vände huvudet helt åt mitt håll, tittade intensivt på mig och hans ögon tårades. Så grep han med båda händerna om mitt huvud och medan jag försökte avvärja katastrofen och vrida på det placerade han en snusig, blöt och innerlig puss på min kind.

– Du är då ett rekorderligt fruntimmer du, utbrast han och i den stunden tyckte jag att det var den bästa komplimang jag dittills någonsin hade fått.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Bilden föreställer Bosse Brännström i Täljerevyns omklädningsrum. Har väl inget direkt med texten att göra, men visst är han söt?

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.