Kulturdelen

Kära läsare,

Kulturnatten är över. Kultursmörgårdsbordet avdukat, det stora och långa som räckte genom hela stan. Programmet var lockande och som vanligt gick det inte att smaka på allt, särskilt som en del programpunkter kolliderade och andra låg för långt ifrån varandra.

Själv spankulerade jag genom stan med början vid Torget nån gång på eftermiddan. Biblioteket såg ut ungefär som det brukar, förutom att Göran Gelotte och en annan lite distingerad herre hade slagit upp ett bord från Kulturhistoriska föreningen och presenterade böcker. Några besökare slog sig i slang med särskilt Göran Gelotte. Bakom deras ryggar försökte ett gäng pomologer bjuda förbipasserande på äpplen och päron, men det gick trögt, så länge jag var där i alla fall.

Inne i biblioteket ovanligt lugnt, tomt framför informationsdisken och ingen vid lånemaskinerna.  I Café Blå satt några kaffedrickare, inte mer än en vanlig lördag. Fast det är klart, ute var det höst och många av dagens aktiviteter fanns på annat håll, jag kom liksom mittemellan några programpunkter och kunde helt utan att behöva trängas pilla på varorna i världshandeln i lobbyn.

I konsthallen var jag ensam, sånär som på ett par som också de stannade upp inför Hilma af Klints märkliga måleri och lät sig sugas in i de stora cirklarna. En bekant berättade att föreläsningen tidigare på dan om just denna Järnakonstnärs måleri hade dragit fullt hus i Hörsalen.

Planket-utställningen på väggen vid The Stadium mittemot Politikertorget.

Jag passerade Kulturdelens eget fotoplank, inte heller här var det många som stannade upp i grådasket. Det hade börjat dugga lite lätt och det drog snålt om öronen.

I stället styrde jag stegen mot Hebbevillan där Wendelas vänner anordnade fyra på varandra följande öppna samtal. De torde, förutom hästflamberingen senare på kvällen, ha varit en av kvällens höjdpunkter. Tänkte jag, och sa många av dem jag träffade. Så enkelt och så verkningsfullt – en mötesplats med vettiga samtal. Om Slussbron. Om vem som kan ta sig ton i Södertälje. Om hur det är att verka som konstnär i Södertälje och om mediebilden av stan.

Kulturhuschefen Anders Lerner i debatt på Hebbevillan.

Själv medverkade jag i den sistnämnde, tillsammans med LTs Katrin Säfström, Södertäljejournalisten Sonya Aho som nu arbetar på DO, Diskrimineringsombudsmannen och Thomas Lerner från DN. Arrangörerna hade lyckats skapa en öppen attityd och publiken var synnerligen aktiv och ställde frågor och hade synpunkter.

Jag har senare förstått att Katrin Säfström kände sig som måltavla och var både arg och ledsen efteråt. Så synd, tänker jag nu när det har gått några dagar. Själv uppfattade jag frågorna som riktades mot henne som rätt förutsägbara. LT har medvetet bestämt sig för att utgå från sina läsarundersökningar i stället för att ha en vid kulturbevakning med bland annat recensioner av hög klass. Det är ägarnas beslut och det kan inte Katrin Säfström göra så mycket åt, mer än påverka inåt förstås. Och försvara utåt.

Vi pratade också en del om pressen som konsekvensneutral, som det heter. Det innebär att pressen ska vara fri, och ha rätt att skriva om allt av allmänintresse utan att ta hänsyn till om någon skulle bli ledsen eller känna sig påhoppad, inte fundera över vilka huvuden som kan behöva rulla eller vilka skeenden som påverkas.

Icke förty måste man vara både döv och blind om man tror att det som tidningar, radio och teve rapporterar inte får konsekvenser. Bland annat kan det utrymme som brottsrapporteringen upptar ge intrycket av att vårt samhälle, eller mer specifikt Södertälje, är en livsfarlig plats att vistas på. Vilket alla vi som bor här vet är nonsens. Alldeles självklart ska en tidning berätta om de brott som begås, men all brottsrapportering (såväl som allt annat material) stjäl utrymme från annat och balansgången mellan de olika områdena som en tidning ska omfatta är något som tidningschefer som Katrin Säfström har att tampas med. Det är inget nytt.

Att Södertälje ofta får krigsrubriker i media utanför stan, i rikspress och radio och teve är inte så konstigt det heller. När det händer något hemskt så är det deras plikt att nappa på nyheterna och här händer en hel del, senast var det den stora gängrättegången (som LT under kulturnatten fick mycket beröm för). Och eftersom det är enklare och ofta mer intressant för redaktioner, inte minst för deras lösnummerförsäljning, att skriva om det negativa som händer så vore väl enda receptet att se till att det händer så otroligt bra saker i Södertälje så att ingen redaktion med sjävaktning kan gå förbi.

Att Katrin Säfström fick försvara LT var heller inget konstigt och borde kunna uppfattas som den tilltro till tidningen som jag tror att det hela handlade om; vi vill ha en bra lokaltidning som speglar den verklighet vi lever i, inte minst vad gäller kulturen.

Medlemmar i Södertälje konstnärskrets underhåller i Gamla Flickskolans annex.

Därefter, efter en kort runda genom Galleri Kretsen och det för dagen öppnade flickskoleannexet var det dags för fackeltåg mot Hasiors hästar i kanalslänten vid Sydpoolen. För första gången på många år skulle de åter spruta eld ur sina ryggar och kulturhuschef Anders Lerner hade själv rört ihop gojan som skulle antändas, efter något polskt recept. Rök gjorde det och bolmade så den månghövdade publiken emellanåt doldes i de regntunga dimmorna. Men det gjorde ingenting. Särskilt inte när Ellen Molnia från Mörkö höjde sin stämma och sjöng så till och med fåglarna väcktes.

Anders Lerner satte sprätt på hundra tusen för kulturnatten, nu återstår resten av årets dagar och det trägna arbetet med den kultur som får plats där. Det ser vi fram emot.

Text: Ingrid Sjökvist

Foto: Göran G. Johansson

Ingrid Sjökvist

Journalist och författare. Skriver reportage och artiklar på eget och andras initiativ, ofta om människor i arbete eller deras boende, gärna med miljö- och samhällsperspektiv. Språkgranskar andras texter. Är redaktör för antologier. Leder skrivarkurser. Håller i berättarkaféer och är litterär lektör. Skriver då och då en novell. Kan tala baklänges och dessutom klanderfri skånska.